Isabelle Gulldén är trött. Hon har just spelat Champions League-match och slagit sin moderklubb Sävehof med 28–17. Mascaran har trillat ner under ögonen, håret smiter ut ur den strama tofsen och ansiktet är mosigt eftersvettigt. Ändå stannar hon kvar på planen där tjogvis av barn vill ta selfies, få autografer, beundra stjärnan.
En bit bort står mamma Ulrika och tittar på.
– Jag förstår inte hur hon orkar. Själv hatar jag att vara med på kort, skrattar hon.
Ytterligare en bit bort står CSM Bucurestis fystränare Adrian Vasile och ropar på sin spelare.
– Bella! The bus is leaving!
Bella fyrar av ytterligare ett par selfieleenden. Sedan springer hon fram till Ulrika.
– Farfar! Jag har ju inte hunnit säga hej till farfar! Säg åt honom att komma till framsidan.
Resten av laget sitter redan i spelarbussen när världsstjärnan kutar ner i Partillebohallens kulvertar och hämtar sina väskor. En halv minut senare dyker hon upp i entrén och kastar sig om farfar Lasses hals.
– Åh, farfar! Hur mår du?
Inget hotell i världen går upp mot en stund med familjen, om man frågar Bella. Bussen får stå på tomgång en liten stund till.
Under fem år som utlandsproffs har Bella mött moderklubben Sävehof tre gånger. När årets Champions League-lottning blev klar trodde hon knappt sina öron.
– Det är ju helt knäppt! Men nu är det lite mer speciellt att komma hem faktiskt. I Viborg kunde jag åka hem över en helg ibland, men nu har jag inte varit hemma sedan i somras, säger hon när vi ses i Partillebohallen dagen före matchen.
Peter och Ulrika Gulldén, Bellas föräldrar, sitter på läktaren och ser sin dotter värma upp. Det var här allt började för tjugo år sedan. Bella var sex eller sju år och hade redan testat en massa andra sporter när Peter släppte av henne på en Sävehofträning.
– Jag skulle till brottningen och hon fick vara här under tiden, säger han och flinar åt minnet.
Hon var ett ovanligt motoriskt välutvecklat barn, minns Ulrika. Vid sju och en halv månaders ålder gick hon själv. Sommaren när hon var ett gick hon runt på semesterstränderna och letade efter bollar i alla strandväskor hon såg.
– Hon tränade med årskullen över redan från början. Det märktes väldigt tidigt att hon var duktigare än de flesta, säger Ulrika.
– Sen har hon ju varit med på allt, inflikar Peter. Mina bandymatcher, mina fotbollsmatcher … Det har alltid varit mycket idrott i vår familj.
Bella själv tindrar med ögonen när barndomen kommer på tal.
– På helgerna brukade vi vara i brottningslokalen och sen gå och köpa godis. På somrarna åkte vi alltid utomlands, till Mallorca. Mamma hade inget körkort men pappa skjutsade överallt och de såg alltid mina matcher. Jag hade en jättefin barndom.
Som 17-åring plockades hon till Sävehofs A-lag av tränaren Björn Blomman Blomqvist och vann SM-guld. Året därpå debuterade en blyg Bella i landslaget:
– Jag var så enormt nervös, jag minns att jag gick fram till högersexan Annika Wiel Fredén och sa ’vad bra du skjuter’. Så pinsamt. Och när vi åt middag försökte den lite äldre Linnea Torstensson skoja: ’Bella, kan du sluta prata hela tiden’. Jag var ju helt tyst …
Även om Blomman bara tränade henne två år nämner hon honom som en av de viktigaste personerna i sitt liv.
– Det var han som utvecklade mig. En extremt bra tränare. Han kunde spela upp videosnuttar och säga "där kunde du ha sprungit fortare, där kunde du jobbat lite mer" – sjukt noggrann, och det var bra för mig.
Det är stora ord för Björn Blomqvist.
– Oj, jag blir faktiskt väldigt rörd.
Så berättar han om när han såg Bella spela första gången.
– 2006 var jag tränare för damlaget och såg Bella spela SM med Sävehofs A-flickor. Handbollsmässigt var hon flera divisioner bättre än alla andra på planen. Däremot var hennes arbetsinsats på planen usel. Hon kämpade inte det minsta, utan lirade bara. Och det gjorde hon jävligt bra, säger han.
Björn kallade in Bella till kontoret och förklarade att det inte dög.
– Jag sa: Jag vill ha med dig i damlaget. Men den arbetsinsatsen jag såg nu räcker inte. Hon köpte vartenda ord. Jag vill vara med, sa hon bara. Sen började hon kämpa.
Saknar du henne?
