Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag har blivit en människa som går bärsärkagång

Det gäller att ha perspektiv på tillvaron och hålla sina rädslor i schack, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Självklart måste jag ha perspektiv. 
Men när jag dundrar rakt in i den tyske mannen, vars kaffekopp flyger upp i luften, ned i golvet och hela hans mage täcks av kaffe blir jag livrädd och tappar det. Jag försöker borsta bort vätskan från hans bröst genom att trycka mina handflator hysteriskt mot skjortan och därefter dra händerna upp och ned. Jag håller i honom, mest för att jag själv inte ska trilla omkull, tills han väser ”Lass mich!” Det betyder ”släpp mig”.
Vi är på semester och jag sätter mig vid bordet i frukostmatsalen på det fina hotellet men när jag försöker djupandas och låtsas som att allt är normalt igen ser jag hur en pojke två bord längre bort börjar gråta. 
Han tar sig på knät och den som kan vara hans farmor, farfar eller mormor och morfar böjer sig bekymmersamt över pojkens smala vita ben varifrån det rinner en mikrotunn droppe av blod. Pojken gnyr. En skärva av kaffekoppen har träffat hans ben. Med huvudena tätt ihop säger de till varandra att detta borde anmälas. Jag borde anmälas.
Kanske är det förbjudet att krocka med folk i en frukostmatsal, denna plats för avkoppling men som alltid visar sig vara en veritabel arena för hysteri.
Jag har blivit en människa som går bärsärkagång med sikte på tyska män med kaffekopp i handen. Som borde få böta alternativt spärras in eftersom tydligen var ingen ursäkt nog.
Dagen efter tog jag rygg på mitt resesällskap när vi gick in i lokalen. Som en skugga rörde jag mig, mina ben tog samma steglängd som hans. Han fick köa tålmodigt i kön till kaffet och undvek att göra den häftiga u-sväng jag gjorde dygnet tidigare. Men jag hade inte behövt vara rädd. De farliga hade rest sin väg.
Som sagt, det gäller att ha perspektiv på tillvaron och hålla sina rädslor i schack. Hålla huvudet kallt. Det är inte en kvinna som går in i någon, en skärva i ett ben, en galen tysk man som helst vill slå ned en som har de största problemen.
Tillbaka på jobbet några dagar senare berättade en av Faktum-försäljarna att hen inte haft möjlighet att äta mat på flera dagar. Pengarna hade varit slut men nu var hen på gång igen och kunde återigen investera och riskera en liten del av sina kronor för att få igång försäljningen.
Sätta bollen i rullning, för att få mat på bordet. Det gäller att ha perspektiv. Faktum-försäljarna är de riktiga riskkapitalisterna som investerar allt.
Själv blev jag bara rädd.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se