Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Jag hänger i min flärp, kvinnan i armhålan blundar"

Eric Hilmersson hatar när folk skrattar på fel ställe på bio. Men kanske är det han själv som hamnat på fel ställe?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag väntar på bussen. Det regnar. Jag är nyvaken och har sovit för lite. Jag är, på alla sätt, sur. Bussen kommer och jag kliver på. Det finns inga sittplatser. Jag ställer mig i gången och greppar tag i en flärp. En kvinna hamnar därmed med näsan i min armhåla. Hon gör en grimas, jag försöker vrida min stela överkropp åt ett annat håll.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Allt är hemskt.

Bakom mig pratar en snubbe i telefon. Högt och tydligt redogör han för vad som hände i helgen. Alla på bussen hör. Några blänger mot snubben, som inte märker något.

Stämningen är usel.

Bussen kör, tycker jag, för fort. Den dundrar nerför Viktor Rydbergsgatan, för att sedan bromsa bryskt vid Götaplatsen. Gasa, bromsa, rycka, kränga. Jag hänger i min flärp, kvinnan i armhålan blundar och, gissar jag, försöker hitta ett ”happy place” i sitt sinne.

Jag ser mig omkring. Folk lider. De stirrar stint ner i sina mobiler, försöker stänga ute den disharmoniska, påfrestande, larmande omvärlden.

Så frågan är ju egentligen: Vad gör vi alla här, i stan? Har vi missförstått våra egna behov? Vi pratar om att vi vill vara där det händer, där det finns folk, mitt i smeten, men när vi väl är där – då hatar vi det ofta?

I alla fall på vardagsmornar. Och de är ju ganska många.

Jag tycker mig märka, både hos mig själv och bland min bekantskapskrets, att vi allt oftare ältar hur olidligt det är att vara bland folk, vare sig det är på bussen, i Nordstan eller på Liseberg, och hur vi längtar efter att få vara i fred.

När jag skriver detta är det fredag och min enda plan för helgen är att vara hemma. Bara ta det lugnt. Undvika allt som är påfrestande folksamlingar och höga ljud. Drömscenariot är en soffa, ett glas vin, en bebis som sover och en sambo som läser.

Frid.

Så man kan verkligen undra varför jag en gång bosatte mig i Göteborg, och framför allt varför jag fortfarande bor här. Sverige är ju fullt av ensliga platser där nästan ingen bor och där ännu färre åker buss och där det är så tomt i biosalongen att man inte riskerar att få filmen förstörd av att någon jävel sitter och sms:ar eller skrattar på fel ställe.

Åh vad jag hatar när folk skrattar på fel ställe.

Är jag i själva verket en eremit som lever i förnekelse? Som tror att han är en social typ som gillar att vara i farten och i centrum, när det faktiskt är precis tvärtom?

Jag vet faktiskt inte. Man kanske inte ska dra för stora växlar över hur det känns klockan 08.15 på en skumpig buss i regnet. Och visst är det finfint att kunna glida ner på stan och ta en öl med en kompis och titta på folk, även om det sker allt mer sällan i takt med att vi skaffar barn och har oss.

Men det ska bli väldigt skönt med en asocial helg i soffan.