Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Därför lyfter vi fram tjejerna som står upp för sitt värde

Modiga, envisa och okuvliga. Det är egenskaper hos de sex unga kvinnor som berättar om sin uppväxt i GP:s granskning av hedersvåldet.

De tjejer vi intervjuat har inte tvekat när vi frågat dem om de vill berätta. Tvärtom har de välkomnat det. De har velat göra sina röster hörda och hoppas att det kan leda till att de som är utsatta i dag inte ska behöva känna sig lika ensamma med sina problem som de gjorde.
Uppoffringarna de gjort på vägen mot ett friare liv är många och svåra. Att de ändå vågat ta steget visar på deras mod. 

Fem av de sex tjejerna har fingerade namn och är anonyma. Inte för att de vill vara det. Utan för att öppenhet kan innebära risker för dem och andra oskyldiga anhöriga i deras familjer. Trots att de nu är vuxna måste de skyddas.

Kämpar för sina rättigheter

De här tjejerna har ifrågasatt varför de inte ska ha samma rättigheter som sina jämnåriga kamrater. De slåss för sina mänskliga rättigheter och har varit den i familjen som satt sig upp mot föräldrarna. För det har de utsatts för ännu hårdare bevakning och straffats. Men de har nått en gräns när de fått nog.

Det krävs ett enormt mod att gå emot sina föräldrar. Särskilt om man i hela sitt liv fått veta att man inte är något värd. De här unga kvinnorna har inte låtit sig kuvas och de har behövt kraft och energi för att gå emot en tradition som följts av generationer och för att orka plöja ny mark. De plöjer den för kommande generationer. 

Vågat berätta

Tjejerna berättar att förtrycket hårdnat när de närmat sig tonåren och livet varit som allra känsligast. Att då tvingas välja mellan att vara kvar eller lämna sin familj, kasta sig ut i något okänt och klippa sina band, ter sig omöjligt. Skuldkänslorna finns där, inte minst för att lämna kvar sina yngre syskon. Ofta tvingas den som varit utsatt även lämna sin skola och sina kompisar, det som kan ha varit den trygghet de haft. När de väl lämnat sin familj har de fått bli vuxna i förtid och ta ansvar för sina liv långt innan de blivit myndiga.

Men trots allt minns de det som en lättnad när de till slut vågade söka hjälp, även om det efteråt inte blev som de hade önskat. Och trots att samhällets stöd inte räckt till har de inte ångrat att de tog steget. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.