– Jag minns inte allt som hände under de här åren – jag har tänkt bort det, säger Ciwan.
Hon är 23 år och säger att hon vill gå vidare. Köra på. Inte vara kvar i en tråkig bubbla. Hon har fått nog av att vara rädd.
Ciwans tonårstid präglades av bråk, svek, uppbrott och konflikter. Det handlade om att hon som dotter skulle leva upp till sin fars syn på familjens heder.
– Jag har ingen kontakt alls med min pappa i dag och jag känner ingenting för honom. Har inget behov av honom.
Smög med att hon hade pojkvän
Några månader tidigare hade Ciwans pappa fått reda på att hon hade en pojkvän. Hon var 14 år och de gick på samma skola.
– Mina föräldrar är kurder och jag visste att han inte skulle godkännas, så vi smög med det. Men jag insåg aldrig vilka konsekvenser det skulle få om vi blev upptäckta. Jag var så kär och vi hade så roligt tillsammans.
När Ciwans syskon såg paret tillsammans berättade de det för sin pappa. Ciwan tvingades göra slut.
– Jag var jätteledsen. En dag stötte jag på honom och vi stod och pratade lite. Min syster råkade åka förbi. Och så kom det fram till pappa att vi hade setts.
På kvällen kallade pappan till sig Ciwan.
– Har du träffat honom, frågade han.
– Ja, men vi hälsade bara, svarade hon.
Då reste sig pappan upp och slog Ciwan hårt i ansiktet.
– Jag blödde och läppen var spräckt. Jag tar inte ett slag till, tänkte jag. Han hade slagit mig tidigare, men inte på samma sätt – inte som direkt misshandel.
Skrev ned vad som hände
Ciwan hade berättat lite om hur hon hade det hemma för skolkuratorn och sin lärare. Hennes lärare hade gett henne ett block där hon kunde dokumentera vad som hände.
– Det var för att jag skulle slippa gå till kuratorn. Någon kunde se att jag gick dit och berätta det för mina föräldrar.
Ciwan skrev om misshandeln i sitt block och när kuratorn fick veta vad som hänt kontaktades socialtjänsten. Ciwan blev omhändertagen direkt, men började samtidigt få samvetskval. Hon oroade sig över vad som skulle hända.
– Jag tänkte: Vad håller jag på med? Det här är inte okej. Jag var som i chock och visste inte vad det skulle innebära. Samtidigt fick jag bra stöd från min lärare och min pojkvän.
Akut omhändertagen
Eftersom omhändertagandet gjordes akut hade Ciwan inget mer med sig till fosterhemmet än kläderna hon hade på sig.
– Jag blev avsläppt mitt inne i en skog. På landet där det stank av kor. Hela miljön var främmande. Jag fick inte ringa någon, men senare fick jag ett nytt mobilnummer så att jag kunde ringa min pojkvän.
Ciwan kom ändå att trivas ganska bra, säger hon. Hon skötte sig själv för det mesta, fick mat och hade tak över huvudet.
– Jag fick bli vuxen på nolltid. Hantera pengar, tvätta. Men jag hade ingen som jag kunde prata med. Jag frågade min fostermamma några gånger – men hon hade väl inte tid.
Fick flytta tillbaka hem
Ciwan hade bott i familjehemmet i tre månader när hennes offentliga biträde ringde och sa att föräldrarna överklagat omhändertagandet till länsrätten och fått rätt. Enligt domen gick det inte att bevisa att hon utsattes för hedersvåld. Hon skulle tvingas flytta hem igen.
– Det var fruktansvärt! Mina fosterföräldrar var inte hemma när advokaten ringde. Jag var skräckslagen och väntade bara på att pappa skulle dyka upp. Helvete - vad ska jag göra? tänkte jag.
– Jag ringde fostermamman som blev upprörd och sa att det var fel att lämna sådana uppgifter när jag var ensam. Men efter en stund kom folk från socialen och hämtade mig.
Övervakad som en fånge
Ciwan säger att hennes familj välkomnade henne. Men själv mådde hon fruktansvärt dåligt. Hon var tillbaka till det hon flytt från.
– Det var för jävligt. Jag skämdes ihjäl.
Hon hade varit påpassad innan. Nu följde hennes pappa varje steg hon tog. Hon var övervakad som en fånge.
– Det var sommarlov. Socialtjänsten ringde mig ett par gånger, men pappa var ju med mig hela tiden, så jag kunde inte säga något.
Togsomhand igen
Socialsekreteraren förstod ändå att det inte stod rätt till och överklagade till kammarrätten.
– Jag hade på känn att jag skulle bli omhändertagen igen. När skolan började efter sommarlovet fick jag ett skåp där jag kunde samla på mig lite kläder och grejer, så att jag inte skulle stå utan om det hände igen.
Kammarrätten slog fast att Ciwan skulle omhändertas igen. Den här gången skulle hon få skyddad identitet. Nu var hon mer beredd på vad som skulle hända. Men känslorna inför att inte få vara hos sin familj var dubbla.
– Jag hade saknat mina småsyskon och mina mamma jättemycket. Nu skulle jag lämna dem igen.
Byta skola och namn
Ciwan hade önskat att socialtjänsten haft en tydligare plan för vad som skulle hända med henne. Och efteråt har personalen på socialtjänsten sagt att de aldrig haft ett liknade fall tidigare.
– Det blev bara tjoff – omhändertagande. Tjoff – byta identitet.
Hon återvände till samma familjehem, men den här gången fick hon byta skola och namn.
– Det kändes konstigt att få ett nytt svenskklingande namn. Mina nya klasskamrater undrade och frågade: Var kommer du ifrån? Du ser inte svensk ut?
Hon hade sporadisk kontakt med sin familj, utan att avslöja var hon bodde. De kunde chatta och hon kunde ringa dem från skyddat nummer.
Ciwan gick ut gymnasiet, men kände sig vilsen och klarade inte skolarbetet så bra som hon önskat.
– Men det var bara att köra på. När jag fyllde 18 år flyttade jag ihop med min pojkvän. Vi var tillsammans i sju år.
Pappan hotade henne
Ciwan träffar sin mamma och sina syskon i dag. Hon har ingen kontakt med sin pappa, men vid ett tillfälle dök han upp på Ciwans jobb.
– Han hotade mig till livet. För det dömdes han till villkorligt i två år. Han har kommit lindrigt undan.
Ciwan tror inte på någon försoning med sin far. De står alldeles för långt ifrån varandra vad gäller synen på livet och människovärdet.
– Jag tror inte att det någonsin kommer att bli bra. Han och jag tänker så olika, säger hon.
Fotnot: Ciwan heter egentligen något annat