– Jag kan verkligen sakna att jobba med en spelare som hon, hennes spelförståelse är något utöver det vanliga. Bella kan skjuta, vara passningsläggare och spelfördelare. Det finns knappt någon annan spelare i världen som är så komplett.
2010 ingick Bella i det landslag som spelade sig till ett EM-silver. Tyska, franska, norska och danska klubbar hörde av sig med kontraktsförslag och Bella valde danska Viborg. Flytten gick sommaren därpå. En gång tidigare hade Bella försökt flytta hemifrån, men det gick inget vidare.
– Jag bad Sävehof fixa en lägenhet åt mig i Partille centrum, jag tänkte väl att jag skulle bli vuxen. Men det slutade med att jag var hemma mer än när jag bodde hemma. Jag tog med mig kompisar hem till mamma och pappa och åt middag där varje dag … Så efter två månader flyttade jag hem igen, säger hon och skrattar.
Viborgflytten tänjde desto mer på navelsträngen.
– Mamma och pappa följde med och bodde med mig de första dagarna, jag var rädd att känna mig ensam. Men det var ingen fara, det var aktiviteter nästan varje kväll. Jag trivdes väldigt bra i Viborg, säger hon.
Men det sista året i Viborg var inte kul. Klubben som satsat så stort när hon kom hade ekonomiska bekymmer och Bellas knä krånglade. Det nya kontraktet med CSM Bucuresti blev klart långt före säsongens slut men avslutet med Viborg blev inte som planerat.
– Jag såg de flesta matcherna från bänken. Det tog så lång tid innan någon förstod vad som var fel med knät också. Till slut opererades jag och de plockade bort brosk i knät. Nu är det bättre, men så fort jag säger att det är bra blir det sämre.
Så flyttade Bella då till Rumänien. Vi pratar på Skype några dagar föreSävehofmatchen i Sverige. Hon suckar när den första, turbulenta tiden i Bukarest kommer på tal.
– Det var tungt. Journalisterna ringde och frågade "hur går det, hur går det?" och jag orkade inte ens svara.
Den stadsägda klubben CSM Bucuresti, som Bella nu spelar för, inledde en storsatsning förra året. Man värvade stjärnor som svenska Linnea Torstensson och brasilianska landslagsspelaren Ana Paula Rodrigues och målet var att vinna ligan, för att på så sätt få spela Champions League i år. Planen lyckades, och Bella skrev på kontraktet med både sitt och klubbens mål i sikte: att vinna Champions League. Men bara veckor efter Bellas ankomst sattes Bukarests borgmästare, som attesterar spelarnas löner, plötsligt i fängelse och inga löner betalades ut. Dessutom fick tränaren sparken och klubbpresidenten slutade.
– Det var ingen kul tid. Överhuvudtaget har det varit ett dåligt år, suckar hon. I Viborg var hon lagkapten och tränarens favorit. Så är det inte i Rumänien.
– För första gången på länge måste jag verkligen kämpa för att få speltid … Här har jag inga fördelar gentemot någon annan, och jag konkurrerar med enormt duktiga spelare. Det är klart det är svårt. Oftast kommer bara ett par hundra på matcherna. Ändå tv-sänds alla matcher, och Bella berättar att de kan flyttas med bara ett par dagars varsel – allt efter tv-kanalens önskemål. För att locka publik och sponsorer använder sig klubben av spelarna i marknadsföringssyfte. Som på sponsor-eventet i slutet av sommaren.
– Det var otroligt. Vi fick makeup och håruppsättningar och cocktailklänningar, och så fick vi mingla runt med sponsorer och dricka drinkar ... Jag gillar ju verkligen att klä upp mig, men man skulle aldrig ställa ut kvinnor på det sättet i Sverige eller Danmark.
Men trots alla oklarheter inser Bella att det stjärnspäckade, sponsoromhuldade laget har chans att vinna Champions League.
– Och det är ju det jag vill.
Bellas sambo Linus Persson pratar en härligt svängig skånska när han visar runt i parets lägenhet via Skype. Den nybyggda tvåan ligger på femtonde våningen och var redan inredd när de flyttade in. Möblerna går mestadels i svart och brunt, förutom en röd skinnsoffa. Bella beskriver stilen som rumänsk, kort och gott. Hunden Kompis, en chow chow, står på balkongen och tittar på utsikten, ett stort grönområde dit ingen går, enligt Linus.
– Det är fullt av gathundar där, förklarar han.
Han och Bella träffades under gymnasie-SM 2007 och efter åtta år har han vant sig vid ett liv i skuggan av världsstjärnan. Nu spelar han i CSM Bucurestis herrlag.
– Jag har vant mig vid att ständigt vara två steg bakom henne och har inga problem med det. Om jag hade varit en avundsjuk person hade vi aldrig orkat hålla ihop, säger han.
