Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Inte alltid de som låter högst som tar ansvar

Varför är intresset att hyra ut till nyanlända så lågt bland vissa stockholmare, undrar Joakim Lamotte?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ibland publiceras det nyheter som lite i smyg säger en hel del om ens samtid. Som häromveckan när det rapporterades om att det är svårt att få stockholmare att hyra ut rum eller lägenheter till nyanlända. Bakgrunden är att Stockholm nästa år skall ta emot 5460 människor och för att slippa dyra hotell eller karga idrottshallar gick beslutsfattarna ut och vädjade till allmänheten om hjälp. Idag, två månader senare, framstår den här krisplanen som lite av en flopp eftersom man nu tror sig få till samarbete med endast 80 personer.
Enligt de ansvariga för projektet är det dessutom koncentration kring stadsdelsområdena Rinkeby-Kista och Vällingby-Hässelby. Alltså områden som redan har hög andel invandrare. I exempelvis Rinkeby-Kista har 81 procent av invånarna utländsk bakgrund. Kanske handlar det om invandrare som öppnar sina hem för nyanlända, men den stora frågan är varför intresset inte är större i andra delar av Stockholm?
Med tanke på att den politiska majoriteten i staden består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ, som alla genom åren gått i bräschen för en generös flyktingpolitik, borde det på pappret kunna tänkas bli ett annorlunda utfall. Varför ställer sig inte miljöpartister och fiare ivrigt i kö i sina starkaste fästen, som exempelvis Hornstull, för att hyra ut rum till dem som man säger sig vurma för?
Med den frågan i åtanke är det extra intressant att begrunda den SIFO-undersökning som Svenska Dagbladet publicerade i somras där svenska väljare tillfrågades om de känner någon utomeuropeisk invandrare. Det visade sig att miljöpartistiska väljare var de som i störst utsträckning svarade nej, tätt följda av väljare från Feministiskt Initiativ. Miljöpartister och fiare är alltså, enligt denna undersökning, de som är sämst på att lära känna invandrare, och i Stockholm är de tydligen inte heller så sugna på att hyra ut rum till dem.
 Samtidigt tänker jag på alla små kommuner på landsbygden jag besökt under året, som drar stora lass när det gäller nyanlända. Inte sällan har jag sett stort engagemang hos lokalbefolkningen. Det har startats föreningar, språkcaféer och jag har träffat familjer som öppnat upp sina hem för asylsökande. I värmländska Torsby mötte jag till och med EPA-traktorungdomar som körde runt med nyanlända för att visa upp bygden.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Möjligtvis att verkligheten inte alltid är som man tror och att de som hörs mest i debatten om generös invandring nödvändigtvis inte alltid är de som tar störst ansvar när det kommer till kritan. Spontant är det nära till hands att smaka på uttrycket ”not in my back yard”. Att det även finns starkare uttryck för människor som säger en sak men agerar på ett helt annat sätt kan vi avhandla en annan gång.
 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se