Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emanuel Karlsten

Jag har varit ute i verkligheten

Jag var i Angered för ett tag sedan. Smaka på den meningen, för den sammanfattar ganska mycket i vad den här texten vill påstå: Att jag poserar. Jag var i en del av Göteborg de flesta av oss som kommer från andra medelklassområden har både förutfattade meningar om och legitim oro inför.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Så jag vill berätta för er att jag nu varit ute i verkligheten. Jag ska berätta om insikter jag fått – från världen utanför. Det är inte så jag egentligen menar med min inledande mening, men det är lätt att tolka den så. Och den kanske också är sann.

Jag var hursomhelst i Angered med en ideell förening som ville hjälpa Göteborg att integreras och jag tyckte det var en så bra sak. Men väl där insåg jag att jag inte alls integrerades genom mitt besök. Jag bara förstärkte känslan av min egen godhet. Visst träffade jag engagerade personer som ville både att integreras och integrera. Men alla vi svenskar, de flesta från samma välbärgade stadsdel i Göteborg, skulle snart återvända till våra vita reservat med några kulturella godhetsanekdoter med oss i bagaget.

Allt det här pekade en invandrande mamma ut för mig. Inte genom att hon sa det direkt, utan genom att förklara hur hennes familj “jagar svenskarna”. Hon flydde till Sverige som ung, har nu jobb och flera barn och jobbar hårt på att integreras i samhället. Men skolan i Angered duger inte. Det är stökigt, låga betyg och framför allt inga “svenskar”. Så hon använder det fria skolvalet för att springa ifatt svenskarna. Längre och längre in i Göteborg reser de, just nu har de kommit till Mölndal. Där är i alla fall 60 procent av eleverna svenskar. Barnen får alltså pendla i nästan två timmar varje dag – för att bara hitta ett sammanhang där de har chans att bättre integreras. Hur många andra föräldrar har ett sådant driv?

Vår dotter ska nästa år börja skolan. I hennes förskola i vårt relativt välbärgade område råder det nu febril diskussion bland oss föräldrar om vilken skola som är bäst, vilken som ska undvikas. För inte så länge sedan pratade jag med en pappa som nervöst berättade att han “aldrig trodde han skulle bli såhär”. Att han till och med i en så “bra” stadsdel som vår skulle jaga “bra” skolor, i rädsla för att barnen skulle hamna fel. I fel gäng, med fel lärare eller fel sammanhang. Han “jobbade” nu för att barnet skulle komma in på en skola några kilometer bort, där snittbetygen var många procent högre.

Vi pratade om det. Att det inte är konstigt att staden har svårt att integreras om inte ens vi som har det bra vill att våra barn ska umgås med barn eller gå i skolor som presterar lägre. “För... det är ju våra barns framtid det gäller”. Barn vi skulle göra allt för. Mygla in dem i bättre skola - om det skulle behövas. Och sedan åka till Angered och hjälpa dem som inte har samma driv. Kanske ge dem några uppmuntrande ord om framtiden. Ljuga och säga “här i Angered skulle man ju bo”.

För vi hjälper ju gärna varandra. Bara vi själva först har det riktigt väl förspänt.