De drömde om en karriär i Kenyas techsatsning ”Silicon Savannah”. I stället väntade långa pass med monotona arbetsuppgifter och psykiskt nedbrytande material. För låga löner. Vad händer när de utmanar världens mäktigaste techbolag?
Sameer Business Park, Nairobi. I byggnaden som kallas ”GPL” sitter Josie i det öppna kontorslandskapet. På datorskärmen rör sig pricken över ett svartvitt öga.
– Går punkten åt vänster ska ögat följa med. Om rörelsen avviker klickar jag ”rejected”.
Hon vet att arbetsuppgiften kallas för ”ögonspårning”. Hon vet också att det handlar om ett projekt kopplat till Meta – ägarbolaget bakom Facebook, Instagram och nu Meta Ray-Ban-glasögonen.
Framförallt vet hon att ingenting av det hon ser får lämna rummet.
Josie är ensamstående med två döttrar och efter att de lämnats går hon oftast till arbetet till fots.
– Jag har inte alltid råd att ta en matatu (minibuss), säger hon.
Trots att tankarna på barnen maler när hon är på jobbet, får Josie vänta till arbetsdagens slut innan hon kan ringa.
Säkerheten är högsta prioritet och att ta med mobilen in till produktionsgolvet är strikt förbjudet.
Innan Josie kommer in i lokalen måste hon trycka fingret mot en skanner och visiteras av en vakt. Hon har skrivit på ett tystnadsavtal och har inte ens själv fått en kopia av sitt kontrakt.
Likaså präglas arbetsuppgifterna av sekretess – hon vet inte själv vilka produkter hon är med och utvecklar.
Josie, liksom de andra medarbetarna vi pratar med på Sama, heter egentligen någonting annat.
Josie är en av AI-revolutionens okända grovarbetare, det hon arbetar med kallas ”manuell dataannotering”.
Företaget som Josie arbetar på heter Sama och dess lokaler är uppdelade efter uppdragsgivare. I GPL-byggnaden pågår uppdrag för Meta.
I den som kallas ”D3” arbetar teamen i stället med företag som Walmart och Instacart. Andra projekt rör ansiktsigenkänning åt amerikanska myndigheter. Men även europeiska företag som tyska Volkswagen och Bosch har anlitat Sama för sin verksamhet.
Det var även innanför Samas väggar som Tesla utvecklade några av de avgörande systemen till sina självkörande bilar.
Simon, som jobbar med den senaste versionen av Meta Ray-Ban-glasögonen som nu säljs med inbyggd display, var med och utvecklade den banbrytande tekniken.
För att styra det som visas i glasögonen används ett armband runt handleden, kallad elektromyografi (EMG), och som känner av de elektriska signalerna när handen rör sig.
Hans arbetsdagar går åt till att titta på hundratals videoklipp av händer som nyper, sveper och stannar upp.
Skiften på Sama roterar: ena månaden dagskift, den andra nattskift. Målen är högt ställda.
Och måste alltid uppnås.
Arbetspassen är upp till 58 timmar i veckan, enligt anställningskontrakt vi granskat — och varje minut räknas.
Vid elavbrott, som händer varje vecka, förväntas de anställda jobba igen tiden.
Arbetare vi talar med berättar att när ett uppdrag är slutfört kan de hamna ”på bänken” – ett slags limbo utan lön – i väntan på nästa gig. Något som drabbade hundratals anställda under vintern, då flera projekt avslutades utan förvarning.
De flesta annoterare har en månadslön på strax över 30 000 kenyanska shilling (KES). Det motsvarar ungefär 2 100 svenska kronor och är betydligt lägre än den kenyanska genomsnittslönen på 80 000 KES (cirka 6 000 svenska kronor).
– Man vänjer sig vid tempot, men tröttheten sätter sig i kroppen, säger Josie.
Men hon fortsätter.
För även om arbetet tär hårt på Josie vet hon att varje lön är avgörande – och om hon bara jobbar hårt nog, kanske hon får ta nästa viktiga steg på den rangliga karriärtrappa som leder till toppen av skyskraporna i ”Silicon Savannah”.
President William Rutos stora prestigeprojekt är inget mindre än ett afrikanskt Silicon Valley.
