Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/4

Nazek tog sig ur pappans grepp

En regnig decemberkväll tvingar Nazeks pappa med henne till en undanskymd plats bakom torget. Där misshandlas hon svårt. Hon är 16 år och tror att hennes liv ska ta slut där och då. I dag är hon tillbaka på platsen och vet att det var här det vände.

Nazek och hennes fyra syskon kom tillsammans med sin far och styvmor till Sverige från krigets Irak i maj 2008. De bosatte sig i Lövgärdet och på höstterminen började de tre yngre barnen skolan där, medan Nazek och hennes tvillingsyster började i en studieförberedande klass på Hisingen.
– Vi kunde ingen svenska, men pratade engelska, säger Nazek. Utbildning har alltid varit viktigt för oss och vi älskade att gå i skolan.

Hon hoppades att flytten till Sverige skulle bli början på ett bättre och friare liv. I Irak tvingades hon bära burka när hon gick utanför hemmet. Fadern höll barnen i ett järngrepp, fysisk och psykisk misshandel ingick i vardagen.
– När vi kom hit behövde jag inte ha någon slöja. Pappa ville framstå som en demokratisk och modern man utåt. Men mot oss var han lika hemsk som tidigare. Och vi fick inte klä oss som vi ville, utan fick ha stora kläder för att skyla oss.

Viktigt att berätta

I dag, nio år senare, tycker Nazek att hon äntligen fått det friare liv hon längtat efter – där ingår enkla saker som att hon själv väljer hur hon ska klä sig och hur hon vill ha sitt hår .
– Då fick jag inte ens lov att klippa mig, säger hon och drar handen genom sitt blåfärgade halvlånga hår. 
Hon pratar snabbt och energiskt. Som om hon har mycket att ta igen. Men hon väjer inte för att berätta om det svåra som hon och hennes syskon varit med om. Det är viktigt att öka medvetenheten kring hur hederskultur drabbar barn och unga, menar hon. Inte minst för dem som är utsatta i dag.

Se GP-TV: Nazek berättar

Pappan tyckte hon drog skam över familjen

För Nazek blev situationen värre när hennes pappa fick reda på att hon träffat en pojkvän i Sverige. Det drog skam över familjen. Fadern blev allt mer kontrollerande och misstänksam. Misshandeln mer utstuderad.
– Pappa hade bestämt att mina systrar och jag skulle gifta oss med hans bekantas söner. Vi var rädda för att han skulle skicka tillbaka oss till Irak och gifta bort oss.

Faderns ilska växte när pojkvännen bad om Nazeks hand och sa att han ville gifta sig med henne när hon blev 18. Efter det pratade pappan inte med Nazek på tre dagar.

Så, en söndagskväll, sa han plötsligt att hon skulle följa med honom ut och handla. 
– Jag förstod vad det handlade om. Klockan var över nio och affären var stängd. Men jag hade inget val, utan följde med honom.

Visste vad som väntade

Nazek berättar hon att hon såg i sina syskons ögon att de också visste vad som väntade den där kvällen. Hon märkte deras oro över hur pappan skulle straffa och förnedra henne.
– Jag var rädd för att det var sista gången jag såg dem, säger Nazek och visar hur håren på hennes armar reser sig när hon tänker tillbaka. 

Slog mig gång på gång

Nazek rör sig vant på Lövgärdets centrum. Hon kan kvarteren, trots att det var länge sedan hon var här. Svänger av vid en gångväg och pekar mot ett undanskymt hörn mellan husen.
– Här var det, säger hon. Det regnade och var mörkt. Han drog mig i håret över torget. Slängde in mig i hörnet och slog mig gång på gång. Jag tuppade av några gånger och vaknade av att han örfilade mig. 
– Och så sa han att jag väl hade sett skogen här. Han hade tidigare sagt till oss att det är enkelt att döda någon i Sverige eftersom det finns så mycket skog och så många sjöar. Ingen skulle märka något. 

Nazek berättar att misshandeln måste ha varat i flera timmar. När de kom hem slängde pappan ner Nazek i badkaret och duschade henne hett och ovarsamt.
– Jag var alldeles lerig och blodig. Men han var "smart" och hade undvikit att skada mig i ansiktet och på händerna. Ingen skulle kunna se vad som hänt.

