Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Blommor och ljus. Dagen efter dubbelmordet vid Väderilsgatan fylldes platsen av sörjande.

"Hur kunde det bli så här?"

På söndag har tre år gått sedan 17-årige Arap sköts ihjäl vid Väderilsgatan i norra Biskopsgården. - Sedan dess har allt blivit värre och oskyldiga människor drabbas. Det måste bli stopp, säger hans far.

Som oftast arbetade han denna onsdagskväll i sin restaurang när telefonen ringde.
- Det var min barndomsvän, den dåvarande ägaren av Vår Krog & Bar på Vårväderstorget. Han sa att Arap skadats och låg på Sahlgrenska.

En massa vänner, grannar och familjemedlemmar fanns där. En läkare kom med beskedet: "Tyvärr. Vi kunde inte rädda honom."

Några veckor efter yngste sonens död flyttade fadern från lägenheten på Friskväderstorget och skilde sig från hans mor, efter drygt 30 års äktenskap.
- Jag kände mig lurad på hela livet. Jag hade förlorat ett barn, och en fru, konstaterar han när vi träffas i kvartersrestaurangen.

Av allt att döma var det en slump att just Arap, tillsammans med en 28-årig man, sköts till döds vid gångbron över Sommarvädersgatan. Mördarna som sköt med automatvapen nere från gatan kunde knappast ha sett att det var just de två som stod vid räcket och talade med tre andra män.

För Araps far är det en fortsatt plåga att ingen skyldig har åkt fast. Och att han inget fått veta av polisen.

- Polisen var här på restaurangen och talade med mig i två timmar. Jag har frågat vad Arap gjorde men de svarar 'ingenting'.

Pappan beskriver sonen som en "väldigt social och mycket glad kille". Liknande beskrivningar kom från Araps kompisar efter mordet. Fotbollstränaren Hector Valeria kallade honom en duktig kille och en glädjespridare omtyckt av alla.

Samtidigt hade det kommit oroande signaler från skolan, något år före mordet.
- De sa att han var väldigt bra men slarvade. Och att han umgicks med betydligt äldre killar, säger pappan.

Araps far kom, utan sina föräldrar, till Sverige som 16-åring 1976. Fyra år senare gifte han sig men frun och de så småningom fyra barnen bodde kvar i Turkiet tills han 1994 hämtade dem till Sverige. Två år senare föddes Arap.
- Eftersom jag jobbade hela tiden, tyckte jag att det var lika bra att de var kvar i Turkiet.
Men också sedan familjen kommit hit, fortsatte han att ha arbetsdagar från 10 till 23.

- Nej, jag ångrar inte det. Jag hade fem barn och måste jobba mycket för deras skull.

Av allt att döma var det i en gängrelaterad skjutning som Arap mördades. För hans far är händelsen oförklarlig.

- Vi hade vad vi behövde, hade ingen brist på pengar. Arap kunde jobba hos mig men han var inte intresserad av restaurangbranschen. Han ville jobba med motorer och mekanik. Han skulle börja på gymnasiet när det hände.

Restaurangägaren tycker att våldet de senaste tio åren blivit ett stort problem i Göteborg.
- Nu händer det värre och värre saker och oskyldiga människor drabbas. Polisen måste vara hårdare och trycka på med mer kontroller. De vet vilka som är med i gängen - varför tar de inte in dem? Såna människor ska sitta inlåsta.

Han har följt med i de senaste årens händelser på Hisingen men undviker att läsa detaljerna. Och när folk vill prata om dåden går han undan.

Arap skulle ha fyllt 20 i sommar.
- Jag vaknar ibland mitt i natten. Och tänker... Hur kunde det bli så här
 

Visa att du står upp mot våldet!
Gå in och gilla vår Facebooksida Nu Är Det Nog
.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.