Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Allt vi människor behöver är att bli sedda."

Carl-Einar Häckner: Häckner: Unga måste känna att det finns hopp

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Vi behöver alla en plats för en dröm. Något att tro på. Mitt i livets skottlossning. Måste det gå. Det måste börja någonstans. Drömmen om ett liv. Ett hopp om att det här kan bli bra. 

Sitter på tunnelbanan i New York och tänker på Hisingen och på USA. Olika men lika. Människor dör meningslöst. Likadant våld på olika sätt. 

Läs också: Häckner - JAG är göteborgare och stolt sådan

Här i USA blev en man nyligen skjuten i ryggen av en polis som sen planterade sin elpistol på offret för att hävda att det var självförsvar. Åtta skott avlossades mot mannen – som försökte springa därifrån. Ett träffar i ryggen. Turligt nog filmades förloppet av en medborgare som råkade vara där med sin telefon. Bluffen avslöjades.

Det är inte bra för moralen. Vad gör det med ungdomarnas förtroende för polisen? 

 

Tänker på människorna på restaurangen som tittar på fotboll på Hising Island och sen blir beskjutna. Tänker på mannen som blir skjuten i Brämaregården. Tänker på honom som blev skjuten i Angered.

Av vilken anledning? 

Tillhörigheten till samhället finns inte mer. Så som det var förr. Det är förändrat.

Jag har bott i Gbg i fyrtio år. Det var inte så tufft när jag växte upp i Gårdsten. Men nu, hallå liksom, hjälp och varför.

Jag hade tur. Jag valde rätt. Hoppade över en massa dumma grejer. Hade föräldrar. Ville inte svika mig själv. Eller dom. Men det räcker inte längre. 

Om man är ung, inte vill prata med sina föräldrar och det finns ett gäng som kan ge pengar och skydd och döda för en kanske det känns mer angeläget, tillfredsställande, tryggt och säkert för stunden att vara med dom. 

Det är svårt att vända den trenden. Det räcker inte med föräldrarna. Det behövs mer. 

Ett samtal. Som handlar om människorna och framtiden. 

Ungdomarna måste känna att det finns hopp.

Jag tror alla måste ha en dröm att hålla i. Något att tro på. 

Det måste finnas utrymme, platser, aktiviteter och festivaler, vuxna och lärare och mer folk som bryr sig. Stan måste bry sig.

Vi kan inte bara bygga nya hotell och gräva hål i marken och prata om Avenyn. 

I Gårdsten var vi väl omhändertagna av saker som hände när jag var liten. Det var bussar till sommarläger, dagsturer, anslag på fritidsgården. Fanns alltid något att göra bredvid fotbollsklubben, det var Gårdstensdagar och karneval.

Jag fick trolla. Det räknades. Kände mig behövd. Det var så himla mycket värt för mig. Vi brydde oss om vår förort. Det fanns förebilder. Vuxna som stod ut, betydde något. 

Jag tror det är sånt som behövs.

Så kan vi kanske stoppa våldet. Med riktiga drömmar. Som gör att vi hör ihop. 

Gbg är värt det.

(Tummen upp)

Broccoli. Underbar grönsak. God, nyttig och skojig.

(Tummen ner)

Klasskillnader, segregation och orättvisor.

Carl-Einar Häckner är trollkarl och komiker. Just nu förbereder han sommarens varieté på Liseberg.