Han är nu 32 år och arbetar som handläggare på den ideella föreningen Brottsförebyggande centrum i Värmland.
Han växte upp i Arvika i ett sammanhang där allt som gick emot skylldes på ”utlänningarna”, med en släkting som var skinnskalle i början av 90-talet.
–Det var inget kontroversiellt steg för mig att gå in i rörelsen. I min familj hade man reagerat mer om jag gått med i ett demokratiskt parti, berättar Peter Sundin.
Hade möte i köket
Han gick i åttonde klass när han kontaktade Nationell Ungdom som då var nazistiska Svenska Motståndsrörelsens ungdomsorganisation.
–Min mormor var inte nazist men hon svarade, godtrogen, ja när jag frågade om jag fick låna hennes kök till ett möte. Så det kom ett par killar till ett informationsmöte och berättade om organisationen.
Peter hade tio kompisar med sig till mormors kök. Flera av dem ryggade tillbaka när de fick höra att de förväntades delta i ”raskrig” men han själv och några till tyckte det var häftigt och därmed var en avdelning bildad i Arvika.
–Rasismen är ett fundament i nazismen. Och för mig var rasism helt normalt, det var om utlänningarna man sjöng i vitmakt-musiken, och genom min storebror fanns ideologin helt nära.
Men det fanns väl inte speciellt många utlänningar i Arvika? –Nej men dem du inte känner och inte vet något om är det lättare att avsky. Propagandan gick ut på att hela tiden peka på allt hemskt som hände ”där borta” och bygga på en rädsla för att det skulle komma hit till oss.
"Vi skulle väcka allmänheten"
När Peter Sundin blev aktiv våren 1999 hade polismorden begåtts i Malexander med tre nynazister som gärningsmän.
–Vi syntes inte så mycket då. Våra uppgifter var propagandaspridning – vi skulle väcka allmänheten. Det gällde att sätta upp så mycket klistermärken och dela ut så många flygblad som man kunde. Det var inga demonstrationer som nu.
I skolan uppmärksammades hans nazistiska åsikter och han ställdes till svars för Hitlertysklands folkmord. Hans svar var att det aldrig hänt, att allt tal om detta bara var lögner.
–Lärarna sa ”du har fel” och hela min tid i skolan blev fylld av konfrontation.
I dag inser Peter Sundin att lärarna hade rätt i sak men är övertygad om att deras pedagogik var fel.
–De hade en John Wayne-pedagogik – de sköt från höften. Resultatet blev att jag trycktes allt längre in i ett hörn. Till slut gjorde jag det hörnet till mitt.
Umgicks med nazistkompisar
Detta ”hörn” blev en allt mer sluten, sektliknande tillvaro där han bara umgicks med sina nazistkompisar.
–Enda gången du hade kontakt med omvärlden var när du var ute och missionerade. De som var emot oss såg vi som fiender.
Han minns hur han fick en närmast berusande känsla av bemötandet från vanligt folk:
–Känslan av att folk var rädda för en… man blev rak i ryggen av den.
Under de sista åren fram till avhoppet 2006 var Peter Sundin med i den senare upplösta organisationen Nationalsocialistisk front.
Var inblandad i våldsamheter
Han blev dömd en gång för misshandel kopplad till aktivitet för ”rörelsen”. Men han var många gånger inblandad i våldsamheter.
–Jag har haft tur som inte åkt dit för saker och ting. Jag skulle verkligen ha dömts för fler saker, säger han nu.
Som 21-åring började han tänka på hur nära det varit att han slagit ihjäl en person och han säger att han fick en bitter eftersmak på allt.
–Att jag utövade våld, och utsattes för våld. Jag behövde aldrig tänka för alla frågor var redan besvarade. Till slut kände jag att jag skiter i det här.
Lämnade med ett mejl
Han skickade ett mejl till den regionale ledaren att han inte längre ville vara med.
–Det kom ingen speciell reaktion på det, det var mera ”då vet vi”. Det var inte mer med det utan de resonerade som att om en lämnar så fyller vi platsen med någon annan.
Att lämna organisationen var alltså lätt. Men det svåra återstod.
–Jag hade med mig åsikterna ut därifrån. Det värsta arbetet var att bli av med dem.
Peter Sundin fick tidigt kontakt med Karlstadpolisen Greger Wahlgren som var verksamhetschef på föreningen där han själv nu jobbar.
–Jag hade väldigt mycket hjälp av honom. Jag hade ingen riktig aning om vem jag var och jag var ärrad ganska långt in i själen, så jag har behövt en hel del psykologsamtal.
Det dröjde fyra-fem år innan Peter Sundin blev av med de ”sista resterna” av de gamla, hatiska och rasistiska, åsikterna.
–Det är inget som byggs upp över en natt, och de är inget man blir av med över en natt, konstaterar han.
Folk som lämnar gängkriminalitet har berättat om hur fruktansvärt ensamma de varit innan de lyckats bygga upp en ny bekantskapskrets.
Peter Sundin känner igen det och är fortfarande förvånad att han lyckades.
–I dag har jag vänner som jag aldrig skulle ha talat med förut.
”En gång nazist, alltid nazist.”
Han är en flitigt anlitad föreläsare på bland annat skolor. Han kan fortfarande möta misstro: efter ett föredrag nyligen fick han höra: ”en gång nazist, alltid nazist”.
–Det blir färre och färre som säger så. Jag kan inte göra så mycket mer än att vara där, berätta och visa vad jag gör i dag.
Hur har det gått för släktingen? –Vi har ingen kontakt. För honom övergick skinnskallekulturen i annan destruktivitet. Många som var med i början av 90-talet anammade fyllan snarare än ideologin.
