Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och vardagskrönikör i GP.

Henrik Zetterberg: Henrik Zetterberg: Med hjälp av fluga och Allah

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För att kunna forska måste man ha pengar att forska för. Jag är på europeiska forskningsrådet i Bryssel efter att ha skrivit en ansökan om anslag för Alzheimerforskning. Jag leds in i ett rum på den 24:e våningen i ett högt hus. Jag håller ett föredrag på tio minuter. Jag blir förhörd i 20 minuter av 20 personer. Jag leds ut. Och det känns bra! Jag är lycklig och uppvarvad. Men hur det har gått vet man inte; besked kommer i januari.

Se också: Henrik Zetterberg - ny GP-krönikör

Sist jag hade denna känsla gick det åt skogen. Stiftelsen för strategisk forskning hade bedömt att jag var intressant för ett anslag kallat Framtidens forskningsledare. Jag var smickrad över detta och åkte, full av förväntan, upp till Stockholm för att intervjuas av en panel bestående av före detta näringslivspampar och forskare; jag kände inte dem, de kände varandra. Jag svarade som en blixt på alla frågor och åkte ifrån mötet med en stark känsla av att jag hade tagit hem anslaget. Utvalda kandidater skulle få ett telefonsamtal en viss vecka. Jag befann mig på ett arbetsmöte för Alzheimerforskare i den österrikiska bergsbyn Zuers. Mottagningen var perfekt. Men ingen telefon ringde. Till slut kunde jag inte hålla mig utan ringde upp handläggaren, ljög om att jag hade varit svår att nå på grund av min insnöade belägenhet och förhörde mig försiktigt om utfallet. "Nej", svarade handläggaren dröjande, "du finns inte med på vår lista." Efter några timmar på mitt hotellrum tog jag mig samman och bestämde mig för att Stiftelsen för strategisk forskning var en inkompetent skitorganisation, som borde läggas ner, och gick tillbaka till mina kollegor för att fokusera på arbetet.

Annat var det med en liknande utlysning: Wallenberg Academy Fellows. Min ansökan gick vidare, intervjun var förfärlig, jag leddes ut, efter att ha dragit över tiden, tillplattad. Jag tänkte på patienterna med Alzheimers sjukdom, att det är dem allt handlar om, ringde min närmaste kollega och sa att vi nog inte skulle räkna med forskningsmedel från Wallenberg – och så fick jag anslaget!

Så vad den glada känslan i dag betyder är oklart. Men det finns en potentiellt viktig skillnad. Jag åkte taxi till Landvetter iklädd kostym och fluga (möjligen lätt överdressad, men min fru säger att jag inte kan överdressa). Taxichauffören, som var från östra Turkiet, frågade vad jag skulle göra (att bära fluga öppnar för samtal). Jag berättade om den förestående intervjun. När han lämnade av mig på Landvetter sa han till mig att inte vara orolig och att han var säker på att Allah skulle vara med mig. I Bryssel hämtades jag av Muhammed från Marocko. Han reagerade också på min fluga och frågade vad jag skulle göra. Jag berättade på nytt om intervjun. Han frågade: "Tror du på Gud?" Jag svarade att jag inte vet (för om detta kan man inget veta; livet är ett under och världen är svår att förstå). Sedan lämnade han av mig vid hotellet i ett stilla regn och jag fick min andra välsignelse, som värmde lika gott som den första och bar mig genom intervjun.

Tack, älskade medmänniskor!

     

Läs om GP:s nya krönikörer: Möt äventyraren, hjärnforskaren, läraren och journalisten