Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"Bergsjöbadet var i mina ögon ett paradis – en sjö mitt i en stadsdel, wow!", skriver Marina Ferhatovic om sina första intryck av Göteborg. Bild: Lisa Thanner

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jag blev först göteborgare och sedan svensk

"Att Göteborg är en segregerad stad förstod jag på min första svenskalektion på gymnasiet i slutet av 90-talet. Utan att någon tänkte på det uppstod det en uppdelning i klassrummet. Elever med invandrarbakgrund satte sig på ena sidan och de födda här på den andra. Mellan oss en till synes ogenomtränglig mur av tomma skolbänkar", skriver Marina Ferhatovic, redaktör för GP:s artikelserie Delad stad.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Var kommer du ifrån? Frågan som jag tror alla med utländsk bakgrund har en komplicerad relation till. Den rör vid något väldigt personligt och odefinierat. När slutar jag svara Bosnien och säger Sverige? Egentligen vill jag helst svara: Göteborg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De senaste veckorna har GP rullat ut en artikelserie där vi har fokuserat på synliga och osynliga gränser i staden. Vi har döpt satsningen till Delad stad. Så klart vet vi att Göteborg inte är delad så som många andra städer i världen är delade. I Nicosia på Cypern till exempel finns en gränsövergång där jag fick visa pass för att komma in i den turkiska delen av staden.

Göteborg är inte heller delad på samma sätt som många städer i mitt forna hemland Bosnien och Hercegovina. Där löper osynliga gränser längs frontlinjer som alla minns från kriget. Den invigde läser av gatunamnen, vägskyltarna och graffiti på väggarna som en karta med "no go-zoner". Här hör du hemma, här gör du inte det. Krigets regler i fredstid.

Men nog är Göteborg också delad, på sitt sätt. Vi vet att det finns platser där vi känner oss mindre hemma. Och det rör upp känslor. Det finns många förklaringar till att det har blivit så. Vi har bland annat publicerat texter om hur stadsplanering har hållit olika grupper på var sin sida av staden. GP:s Kristian Wedel gjorde en kåserande historisk djupdykning och kunde dra slutsatsen att segregationen började redan för 398 år sedan.

Men att förstå segregationen på ett teoretiskt plan förändrar inte hur den känns och drabbar oss.

Att Göteborg är en segregerad stad förstod jag på min första svenskalektion på gymnasiet i slutet av 90-talet. Utan att någon tänkte på det uppstod det en uppdelning i klassrummet. Elever med invandrarbakgrund satte sig på ena sidan och de födda här på den andra. Mellan oss en till synes ogenomtränglig mur av tomma skolbänkar.

Jag tror inte att det handlade om rasism eller fientlighet. Vi kom från olika delar av staden och på de två åren som vi läste ihop lyckades vi inte överbrygga skillnaderna. Snarare tvärtom. Läraren pratade mest till den "svenska" delen av klassrummet och vi på andra sidan blev odrägliga. Jag fick tjata till mig ett VG som jag i ärlighetens namn inte förtjänade.

Jag tänker ofta på det klassrummet och hur lätt det är att hamna i strukturer som man sedan förstärker. Och att det inte kommer att lösa sig av sig självt.

Vissa spenderar hela sin uppväxt i ett sådant klassrum. Alla stadsdelar skapar sina egna kulturer men skillnaden i utsatta förorter är att ens identitet bygger på en känsla av utanförskap. Inbyggt i en förortsuppväxt finns ett outtalat krav att motbevisa fördomar som man själv inte har varit med om att skapa. Det är djupt orättvist.

Det märks bland annat i hur intervjupersoner vi mötte i Bergsjön eller Biskopsgården inom ramen för Delad stad reflexmässigt försvarade sitt område. Jag förstår dem. Jag har själv gjort det. I en artikel beskrev jag en innergård vid Friskväderstorget som idyllisk – dagen efter en granatattack! Jag hade bott där och visste att den var idyllisk alla andra dagar. Men det hjälper sällan att skönmåla. En granatattack är ändå en granatattack. Vi måste prata om problemen.

På många sätt tror jag att jag hade det lättare än många som växer upp i Göteborgs utsatta förorter idag. Att komma till Sverige som nybliven tonåring på 90-talet, utan några som helst referensramar eller förutfattade meningar om staden, var en fördel. Jag tyckte att Kortedala var Göteborgs finaste område och Bergsjöbadet var i mina ögon ett paradis – en sjö mitt i en stadsdel, wow! Jag kände mig inte förfördelad eller utanför, jag var en vinnare.

Jag brukar säga att jag först blev göteborgare och sedan svensk. Medan Sverige var något stort och abstrakt var Göteborg det jag såg, andades, tog på och rörde mig i. Även den svenska som jag så småningom började tala hade, utan att jag själv hade förstått det, en göteborgsk melodi. Så lågmält och friktionsfritt. Utan att jag ens tänkte på det, hade jag blivit göteborgare. Det är en trygg plats att vila på när debatten om invandring och segregation blir för uppskruvad.

Ja, vi lever i en på många sätt delad stad och det rör upp känslor. Jag vill inte förringa oron som många känner men efter att ha levt i en integrationsprocess i över två decennier har jag ett kanske lugnande besked. Integration är något oundvikligt. Mer än så – integration är en naturkraft. Den sker ständigt i bakgrunden, i vardagen, i det lilla. I de minnen vi skapar. I de människor vi blir förälskade i. I våra medhavda språk som gradvis eroderar och i det nya språket som blir våra barns första språk.

Invandringen kommer att lämna vissa avtryck på Göteborg – det har den gjort i alla tider. Men det är hur vi hanterar de känslor som detta rör upp som riskerar att dela staden på djupet.