MP var partiet som skulle ge svensk politik en ny dimension, som skulle prata politik på ett nytt sätt, en folkrörelse med platt organisation där många blommor skulle få blomma.
Många frågar sig nu vad som finns kvar av detta. Under Gustav Fridolins tal i går manade han till enighet,pragmatism och kompromisser. "Det finns inte plats för 17000 miljöpartisters privata ultimatum" var budskapet.
En konflikt i partiet handlar om hur högt till tak det får vara. Gustav Fridolin har själv haft svårt att navigera mellan att vara aktivist och statsråd, och har bett om ursäkt för att han har kallat regeringens migrationspolitik för "skit". Nu prisar han "regeringsdugligheten" hos MP:s kommunalråd och säger att han ska lära av dem.
Ett annat mantra under kongressen är att upprepa hur mycket MP har uppnått i regeringen. 69 procent har varit den magiska siffran som gång på gång nämnts, så mycket hävdar MP att man uppnått eller är på väg att uppnå av valmanifestets 221 löften.
Här finns minst två konflikter. Många små eller mer byråkratiska beslut väger inte upp tunga motgångar som Bromma, Förbifart Stockholm och brunkolsgruvorna i Tyskland. Här bäddade MP:s företrädare själva genom långt gående krav i valrörelsen. Säger man att gruvorna hotar barnens framtid är det svårt att vara pragmatisk sedan.
Den andra konflikten är också pedagogisk. Om det var så lätt att uppnå två tredjedelar av MP:s valmanifest på bara 1,5 år borde jorden vara på god väg att räddas. Men ändå säger Gustav Fridolin att miljöfrågan måste högst upp på väljarnas dagordning och att om vi inte gör något åt klimatet nu så är det för sent.
Det här går inte ihop. Antingen var kraven i valmanifestet alldeles för lågt ställda eller så är miljöfrågan inte fullt så akut.
Enligt SOM-undersökningarna toppar klimat och miljö de frågor som oroar väljarna mest. Däremot är de på väg nedåt när det gäller vilka politikområden som samma väljare rankar som allra viktigast. Glappet kan handla om en känsla av uppgivenhet, det är svårt för många att se hur de i sin vardag kan påverka skogsbränder i Kanada eller svält och krig på grund av torka i Mellanöstern.
I sitt tal tog Gustav Fridolin upp detta glapp och sa att MP måste visa på samband, känna mindre och förklara mer. Det låter sig sägas, men är svårare att göra, alldeles särskilt om man är uppbunden i kompromisser. De hårda förslag som Gustav Fridolin och Isabella Lövin har presenterat under kongressen har handlat om fredsarbete och om fler speciallärare. Det är inte busenkelt för väljarna att se att MP prioriterar just miljö.
Så, blir kongressen den nystart som partiledningen ville ha? Gustav Fridolin blev omvald som språkrör på ett betydligt svagare mandat än han tidigare haft. Han fick 200 röster av 263, vid tidigare kongresser har han nästan fått full pott. Isabella Lövin fick ett starkare stöd och är den som väldigt många förhoppningar knyts till, liksom till den nyvalda partisekreteraren Amanda Lind.
Nej, hittills har kongressen inte varit en tydlig politisk nystart. Partiet verkar fortfarande vara i chock och självbilden är suddig. När det gäller sakpolitik har kongressen inte stakat ut någon väg framåt. Det mesta återstår.