Jättebygget Konza Technopolis – den smarta staden strax söder om Nairobi, ofta kallad Silicon Savannah – är i full gång. Tanken är att techhubben ska lyfta ekonomin, sätta Kenya på kartan och lägga grunden för en bredare, välutbildad medelklass.
Flera grundförutsättningar finns redan på plats. Engelska är ett av Kenyas officiella språk och används brett i både utbildning och arbetsliv. Och sedan fiberkablarna gav landet ett stort uppkopplingslyft 2009 har Kenya profilerat sig som ett outsourcingnav, sida vid sida med länder som Filippinerna och Indien.
Bara under 2025 och 2026 planerar Amazon, Google, Microsoft och Meta AI-investeringar på sammanlagt över 7 500 miljarder kronor globalt – mer än Sveriges samlade BNP på ett år. I den kapplöpningen får Nairobi en allt tydligare roll. Under 2024 meddelade Microsoft att bolaget investerar 10 miljarder kronor i ett ”digitalt ekosystem” i Kenya. Regeringen har dessutom lanserat ett särskilt AI-utbildningsprogram som ska få över en miljon unga kenyaner i arbete.
– Det här är Kenyas framtida ekonomiska arkitektur, sa president William Ruto när den första fasen av Konza Technopolis slutfördes i oktober 2025.
Men bakom visionen finns också en annan verklighet.
Arbetslösheten – särskilt bland unga – är fortsatt skyhög och de låga lönerna gör att många söker sig utomlands. Den lokala techbranschens tillväxt bromsas när erfarna utvecklare rekryteras av internationella bolag som kan erbjuda bättre villkor.
Samtidigt har Silicon Savannah något som dess amerikanska motsvarighet saknar: billig arbetskraft.
Helt avgörande för AI-industrin, men monotont och slitsamt för dem som utför arbetsuppgifterna.
Tusentals unga kenyaner utför den digitala ekonomins minst kvalificerade arbetsuppgifter: dels annotering, dels moderering av grovt och stötande innehåll på sociala medier.
De flesta unga vi möter i Nairobi drömmer om att ta sig uppåt och framåt i techvärlden, men de Sama-anställda vi träffar vittnar om att arbetet inte ger möjligheterna som utlovats dem.
– Jag trodde att det här var min biljett till techvärlden. I stället blev det en ond spiral av stress. Nu har jag haft samma position i flera år. Och det går liksom inte att komma vidare – trots att jag numera är överkvalificerad. I framtiden hoppas jag kunna arbeta i ett land där mitt arbete erkänns, säger en av de anställda.
Långt från företagsparken vid Mombasa Road ligger ett av Afrikas största slumområden – Kibera. Mitt i dess myller av gränder och plåtskjul – som inrymmer hundratusentals invånare – ligger ett vitt tvåvåningshus där en bred betongtrappa leder upp från den stökiga gatan.
Utanför har människor samlats framför en storbildsskärm. Svenske Viktor Gyökeres tar sats och måttar en spark – Arsenal möter Liverpool i en av säsongens första matcher i Premier League.
Inne i föreningshuset hålls kurser i fotografi och programmering. För tre år sen höll också Sama sina rekryteringskurser för unga kenyaner här.
I korridoren hänger färgglada affischer och utanför ett klassrum ligger fortfarande broschyrerna från ”Sama School”. Där finns tecknade porträtt på unga människor från Kibera som berättar om hur utbildningen öppnat dörrar.
Ruth är en av dem som fick utbildning genom Sama. Hon växte upp i slummen och bor fortfarande kvar. Nyligen fick hon en liten dotter och ler lyckligt när hon visar bilderna.
Drömmen för Ruth har alltid varit att starta eget.
– Det finns inte särskilt många möjligheter om du kommer från slummen. Så när Sama började rekrytera folk härifrån kände jag att nu, nu har jag min chans.
Dessförinnan jobbade Ruth på motorvägarna i Nairobi. Hon bytte motorolja, tvättade vindrutor och städade bensinmackar. Jobbet som annoterare på Sama gjorde henne mycket stolt.
– Jag såg så mycket fram emot att få ett kontorsjobb med stabil inkomst, berättar hon.
