Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/16

Upptäck Göteborgs dolda museiskatter

När sommarsolen lyser med sin frånvaro flockas besökarna på stans museum. Men Göteborgs museer gömmer skatter som besökarna ofta missar, och bakom varje litet föremål finns en unik berättelse. Experterna delar med sig av sina bortglömda favoriter.

Göteborg, sent 1600-tal. Staden är bara några decennier gammal och de fuktiga sankmarkerna den byggts på gör sig ännu påminda. Invånarna i den nya staden får sitt dricksvatten från den dyiga kanalen som också fungerar som avlopp. Göteborg är ett illaluktande gytter av leriga, smutsiga gränder, avfall och lösspringande grisar. Epidemier och sjukdomar härjar.

Samtidigt blomstrar vissa delar av samhället. Järnet är en av de viktigaste exportprodukterna och på skutor från de värmländska bruken kommer lass efter lass till staden, redo att skeppas ut till världen. Vid Göteborgs järnvåg vägs, kontrolleras och beskattas stångjärnet innan vidare färd. År 1690 lämnar nästan 30 000 ton järn Sverige. Det är ett tungt jobb för de så kallade järnbärarna, men det lönar sig.

– De slet hårt men hade bra betalt, bland de bästa i stan, konstaterar Tom Wennberg, arkeolog på Göteborgs stadsmuseum.

Drygt tre sekel senare, år 2015, ska statyn Johanna i Brunnsparken flyttas för renovering. Tom Wennberg är på plats.

– De hade grävt och konstaterat att det inte fanns nåt. Sen går vi ned och tittar, och det visar sig att hela grundmuren ligger intakt under Brunnsparken, berättar Tom Wennberg.

Två meter ned under jord, mitt i centrala Göteborg, har arkeologerna hittat platsen för Göteborgs första järnvåg; en av två järnvågar i hela Sverige. När Tom Wennberg gör efterforskningar inser han att ett av föremålen som använts vid järnvågen redan finns på stadsmuseet – en av de balansvågar som järnbärarna vägde sitt järn på. Den enorma vågen är daterad 1662 och är ett av stadsmuseets större objekt. Ändå är det inte många som lägger märke till den där den står alldeles i entrén till museets 1800-talsutställning.

– Det är lite av en bortglömd pärla. För mig som var med och grävde där är den en del av Göteborgs hjärta. Och så är det ett helt objekt i fint skick som man kan sätta in i både ett sammanhang och en plats, säger Tom Wennberg.

Vanuatu, sydvästra Stilla havet, tidigt 1900-tal. I en palmtopp vajar två kokosnötter tunga i den varma brisen. Plötsligt gungar trädet till. Vana fötter tar sig snabbt uppför stammen och greppar tag i de båda nötterna. De sågas itu av pojkar från byn och målas med snabba, parallella penseldrag; röda, blå och svarta. De färggranna skalen får agera låtsasbröst åt pojkarna när de dansar och håller fester i byn.

Så tar livet som kokosnöt en annan bana. En ung man vid namn John Layard, nyutexaminerad från Cambridge, har precis anlänt till ön. Under ett års tid lever Layard tillsammans med byinvånarna och bedriver antropologiska fältstudier. Han lär sig det lokala språket och under de tropiska kvällarna deltar han i byns dansritualer. När han återvänder till England är det med en stor samling material från Vanuatu. I en resväska ligger de två kokosnötterna.

Vid hemkomsten blir Layard diagnostiserad med utmattningsdepression och skjuter senare sig själv i huvudet, men överlever. I Europa rasar ett världskrig men kokosnötterna lever ett stilla liv i skymundan. Senare förflyttas de genom ett museibyte till Göteborg. Det ska dröja åtskilliga decennier innan utställningen "Tillsammans" öppnar på Världskulturmuseet år 2015 och kokosnötterna får höra ljudet av barnrop igen – drygt ett sekel senare och 15 000 kilometer från platsen där de först såg ljuset.

– Ibland vet man väldigt lite, alla berättelser skrivs inte ned. Det kan vara spännande att förstå att det är saker som är gjorda av människor, att de har varit viktiga för någon, säger museipedagog Margareta Persson på Världskulturmuseet.

För Margareta Persson är kokosnötterna ett exempel på föremål på museet som kanske inte får så mycket uppmärksamhet som de förtjänar.

– Allt har ju en berättelse. Det spännande med kokosnötterna är det lite oväntade, att de har flera berättelser. Det är kul att fantisera om, säger hon.

Någonstans i Sverige, 1844. Hungersnöd och fattigdom driver svenskar på flykt till USA. Fortfarande är Sverige framför allt ett jordbrukssamhälle, men industrialiseringen börjar så sakteliga komma igång med hjälp av trä- och järnexporten. På en stol sitter en ung kvinna och blir avmålad av konstnären och friherren Alexander Rudbeck. På elfenben med gouachefärg målar han hennes klänning vit, hennes hud ännu vitare och hennes ögon mörka. Kanske ska hon giftas bort med någon hon aldrig träffat, och miniatyrporträttet är en gåva till hennes framtida make som familjen sparat ihop till. Kanske är hon från en rik familj och målningen är bara ett vanligt porträtt. Vem är hon? Hennes ansikte och överkropp är förevigad, men hennes identitet är okänd och förblir så.

– Tyvärr är det så att det ofta bara står "damporträtt" på kvinnorna. Då tyckte man kanske att hon inte var värd att komma ihåg vid namn, konstaterar konstpedagog Freja Holmberg vid Göteborgs konstmuseum.

Den okända kvinnan ligger dold i ett robust skrivbord av trä på museets femte våning. En besökare passerar kanske förbi och tror att bordet bara är en del av interiören, men en brun läderduk och en skyddande glasskiva döljer några av samlingarnas minst uppmärksammade objekt; miniatyrporträtten.

– Under 1700-talet blev det modernt med porträtt, och miniatyrporträtten var väldigt populära om man inte hade råd med stora porträtt i olja. Man kanske bytte sinsemellan som med skolfoton, och ofta hade man de i en stängd berlock för att inte visa för alla vem man höll kär, berättar Freja Holmberg.

Miniatyrerna som ligger på display i skrivbordet är restaurerade och upputsade av museets konservatorer. Några har namn, men de historier de döljer är oftast höljda i dunkel.

– De kan vara väldigt slitna och pussade på. Vi vet ju inte historierna bakom alla de här porträtten, säger Freja Holmberg.

I en konstvärld där stora mästare och pampiga kungaporträtt ofta premieras fyller miniatyrporträtten en annan funktion, menar hon.

– De berättar en annan historia om hur man använt konsten. Det var inte bara för de rika och kända. Speciellt de anonyma porträtten är väldigt spännande att fantisera kring.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.