Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Världens gång: Må Gais komma upp i Allsvenskan

Regnen och förpliktelserna duggar tätt i göteborgsk december. Det är mycket, och många, att tänka på. Och att tänka på allt och alla är viktigt. Men eftersom ingen riktigt klarar av det, är det många som likt Mamman istället går och tänker på just det. Det de inte riktigt klarar av.

Mamman har ändå köpt sig lite tid i slutet på detta sketår 2015. Tid att fundera. Tid att ta det lite lugnare. Det går sådär. Visserligen bakar hon lussebullarna i väldigt god tid, men det innebär samtidigt att de är slut låååångt före lucia.

Den sista bullen bara försvinner.

Någon tar den, trots att den är tingad till Storebror som inte är hemma när det sista adventsfikat dukas fram.

– Okej då. Jag råååååka, säger Sally-Rally när Pappan konfronterar henne.

På samma sätt råkar det försvinna fyra mycket små trekantiga pepparkakor från en plåt i köket en tidig morgon strax före jullovet.

Storebror upptäcker det när gymnasieuppgiften ska slutföras. De med precision ritade, utskurna och kontrollerat bakade pepparkakorna som enligt egenhändig ritning ska sättas ihop på tekniklektionen är inte lika många som de var kvällen innan. Trots att Storebror väldigt tydligt sa till någon att just dessa pepparkakor inte var avsedda för någons lilla mun.

Men Storebror är snäll som jultomten. En snart 17-årig ängel som väldigt sällan blir arg.

Inte jättelik sin mor i det avseendet. Därför blir hon arg åt honom också. Som en klimatkompensation.

Det hjälper föga.

Fler saker fortsätter att råka hända. Redan nästa eftermiddag. På tvåans spårvagn på väg till Farmor Stinas 96-årskalas på äldreboendet i Krokslätt upptäcker Mamman att Sally-Rally inte längre har sin jeanskjol på sig.

– Men … var har du kjolen, frågar hon när de precis slagit sig ned och vagnen börjat rulla.

– Den är i skolväskan, säger Sally-Rally.

Det är den inte, ska det visa sig, när de rotat runt bland gympaskor, tomteluvor och diverse annat.

– Nähä. Då är den väl i skolan. Jag råkade glömma den, säger Sally-Rally lika obekymrad som tidigare tvärsäker.

Mamman, klart irriterad, startar en lågmäld monolog om slarv, klädbyten, ordning och reda och vikten av att se någorlunda hyfsad ut när man går på 96-årskalas. När hon är klar säger Sally-Rally med stadig blick på Mamman och ett brett leende:

– Men det är personligheten som räknas, eller hur?

– Helt sant. Tack för att du påminde mig, säger Mamman och bestämmer sig för att välja glädje hela vägen fram till Krokslätt och helst ända fram till nyårsafton.

Några dagar innan klockan slår tolv och sanningens minut närmar sig samlas så Familjen runt julgranen. Ett inköp som i år råkade bli lyckat. Åtminstone vad gäller själva granskrället.

I Göteborgs-Posten kan man annars läsa att julgranstrenden i år är rakt motsatt den tradition som Familjen följer. Enligt husorganet ska det vara en sparsmakat pyntad gran, endast enkla vita kulor, kanske något vitt stilfullt knutet bomullsband. Under inga omständigheter glitter, ljus, rött, hemgjort, på-resan-köpt eller i-skolan-gjort.

– Men trendnissarna har aldrig sett en Gaiskula, säger Mamman.

Sedan tycker hon att Familjen i tur och ordning ska uttrycka lite önskningar och löften inför 2016.

– Jag börjar, säger Mamman:

– Jag önskar ett slut på våld och terror och krig och fattigdom och elände och jag lovar att nästa år vara god, genomtänkt och glad.

– Jag önskar mig en ny telefon och att du lovar att vara generös också, säger Sally-Rally till Mamman.

– Jag önskar mig en ny telefon, dock inte vilken som helst, och jag lovar att bli glad om jag får den jag vill ha, säger Ada.

– Jag önskar mig en ny cykel, ett extrajobb och att mamma lovar att inte säga: ”skills” ”random”

”OMG” och ”lol” samt lovar att aldrig aldrig aldrig säga att något är ”on fleek” säger Storebror.

– Mäh, vad löjligt, jag säger väl inte ”random”eller ”skills” så ofta. Vad är det för fel på att säga det förresten, försvarar sig Mamman.

– Om jag inte får säga ”skills” vad får jag säga då, typ ”färdigheter” eller ”begåvningar” Då låter det ju som att jag kommer från 1800-talet.

– Ja. Och det är MYCKET bättre än att du använder ord som var inne för typ ett år sedan, säger Storebror.

– Ja, det är SÅ pinsamt, intygar Ada.

– Jag kan tänka mig värre saker, men visst, fine, jag lovar, säger Mamman och ser inte blicken barnen utväxlar när hon säger ”fine”.

Pappan har nu fått gott om tid att väga sina ord, och inväntar tystnad för att slutligen, i detta allra sista självande ögonblick och PUCK-kåseri förkunna:

– Jag önskar att Gais går upp i Allsvenskan. Om det händer så … önskar jag inget mer. Det kan jag lova.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.