Ruth gick den två veckor långa kursen som Sama höll i föreningshuset i Kibera. Men hon lärde sig ingenting om annotering, utan fick i stället grundläggande kunskaper i Officepaketet.
– Först var jag jätteglad – här i Kibera är ett jobb inom tech det finaste man kan få.
Hon visar en selfie från första veckan på Sama: hon och några kollegor står leende framför kontoret. Men snart insåg hon att jobbet var långt ifrån den språngbräda till ett tryggare liv hon först hade trott.
– Upp mot 1 000 personer kunde jobba där samtidigt. Och målen är högt ställda – lyckas du inte uppnå dem väntar ett snack med din teamledare. Om resultatet inte förbättras blir det inget nytt jobb. Många slutar på grund av pressen, berättar Ruth.
Historien om annoterarna börjar 2008 när den amerikansk-indiska entreprenören Leila Janah grundar Samasource under parollen ”give work, not aid”. Inledningsvis var det ett projekt utan uttalat vinstintresse.
Tanken var att skapa riktiga jobb och karriärvägar i länder med hög arbetslöshet. Sama framhåller att man har lyft tiotusentals ur fattigdom. Efter Leila Janahs död har företaget blivit uttalat vinstdrivande. Den nya vd:n Wendy Gonzalez beskriver Sama som ”a profitable nonprofit” som ägnar sig åt ”etisk AI”.
Samtidigt har kritiken varit återkommande: anställda har arbetat med låga löner, tvingats underteckna strikta sekretessavtal och framförallt exponerats för våldsamt material under sitt arbete med techjättarna.
Ett exempel är det team på Sama som arbetade med att märka grovt och stötande innehåll åt Meta.
Allt handlade om att träna en säkerhetsmodul som minskar risken att Instagram och Facebook visar våldsamt, sexuellt eller hatiskt innehåll.
I januari 2023 avslutade Meta sitt modereringssamarbete med Sama. Samtidigt ändrade Sama strategin: bort från moderering och mot att bli världsledande inom dataannotering.
Men också inom annotering finns projekt som innehåller våldsamma bilder, uppger källor till oss.
Samir, en av de Sama-anställda vi träffar berättar:
Jobbet gav honom bland annat sömnsvårigheter och problem i sociala sammanhang.
– Jag blev chockad. Man erbjöds visserligen ett ”well-being”-samtal, 15 minuter per gång, men det hjälpte inte. Sådana bilder förändrar en. Jag undvek folk ett tag och fick lära mig att hantera det själv, fortsätter Simon.
Meta är också ett av de techföretag som satsar mest på Kenya. Bland annat har den amerikanska techjätten investerat i en ny undervattenskabel mellan Mombasa och Oman som ska säkra internetförbindelserna. För att locka fler investeringar av det slaget försöker regeringen anpassa lagar och regler.
Därför har president William Ruto inte sett med blida ögon på den rättsprocess som just nu pågår mot Sama och Meta – en process som kan få ödesdigra konsekvenser för Silicon Savannah.
Advokaten Mercy Mutemi driver ett uppmärksammat rättsfall i Kenya där över 180 tidigare innehållsmoderatorer stämmer Meta och Sama för extrem exploatering och felaktiga uppsägningar. Enligt en stämningsansökan som arbetarna på Sama lagt fram var deras jobb att granska brutala bilder och videor på våld, övergrepp, hat och desinformation – något som lett till att anställda drabbats av depression, ångest och har diagnostiserats med PTSD.
— För första gången kan en global plattform ställas till svars i en afrikansk domstol. Det handlar inte bara om skadestånd, utan om rättvisa, säger Mutemi.
Kenyanska domstolar har slagit fast att Meta kan hållas ansvarigt i Kenya. Det utmanar techjättarnas komplicerade bolagsstrukturer och skickar signaler till hela branschen. Men den 12 februari i år sköts rättegången upp.
Enligt Mutemi är leverantörskedjan utformad för att göra ansvar svårt att utkräva, med underleverantörer och sekretessavtal som riskerar att tysta arbetare. Mutemi kallar systemet ”människohandel” och menar att även europeiska företag undflyr sitt ansvar.
— Att techbolag inte behöver redovisa var deras arbete sker gör att många västerländska företag kommer undan ansvaret för arbetsmiljön. Men EU-länder som Sverige har ett ansvar att granska sina techbolags leverantörsled, säger Mercy Mutemi.
