Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alina: "De sade att vi skulle åka på semester"

Som 15-åring blev hon bortförd och bortgift. Hon fick hjälp att komma hemifrån, men placerades på ett boende för drogmissbrukare. Alina känner sig dubbelt sviken. I dag har hon svårt att lita på någon.

Alinas lägenhet är centralt belägen, liten och modernt inredd. I vardagsrummet står teven på.
– Jag är inte hemma så mycket. Jag har två jobb just nu, säger hon.
Alina är rom, född och uppväxt i Sverige. Hon har fyra bröder och är enda dottern i den katolska familjen.
– De flesta romska tjejer får bestämma vem de vill gifta sig med – bara han är rom. Och många vill nog gifta sig unga – de är ju uppfostrade så. Men jag är annorlunda, jag vill framåt. 

"Ett sådant svek"

Alina kunde inte tänka sig att hennes föräldrar skulle gifta bort henne med en främmande man. Men det var vad som hände.
– Jag förstår inte hur de kunde göra så mot mig. Det var ett sådant svek. Jag var 15 år och de sa att vi skulle åka på semester till släktingar i Polen. Jag misstänkte inget, men när vi kom dit började det pratas om att jag började bli stor och borde gifta mig.

Alina presenterades för en kille, som hon aldrig tidigare träffat. Han var den utvalde och nu tvingades hon umgås med honom. 
– Han ljög och sa att vi hade haft sex. Då räknas man som gift, säger Alina. Mina föräldrar ordnade en stor bröllopsfest. Jag vägrade gå dit och skrek en massa fula saker till dem. När jag till slut gav med mig sa jag tydligt till dem att jag kommer att dra härifrån.

Hunden fick skydda Alina

Efter festen tvingades hon bo tillsammans med mannen. Hon övervakades och fick inte gå ut ensam. 
– Min hund fick ligga bredvid mig i sängen och skydda mig. Killen trodde nog att jag skulle ge med mig med tiden. Men ingen kan tvinga mig att gifta mig med någon jag inte ens känner.

Alina hade inga pengar på sitt telefonkort och kunde inte kontakta någon utanför familjen. Efter några dagar ringde en kompis från Sverige upp för att höra hur hon hade det.
– Jag grät och berättade vad som hänt. Att de fört bort mig, låst in mig och gift bort mig med en okänd man. Att jag inte kunde komma därifrån. Jag bad honom kontakta myndigheterna i Sverige.

Kände sig maktlös

Beskedet från de sociala myndigheterna var att de inte kunde göra något eftersom hon befann sig i Polen.
– Jag kände mig helt maktlös. Och då är det lätt att man ger upp helt och hållet.
Hoppet tändes igen när Alinas mamma började prata om att hon ville åka till Sverige. Alina bad att få följa med. Till slut gick mamman med på det, under förutsättning att Alinas "man" också följde med.
– Min vän i Sverige hade informerat socialtjänsten om att jag var på väg hem och när jag kom hem lyckades jag smita ut och kunde ta mig till socialen. 

Ett par timmar senare togs hon till ett skyddat boende, där hon fick stanna några månader. Sedan började nya svårigheter. Och den här gången var det samhället som svek, menar Alina. Hon hamnade i ett familjehem där hon vantrivdes och mådde dåligt.
– Jag sa det till min socialsekreterare. Men hon struntade i det. Så jag rymde. Min pojkvän kom och hämtade mig. 

Ingen vuxen fanns där

Alina var 16 år och hade ingen vuxen att vända sig till. Ingen som hon litade på. När polisen hittade Alina frihetsberövades hon och nästa anhalt blev en låst avdelning på ett behandlingshem för drogmissbrukare.
– För att jag stack från fosterfamiljen. Jag har aldrig använt droger. Jag dricker knappt alkohol. Det var hemskt. Jag förstod inte varför jag var där och jag stod inte ut. 

Att bo i föräldrahemmet eller på behandlingshemmet var som att välja mellan pest och kolera. Alina valde det förra och ville hem igen. 
– Jag tog tillbaka allt jag hade berättat, men myndigheterna hade tydliga bevis på vad som hänt. 

"Känner mig ensam"

Alinas överklagande ledde till att hon kom till en öppen avdelning och när hon var 17 placerades hon i ett väl fungerande familjehem. Där stannade hon tills hon fick flytta till en egen lägenhet.
– Jag har alltid fått klara mig själv. Det har gjort mig stark, men jag vet inte om det varit värt priset. Jag har svårt att lita på andra och släpper inte in andra inpå livet. Jag känner mig ensam och tycker om ensamheten. Att få ha mitt eget i lugn och ro.

Numera har hon kontakt med sina föräldrar och träffar dem då och då. Men det är ingen nära relation. Det kommer det aldrig att bli, säger hon. Såren är för djupa för att läka.

Fotnot: Alina heter egentligen något annat

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.