Medan Bella gillar att slappa och titta på serier mellan träningarna, "ett tag läste jag en massageutbildning, jag höll på att bli utbränd", jobbar Linus med lite olika saker. Bland annat har han byggt Bellas hemsida och administrerar webbshopen där man kan köpa Bella Gulldén-mössor, mobil-skal och tröjor.
– När vi blir pensionärer ska vi resa mycket och spela golf. Vi har gjort det några gånger. Bella har känsla men inget tålamod. Hon tror att hon redan är världsmästare på allt.
Bella har aldrig haft några förebilder, förutom möjligen Bengan Boys och särskilt då Ljubomir Vranjes. Däremot har hon själv blivit förebild för mängder av människor. Inkorgen svämmar över av mejl.
– Det är inget jag har bett om, men det kommer väl lite med jobbet, säger hon.
Vad handlar mejlen om?
– Det kan vara tjejer som säger att deras tränare säger att de måste gå ner i vikt eller föräldrar som undrar om det verkligen är bra att deras dotter utesluter kolhydrater. Man ska absolut inte utesluta kolhydrater när man tränar.
För ett par år sedan berättade Bella för en tidning att hon blivit retad för sin vikt.
– Det fick lite väl stora proportioner, så farligt var det faktiskt inte. Men jag har alltid varit rund, säger hon.
I Sävehof blev hon skickad till en dietist som sa att hon vägde för mycket.
– Så jag gick ner lite i vikt. Problemet var att när det väl började så åt jag mindre. Och mindre. Och mindre. Och till slut hade jag gått ner 10 kilo och orkade ingenting. Så tillägger hon:
– Men oroa dig inte, jag gick snabbt upp igen. Jag älskar ju mat. När jag äter frukost tänker jag på vad jag ska äta till lunch. Äter jag något som inte är gott är hela dagen förstörd.
Förra sommaren bestämde sig Bella för att bli snabbare. Hon sprang varje dag och blev genast starkare, snabbare och uthålligare. Och gick ner i vikt.
– Plötsligt orkade jag spela 60 minuter utan problem. Det är lite tabu att prata om vikt, men samtidigt är min kropp ett redskap som måste fungera, säger hon.
I Partillebohallen står världsstjärnorna i CSM Bucuresti och träningspassar varandra lite lojt. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som gör en människa till stjärna. Bella och jag är födda samma år, är ungefär lika långa, har samma skostorlek och väger ungefär lika mycket. Dessutom har vi säkerligen mötts flera gånger när vi spelade i varsitt Göteborgslag på 90-talet. Utifrån sett hade vi samma förutsättningar. Varför blev hon en av världens bästa, medan jag slutade som trettonåring?
Bella skrattar högt.
– Vi hade väl olika mål. Du vet, jag har aldrig haft någon plan B. Aldrig ens funderat på vad jag vill göra efter karriären. När jag var liten skrev jag i "Mina vänner"-böckerna att jag skulle bli handbollsproffs, punkt.
Jag frågar Bellas föräldrar vad hon har fått offra för att bli såhär bra.
– Det är klart hon har offrat en del … Studenten, till exempel, fick hon ju strunta i eftersom det låg en landskamp den dagen. Vi hämtade henne i Stockholm så hon kunde gå på balen, jag minns hur hon sminkade sig i bilen. Men så blev hon ju uttagen till OS efter det, säger Ulrika.
– Äh, säger Peter. Det här är det bästa hon vet. Hon har inte offrat någonting.
TRE SAKER SOM BELLA SAKNAR MED GÖTEBORG:
HEMMAKÄNSLAN. Det jag saknar mest är helt enkelt att känna mig hemma. Att hitta överallt och veta hur allt funkar.
LUFTEN. Vet inte vad det är, men luften i Göteborg är underbar. Det känner man så fort man går av planet.
SHOPPINGEN. Jag gillar att shoppa och allt är så mycket snyggare i Göteborg än i Bukarest, där är det bara stora blaffiga Armanigrejer som gäller… Jag saknar att gå runt och kolla lite och ta en kaffe utan att stinka rök efteråt, som i Rumänien.
FAKTA: Isabelle Gulldén
Ålder: 26 år.
Familj: Två yngre syskon, mamma och pappa, sambo Linus och hunden Kompis.
Yrke: Handbollsspelare, mittnia i CSM Bucuresti.
Landskamper/mål: 138/491
Meriter: EM-silver 2010. EM-brons 2014. Fyra SM-guld (2007, 2008, 2009, 2010). Dansk mästare 2014. Seger EHF-cupen 2014. Utsedd till EM:s mest värdefulla spelare 2014. Vinnare skytteligan EM 2014.
Aktuell: Spelar handbolls-EM på hemmaplan i december.
