Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Linda: "I dag accepterar han mitt liv"

Linda tog mod till sig och berättade för skolkuratorn. Men kuratorn ringde till Lindas far. Han blev rasande och bevakade henne ännu hårdare efter det.

– Jag kände hans ilska i hela kroppen och var livrädd.
Hon är dryga 20 år. Har redan tagit en universitetsexamen och är på god väg mot nästa.
– Jag går tvärsemot statistiken, säger Linda. Sådana som jag är sällan högutbildade.
Sådana som Linda har fått klara sig på egen hand. Hon kom som flykting till Sverige som tolvåring och flyttade till sin pappa, som bott här flera år. Han ansåg att hon var stor nog att klara sig själv, men med tiden tilltog strängheten, berättar Linda. Det betydde att hennes existens begränsades till att leva upp till de vuxnas önskningar och fördomar.
– Den misshandel jag varit utsatt för är mer psykisk än fysisk. Jag fick aldrig vara delaktig i några beslut. Jag skulle bara vara tacksam och kunde få en utskällning för vad som helst, säger hon.

I dag bor hon med sin sambo i en mellanstor svensk stad. Hon utstrålar styrka och har lätt för att uttrycka sig.
– Det är viktigt att prata om hederskultur. Många vet inte vad det handlar om. Jag önskar att de som lever i det ska förstå att det finns hjälp att få. Även om vägen dit är svår.

Levde dubbelliv

Linda var 14 år och hade börjat vänja sig vid livet i Sverige, fått kompisar och trivdes i skolan. Men hemma blev livet mer och mer kringskuret ju äldre hon blev. 
– Jag fick inte ha shorts eller linne. Inte umgås med kompisar som hade pojkvänner, inte vara ute längre än till klockan sju på kvällen.

Hon berättade aldrig för sina vänner hur hon hade det hemma, tog aldrig hem kompisar. 
– Jag levde dubbelliv och ville vara som mina kompisar – prata om pojkvänner, sex och föräldrar.
Det var påfrestande att navigera mellan de olika världarna. Linda tog mod till sig och besökte skolans kurator för att berätta om sina problem. 
– Hon förstod inte vad det handlade om. Utan att jag visste ringde hon till pappa. Hon trodde att vi tre skulle kunna ha ett samtal. 
– Pappa blev urförbannad. Jag kände hans ilska i hela kroppen, var livrädd och kände mig sviken.

Isolerad från övriga familjen

Faderns kontroll över Linda ökade. Samtidigt försökte hon hitta vägar för att kringgå den. Hon träffade en kille och stack iväg hemifrån för att få lite lugn, men hade kontakt med socialtjänsten, så att de visste att hon var okej.
När hon återvände hem växte kylan från pappan. 
– Sedan pratade ingen med mig. Jag blev isolerad från resten av familjen.

Trots att socialtjänsten visste hur Linda hade det var det ingen som agerade. Linda började tvivla på om det fanns någon hjälp att få. 
– Jag kände mig tom och skar mig för att känna att jag existerade. En utväg för att känna något. Jag tänkte inte ta mitt liv - men känslan av att stå på gränsen kunde ge mig en bekräftelse på att jag valde livet och var något värd, åtminstone för mig själv.

Vändpunkten

På gymnasiet förstod kuratorn vad Linda var utsatt för. Hon bjöd in socialtjänsten för att se vilka möjligheter till hjälp som fanns. 
– Det blev min räddning. De hade med sig folk som var insatta i hedersproblematik. Jag kände inte ens till begreppet.

Avgörandet att bryta med sin familj kom strax efter det mötet. Linda blev misshandlad av sin far utan någon synbar anledning.
– Han gav mig hårda örfilar och drog in mig i mitt rum. Jag visste inte vad han skulle kunna göra härnäst.

LVU-utredningen gav Linda rätt. Hon tvångsomhändertogs, fick skyddad identitet och fick flytta till ett familjehem i annan del av landet. 
– Först mådde jag bra. Det var som om min hjärna ville det. Men efter ett tag bröt jag ihop.

"Blev ingen för mig själv"

De enda som visste något om Lindas situation i skolan var hennes mentor och skolans studievägledare. Linda vände sig till studievägledaren. 
– Det var först när jag pratade med honom jag förstod vad jag gått igenom. Jag var långt hemifrån, ingen visste vem jag var. Jag hade gjort allt för att anpassa mig och vara duktig. Vara tacksam. Acceptera. Jag blev någon som andra ville jag skulle vara – men blev ingen för mig själv.

Det var en tuff tid, säger Linda, men hon tog sig igenom gymnasiet och lyckades få bra betyg.

Fick klara sig på egen hand

Efter studenten släppte socialtjänsten allt ansvar för henne. Hon hade fyllt 18 och fick se till att ordna allt själv. Skaffa lägenhet och försörjning, utan någon vuxen vägledning. Men hon hade sin målmedvetenhet. Sökte till högskolan. Fick en studentbostad. Och så fick hon reda på att hon hade rätt till en kontaktperson. 
– Vi är nära vänner i dag. Vi gick och tränade ihop och pratade när det behövdes. Hon betyder mycket för mig.

Om sin far säger hon:
– Jag träffar honom ibland. I dag accepterar han mitt liv. Jag har inte förlåtit honom och jag känner inte så mycket för honom.

Fotnot: Linda heter egentligen något annat

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.