Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Allt vi människor behöver är att bli sedda."

Carl-Einar Häckner: Häckner reflekterar över barndomen och nuet

Carl-Einar Häckner har varit på museum i New York och reflekterar över livet, barndomen och nuet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sitter i taxi på väg från Guggenheim museum. Förresten en fin utställning där; Silence med den japanske konstnären On Kawara, som får mig att reflektera över min egen tid, livet, barndomen, 70-talet och nuet. Tankarna far och flyger. Reflektionen är i rummet. Det händer något hela tiden när jag ser det han gör. Fantastiskt och tankeväckande med datummålningar, vykortsskickande, telegram, tidningsurklipp och katalogiserande av händelser som berör. Han gav aldrig intervjuer. Konsten fick tala för sig själv.

Han har ett konstverk I Got Up (1968–79), som är vykort som han postat, två stycken om dagen, till olika adresser i världen mellan 1968 och 1979. Mer än 8 000 vykort. På vykorten står det I GOT UP AT och så klockslaget när han steg upp. Texten är stämplad. Här hänger 1 500 vykort att titta på. Hittar ett postat i Stockholm. Det blir en reflektion över tiden. Vad som sker, har skett, och var vi är nu, vart vi är på väg och vad som finns kvar sen. Med tiden nu med internet, Twitter, Facebook blir det otroligt arkeologiskt på något vis. Så gammalmodigt. Som en vilda västern-film. Jag blir lite matt faktiskt. Av själva idén. Två vykort om dagen i elva år.

Konstverket fick ett abrupt slut, som kanske tacksamt togs emot av konstnären, när hans portfölj och stämpeln han använde blev stulen i Stockholm och återlämnad först flera månader senare. Sanslöst slumpmässigt stopp. Som livet självt. Saker kommer och går. Hela tiden. Vi kommer aldrig fram.

On Kawara fortsatte med alla sina andra konstkoncept i tystnad utan förklarande kommentarer. Ur lust – inte ur kontrollbehov – om man får tro guiden i hörlurarna. Men jag kan inte sluta att fascineras av vykorten. Han tyckte det var skoj att skicka de här vykorten. Sen slutade han så tvärt. Så är det. Ibland vet man inte när det är sista gången. Har ingen aning om någonting. Vi försöker planera allt. Livet pågår. Så är det.

Mamma skickar gärna vykort. Hon är bra på det, kommer ihåg födelsedagar, namnsdagar, jul- och påskkort. Önskar att lite av hennes talang gått i arv. Själv blir det alltid i sista minuten. Nästan av skuld. Innan jag åker till flygplatsen klottras en snabb hälsning ner.

Tycker inte det ska vara så. Ska ändra på det. Inspirerad av Kawara. Mamma ska få två vykort. Mycket bra idé. Sen läser hon den här krönikan. Då faller allt på plats. Nu är jag väldigt påhittigt glad i taxin. Jag ska skicka några till faktiskt. Till pappa, polaren och henne.

Jag skriver.

Hej mamma. I dag steg jag upp kl 08.35.

(Tummen upp)

Museum och konst.

(Tummen ner)

Mobiltelefon-batteri som tar slut för snabbt.