Världens gång: Sjömännen har fått betala dyrt

ANNONS
|

Så småningom ersattes den av en riktig kyrkklocka, men den gamla svenska skeppsklockan hänger fortfarande i en tornhuv nära hamnen.

En annan pryder gården till danska sjömanskyrkan i Singapore. Den är från svenska Bele, som gick ner sig i isen utanför Grönlands västkust 1912. Just då råkade kung Christian X befinna sig i farvattnen; ombord i s/s Island som beordrades till haveriplatsen för att rädda svenskarna. Som tack fick han skeppsklockan, som ett halvsekel senare hamnade på sjömanskyrkan i Yokohama.

Världens mest prominenta skeppsklocka är nog den från Lutine, ett franskt fregattskepp som hade erövrats av britterna. 1799 gick hon på en sandbank vid Terschelling och sjönk med enorma rikedomar ombord.

ANNONS

Lasten lär än i dag ligga förborgad i sandbottnen, men skeppsklockan bärgades och hamnade 1857 i en minitempelliknande omgivning i stora hallen pa Lloyd’s i London.

Pa den klämtar man varje gång ett fartyg konstateras ha förlist, och även for att markera andra dramatiska händelser.

Ombord är skeppsklockan i en klass för sig. Det är nog endast ankaret som kommer i närheten av klockans symboliska laddning.

Den tillmäts magiska egenskaper, som att slå av sig själv i dramatiska stunder – även om kläppen skulle råka vara fastsurrad.

Just det sägs exempelvis ske när ett fartyg håller på att sjunka.

Skeppsklockan härbärgerar nämligen fartygets själ. s/s Montmagny sökte efter kroppar från den just förlista Titanic utanför Newfoundland den där vårdagen 1912. När hon befann sig på själva haveriplatsen började hennes egen skeppsklocka slå av sig själv!

Klockan var från början ett slaginstrument. Förr fanns inte ordets moderna, nära nog totala koppling till tidmätning. I stället handlade det om ljud for att varna eller väcka uppmärksamhet.

Latinets clocca, som oftast syftade på kyrkklockor, är ett keltiskt låneord med samma ursprungliga betydelse som bell pa engelska. Och bell ar ljudhärmande, likaväl som det närbeslaktade svenska böla. Kreaturens bölande gav namn åt den tingest de bar om halsen, sa att man kunde höra var de befann sig: Bjällran, det vill saga the bell. Om äldre sjoman visste att fartygets heligaste föremål egentligen var en förädlad form av ”bjallerklang-klockan” skulle det bli annat ljud i skällan!

ANNONS

Numera brukar det finnas två skeppsklockor ombord; den reglementsenliga men rätt bortglömda och ofta ärgade eller övermålade huvudklockan” framme pa backen och den väl polerade ”reservklockan” på bryggvingen.

I Skeppargillets hus i Lubeck hänger en skeppsklocka. Den antas ha tillhört ett hansaskepp kring 1400, då man systematiskt lär ha börjat placera klockor ombord i fartygen. Lübeckklockan tros därmed vara världens äldsta bevarade skeppsklocka.

På en inventarielista fran 1485 nämns det äldsta kända skeppet med skeppsklocka; engelska Grace Dieu, ”Gud vare lov”.

Både i land och till sjöss ansågs klockan kunna skingra stormmoln och fördriva onda makter. Klangen symboliserar nagot paradisiskt, Guds röst pa jorden. Klockan har fött oräkneliga talesatt. Ett är to have bats in the belfry, ”att ha fladdermöss i klocktornet” (det vill saga”tomtar på loftet”).

I land har metallklockor använts sedan bronsåldern. Bronset, en legering av ungefär fyra femtedelar koppar och en femtedel tenn, står sig än i dag som material till de mest klangrika och hållbara skeppsklockorna.

Världens största klocka, 293 ton tung, lär ha gjutits i Burma 1484. 1608 lät en portugisisk plundrare föra ombord den på en pråm, som sjönk vid floderna Yangons och Bagos sammanflöde.

ANNONS

Där vilar den fortfarande. Den drygt 90 ton tunga Mingunklockan i ett buddhistiskt tempel norr om Mandalay bör vara världens största klocka som är i bruk. Oavsett storlek saknar de asiatiska klockorna kläpp; klangen skapas med slag utifrån.

Antagligen uppfanns klockorna just i Kina, där de så smaningom kom att reglera dygnets rutiner i buddhistklostren.

Det spred sig senare till kristna kloster; kanske med återvändande nestorianskt kristna missionärer längs Sidenvagen. På den vägen är det; kyrkans bruk av det ihåliga, päronformade klanginstrumentet for varningsändamål och kallelse till dygnsrutiner som bön och måltider spred sig till fartygen.

Sjömansengelskans strike the bell är detsamma som sjömanssvenskans ”slå glas”. Det vill säga att slå på skeppsklockan varje gång den fina sanden i timglaset markerade att en halvtimma var till ända. Dygnet indelades i sex fyratimmarsvakter. Varje halvtimma slogs det glas: 00.30 ding, 01.00 dingding, 01.30 dingding ding och så vidare till de fyra dubbelslagen vid vaktens slut klockan 04.00. Samma procedur upprepades under de övriga vakterna.

Vakten 1600-2000 delades i två hälfter; första och andra plattvakten. Ändå slogs ett till åtta glas, som om vakten vore en helhet. Men år 1797 planerade en grupp sjömän myteri ombord i ett brittiskt fartyg. Det skulle inledas när sju glas slogs, det vill säga klockan 19.30. Det var signalen.

ANNONS

Myteriet avstyrdes, och Amiralitetet beslutade att sju glas aldrig mer fick slås under andra plattvakten.

I stället slog man ett till fyra under den första och på nytt ett till fyra under den andra.

Vid tolvslaget på nyårsafton var det kutym att slå sexton glas; åtta av den äldste och åtta av den yngste ombord, oavsett befattning.

Om någon vid vaktens slut rakade slå nio glas eller eljest råkade slå på skeppsklockan av misstag, ansågs det vara mycket oturligt och något som måste rättas till.

Sweating the glass kallades metoden att skaka timglaset for att påskynda sandflödet och därmed tidigarelägga de slag på skeppsklockan som markerade att vakten var slut. Senare tog metoden flogging the clock over, det vill saga att diskret flytta fram skeppsurets visare. I likhet med warming the bell betyder det numera att man blir färdig med något före utsatt tid.

Många oerfarna sjömän har fått betala dyrt for frestelsen att slå på den lilla skeppsklocka som brukar hänga over bardisken på sjömanssjapp i exotiska hamnar, ovetande om att det är signalen för att man bjuder hela laget runt!

ANNONS