Bilder: GP
Bilder: GP

Wedel: Jag såg när mannen tappade sin pistol

"När pistolens ägare plockade upp den från golvet – det gick snabbt – mötte han min blick."

ANNONS
|

Jag ska försöka förklara, så gott jag kan, vad jag såg en eftermiddag – närmare bestämt klockan 16.25 – på buss nummer 60, ungefär 25 meter efter Stenpiren. Jag gör mig egentligen inga illusioner att lyckas. Jag har i några månader försökt att återberätta denna händelse för uttråkade vänner och historien har gjort ­fiasko varje gång.

Varför ringde du inte polisen? säger alla.

I alla händelser stod jag i mittgången i främre delen, jag höll i läderremmen från taket med högerhanden och tittade ut i den där lite sneda ställningen. Älven var grov och grå och liksom fransig i vågtopparna under blåsten och jag såg Älvsnabben komma stampande från Hisingen och ingen utom en säkerligen olidlig friskus med cykelhjälm syntes på fördäck. Hjälmens kulör verkade vara vald för att han skulle vara så synlig som möjlig på ett satellitfoto. Jag antar att denna kulör har ett namn, men jag har inget behov av att känna till den. Jag kommer aldrig att efterfråga den.

ANNONS

Intill mig på bussen stod en man.

Ungefär 25 meter efter Stenpiren – eller säg: 50 – tappade han ur sin rock en pistol.

Jag kan ingenting om skjutvapen. Jag tillhör den värnpliktslösa generationen. Pistolen var svart och tillplattad i formen. Den dunsade dovt i bussgolvet och jag hann se den tydligt i delar av en sekund och jag tänkte att den såg ut som ett balkonghandtag.

När pistolens ägare plockade upp den från golvet – det gick snabbt – mötte han min blick.

I fönstret stampade Älvsnabben. Cyklisten på fördäck lyste hurtigt med infernalisk grönska och silverne reflexer. Någon gång i ungdomen måste han ha blivit snuvad på att bli tamburmajor.

Göteborgarna satt på buss 60 och smekte sina telefoner.

Jag klev av i Masthugget. Inget hade hänt.

Några av dem som med otåligt ansiktsuttryck har lyssnat på denna berättelse har frågat: såg han ut som en terrorist?

Javisst. Ty jag känner inte till något utseende som en terrorist inte kan ha. Kanske är vissa typer av utseenden vanligare än andra. Det är av föga hjälp när en pistol har fallit i golvet på buss 60.

Han hade vad man skulle kunna kalla ett alleuropeiskt utseende. Glada läkare i schweiziska tv-serier om glada läkare i små glada städer med rangliga spårvagnar och joddlarbalkonger brukar se ut så: blåögda, väderbitna, atletiska. Utseendet kan också spåras hos österrikiska missnöjespolitiker eller hos Danmarks tidigare statsminister Anders Fogh Rasmussen. (Det var inte han.)

ANNONS

Han stoppade pistolen i en innerficka. Det var en halvlång mörkblå rock. Jag har en likadan rock.

Det är det som sedan inträffade som jag i två månader har misslyckats med att förklara.

Det går att föreställa sig en mängd olika blickar hos en man som just av misstag har låtit en pistol falla i golvet under göteborgsk rusningstrafik: kall nollställdhet, fruktan, vrede, skam.

Allt detta skulle jag ha varit beredd på.

En gång för tio år sedan satt jag på en restaurang på Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm. Det var några veckor före jul. En biff kom en halvtimme för sent och hovmästaren slöt samtidigt upp med en flaska Skåne. (Göteborgare dricker visserligen inte Skåne, utan originalet OP, men det kan ingen begära att de ska veta på Västerlånggatan.) Hovmästaren ställde tyst fram glasen och telegraferade med ett finkalibrigt och obetalbart minspel att den var kompensation för den sena biffen.

Det var den där blicken: den där samförståndsglimten av plirande blinkningar (och så två gånger fyra centiliter).

Mannen som tappade en pistol på buss 60 tittade på mig med ­exakt samma blick.

Jag kan tänka mig många egenskaper hos en terrorist. Humor är inte en av dem.

Men alla som lyssnar säger: varför ringde du inte polisen?

ANNONS

Jag gör alltså fiasko.

Jag har insett att det är hopplöst. Jag går i princip omkring och försöker förmå mina medmänniskor att tro att jag tappade all fruktan för en man med pistol blott för att denne såg ut som ville han servera mig brännvin. Det går verkligen inget vidare.

ANNONS