Hon går andra året på gymnasiet och har nyss fyllt 18. Har jeans och skinnjacka, bär en svart sjal och har ett varmt leende.
För drygt ett år sedan blev hon omhändertagen enligt LVU.
– Jag visste att om jag berättar hur jag har det kommer inget att bli som det har varit. Det fanns ingen väg tillbaka. Men jag tog steget. Jag vågade.
I dag bor Bahar på ett ungdomsboende och får klara det mesta på egen hand.
– Men jag är van vid att ta ansvar, både för mig själv och andra.
Bahar och hennes syskon är födda i Sverige. Föräldrarna kommer från Syrien och skildes när Bahar vara åtta år. Mamman klarade inte av att ta hand om barnen, så de bodde kvar hos pappan.
Inlåst och kontrollerad
Bahar berättar om en uppväxt som präglats av hårda ord, kränkningar och slag – där budskapet var att hon inte var något att ha. Och ju äldre hon blev desto hårdare blev hon kontrollerad av sin far.
– Jag blev ofta inlåst och pappa kollade ständigt allt jag gjorde. Han gick igenom min väska, jag fick inte läsa vad jag ville, inte klä mig som jag ville.
– Han kunde säga: "gå och ta livet av dig. Ingen älskar dig. Du är en kopia av din mor". Han gjorde flera försök att gifta bort mig, men verkade till slut acceptera att jag inte gick med på det.
Hon beskriver det som om hon befann sig i ett fängelse, ständigt påpassad och kuvad.
– Jag har försökt ta mitt liv och jag har skurit mig. När man sitter ensam inlåst i ett litet rum och bara har sig själv, skriver dikter – då kan man få konstiga tankar. Man känner sig helt övergiven. Utan kärlek. Utan någon.
Vännerna blev oroliga
För drygt ett år sedan sa Bahar till sina bästa vänner: "Om jag inte kommer till skolan så kan det ha hänt mig något." Och när hon en dag inte dök upp blev vännerna oroliga och berättade det för sin mentor. Läraren ringde hem. Pappan sa att Bahar var sjuk och inte kunde prata.
– I själva verket hade han låst in mig på mitt rum.
Även skolans kurator kopplades in och en orosanmälan till socialtjänsten gjordes.
– När jag kom tillbaka till skolan kom två personer från socialtjänsten dit. Jag kände mig enormt stressad och pressad. Vågar jag eller vågar jag inte berätta hur jag har det?
Skyddat boende
Bahar vågade. Det blev utredning och ett beslut om att hon skulle omhändertas enligt lagen om vård av unga (LVU), trots att hennes far nekade till allt hon berättade.
– Jag blev placerad i ett skyddat boende i en annan stad. Men jag ville gå kvar i skolan och vara bland mina vänner. Fortsätta mitt liv. Det blev som jag straffades - mitt liv som stoppades.Hon ville tillbaka till det som varit hennes trygghet och rymde från boendet till en kompis.
– Två poliser kom hem till henne och hämtade mig. Socialtjänsten ville att jag skulle flytta ännu längre bort och ville ha in mig på ett låst boende eftersom jag hade rymt. Jag var helt förtvivlad.
Till slut, efter många turer, fick hon en plats på ett boende i sin stad och kunde fortsätta i sin skola.
Är du rädd att din far ska söka upp dig?
– Nej jag vill inte att rädsla ska styra mitt liv. Den får inte ta över. Han skiter förresten i mig nu.
Känner du en saknad efter din familj?
– Jag känner bara tomhet när jag tänker på min pappa. Som liten behöver du få kärlek och när den inte finns där blir det bara tomhet kvar.
När Bahar tänker tillbaka tycker hon inte att hon haft något som kan kallas barndom. Hon har fått ta ett stort ansvar för sina yngre syskon. Och för sin mamma, som periodvis mått psykiskt dåligt.
– Från jag var sex år tills nu är förlorade år. Det är sorgligt. Och det är som om dåtiden tagit kontroll över min framtid. Mitt liv består av mycket ansvar och mycket ensamhet. Jag har fått hålla mig stark, men snart måste det bli någon förändring.
Hon har några riktigt nära vänner och hos deras familjer känner hon sig alltid välkommen.
– En av mina kompisars mamma har samma erfarenheter som jag. Hon förstår mig. Vi har gått igenom samma saker.
"Föräldrar som själva mår skit"
Mycket i Bahars uppväxt är typiskt för dysfunktionella familjer – oavsett vilken kultur det handlar om.
– Ja, det handlar i grunden om föräldrar som mår skit själva och inte klarar av att ta ansvar för sina barn. Föräldrar som aldrig borde ha skaffat barn. Som själva behöver hjälp.
Men för Bahar har det dessutom inneburit ett ständigt bevakande över vad hon som tjej gör och inte gör – saker som kan göra att familjen enligt tradition förlorar sin heder.
– Pappa tror att han gör rätt. Men han skadar mig. Han ser det som att en tjej föds för att gifta sig. Att han ska se till att man inte drar till sig uppmärksamhet. Men det är klart man vill vara fin. Ska man göra sig ful? Och sedan vänta tills man blir bortgift då ens make göra vad han vill med en?
Bahar är övertygad om att hederskulturen är på nedgång och kommer att dö ut med den nya generationen. Bland muslimer i Sverige hör hederskultur till undantagen, säger hon.
Hon är själv troende muslim, men att tvinga på någon en tro är omöjligt, menar hon.
– Jag bär slöja. När jag var liten blev jag tvingad till det, sedan blev det en vana. Nu är den en del av mig och min identitet.
Vad tänker du om livet just nu?
– Ska jag vara ärlig? När ska det bli någon ändring för mig? Alla vill ha kärlek. Men när den första som krossar ens hjärta är ens far och när ens mor sviker en. Fast det finns kanske någon för alla därute.
Fotnot: Bahar heter egentligen något annat.