Fick gå till skolan som vanligt

Det blev måndag och skoldag. Nazek fick klä sig i långärmat och åka till skolan som om inget hade hänt. Men när klasskamraten bakom henne bad om pennvässaren var det något som brast inom henne. Hon slängde den rakt på honom.
– Ögonblicket efter tänkte jag: Vad är det som händer med mig? Jag håller på att bli som min far. Ett monster.

Det var fler som inte kände igen Nazek som den hon brukade vara –trevlig och hjälpsam – och efter incidenten blev hon kallad till kuratorn på skolan. Hon undrade hur det egentligen stod till med Nazek och om hon hade något hon ville berätta.
– Har du tid att lyssna? frågade Nazek och fortsatte: 
– Det började den 19 september 1992. Dagen då jag föddes.

Fyra timmar senare hade Nazek berättat klart. Hon kände en lättnad, men också skam och rädsla. Vad skulle det innebära? Vad händer nu med hennes familj?
Bekanta som bodde i Sverige hade sagt att de skulle råka illa ut om de yppade något om hur de hade det hemma.
– Men kuratorn sa att vi barn behövde skydd. Hon skulle kontakta socialtjänsten och polisen.

Kördes till jourboende

Det skulle ta en dag extra innan socialtjänsten kunde ordna med jourboende. Innan dess fick de lova att inte säga något om det till sin pappa. 
– Socialtjänsten hämtade oss på våra skolor och körde oss till ett jourhem. Jag tyckte vi åkte jättelångt, men det var bara till Borås. När vi kom dit snöade det. Det minns jag tydligt. Vi hade aldrig sett snö tidigare.

Det var den 12 december 2008. Sedan dess har de inte träffat sin far. Syskonskaran kallar den för Frihetsdagen och firar den tillsammans varje år.

Syskonen splittrades

Sammanhållningen mellan de fem syskonen är stark. Det har den alltid varit, säger Nazek. Trots att fadern gjorde vad han kunde för att de inte skulle vara så.
Det blev en utredning av familjeförhållandena enligt LVU (lagen om vård av unga) och det togs beslut om tvångsomhändertagande. Barnen skulle placeras i familjehem.
– Det var jätteviktigt för oss att vi inte splittrades. Det sa vi från början. Och vi fick löfte om att det inte skulle vara längre än cykelavstånd mellan de familjer vi skulle bo hos. 

Men det löftet bröts. I stället handlade det om en resväg på sex timmar med tåg mellan några av syskonen. Nazek hamnade i Norrland. Vi fick hjälp, men allt blev inte bra, konstaterar Nazek.
– Jag tycker de borde utreda fosterhemmen bättre innan de får ta emot barn.

Skolan, som varit så viktig för Nazek, kom i skymundan under de här åren. Flytten mellan hem på olika orter ställde till det. Hon kände sig ensam och tyckte inte hon någon att vända sig till för att få stöd. 
– Det var nästan omöjligt att få tag på min socialsekreterare, säger hon. 

På egna ben

Precis när hon fyllt 18 år fick hon en son tillsammans med sin pojkvän. Nu räknades hon som vuxen, men hon hade inte fått med sig tillräcklig kunskap om hur samhället fungerar.
– Det svåraste jag gjort var att skaffa ID-kort. Jag blev hänvisad hit och dit hela tiden. Och utan ID-kort kunde jag inte öppna bankkonto.

Det visade sig också att handlingarna om uppehållstillstånd låg kvar och väntade hos Migrationsverket.
– Vi hade skyddad identitet och handläggaren visste inte var vi fanns och om vi ville ha uppehållstillstånd. Ingen hade sagt något om det till oss.

Pappan dömdes till fängelse

I februari 2011 dömdes Nazeks far av Hovrätten för grov fridskränkning till fängelse i ett år och åtta månader. Han har inte avtjänat straffet och har enligt uppgift lämnat landet.
Han dömdes också att betala skadestånd till sina barn. Men de två äldsta, Nazek och hennes tvillingsyster, fick aldrig ta del av det. 
– Man skulle ansöka om det inom en viss tid för att få ut skadeståndet, men vi visste inte om det. 

I dag har Nazek ett välordnat liv. Hon bor med sin son i en stad i Mellansverige. Och trots att hon inte kunde bo så länge i Göteborg, kallar hon den sin hemstad. 
– Jag vill bo i Göteborg igen säger hon. Jag drömmer om att kunna köpa ett hus så att vi ska kunna bosätta oss här.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.