Meta har försökt stoppa målet i Kenya genom att invända att bolaget saknar juridisk hemvist i landet och därför inte kan stämmas där. Företaget menar också att arbetsgivaransvaret ligger på underleverantören.
— När det gäller kontrakterade arbetare, så förstår du att de inte är anställda av Meta, säger Joyce Omope, talesperson för Meta, över telefon till GP och SvD och fortsätter:
— Vi kan inte uttala oss om pågående rättsliga processer.
GP och SvD har sökt Sama upprepade gånger men inte fått svar. På sin hemsida kommenterar bolaget rättegången och lyfter bland annat fram att lönerna legat över minimilön, att arbetstiden varit begränsad och att psykologiskt stöd funnits tillgängligt för anställda:
”Vi har hela tiden följt kenyansk lag, på alla sätt och ofta gjort mer än vad som krävts av oss.”
I ett rum i Nairobis centrala affärsdistrikt möter vi Joan Kinyua, tidigare anställd på Sama och nu ordförande för Data Labelers Association (DLA). Hennes fackliga intresseorganisation växte fram ur en period av frustration, under rättsprocessen mot Meta.
– Ingen lyssnade trots att löner uteblev och folk mådde dåligt. När cheferna konfronterades blev svaret att vi kunde ersättas när som helst. Då startade vi DLA, säger hon.
DLA har som mål att samla landets dataarbetare, påverka lagstiftning och erbjuda stöd när problem uppstår. En av de stora striderna gäller hur arbetarna klassas. Många kallas frilansare, men styrs i praktiken som heltidsanställda, menar Joan Kinyua.
– Företagen vill att vi ska komma varje dag på bestämda tider. Det är inte att vara frilans och som oberoende entreprenör vill jag kunna styra mina villkor, säger hon.
Samtidigt, berättar Kinyua, är ersättningen så låg att arbetare ibland behöver jobba 18 timmar om dagen – ofta handlar det om arbete med mycket mörkt innehåll.
– Det bryter ned dig och till slut påverkar det din hälsa, säger Joan Kinyua.
Joan Kinyua tror inte på någon hjälp från staten och hänvisar till politiska löften om att stora techbolag inte ska kunna stämmas i Kenya.
– William Ruto sa rakt ut till ett av bolagen att de aldrig kommer att bli stämda så länge han är president. De försöker inte skydda arbetarna. De försöker skydda företagen och deras pengar, säger hon.
Både bland de vi intervjuar och från politiskt håll finns en oro för att företag som Meta ska lämna landet om kraven blir för högljudda.
Joan Kinyua avfärdar det som ett hot med syfte att skrämma arbetarna till tystnad.
– Vi vill se handling, inte bara prata. Bakom din ”feed” finns människor som lider. Vårt mål är att deras arbete ska bli synligt så att villkoren kan förbättras och företagen hållas ansvariga. Det handlar om värdighet, säger Joan Kinyua.
Det finns ett ord som återkommer i nästan varje intervju: bänken. Ett limbo utan lön, där allt som återstår är att hoppas att Sama ringer in en igen.
Margareth är en av dem som väntar. Hon är uppvuxen i en rikare del av Nairobi och har en kandidatexamen från universitetet.
Som annoterare på Sama satte hon rutor runt fordon, personer och träd – också när konturerna försvann i mörker eller bakom täta lövverk. Kvoterna var höga: upp till 400 ”shapes” per skift.
Efter några månader avslutades projektet. Hela arbetslaget, omkring 600 data-annoterare, sattes på bänken.
– Då gick jag hem till mamma med min dotter och bad henne ta emot oss. Det krossade mitt självförtroende, säger Margareth.
När hon inte jobbar fäller hon upp ett paraply vid sidan av en motorväg. Hon ställer fram pallen och lådorna med ägg. Telefonen ligger bredvid, skärmen vänd uppåt: kanske ringer någon från Sama, kanske inte.
Margareth drar med tummen över displayen och blickar ut över skyskraporna utanför fönstret.
– Jag tjänar mer på att sälja tio kartonger ägg om dagen än att slita för ett av världens största techbolag.
