Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/17

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Tony från Göteborg strider för Peshmerga i Irak

Västerländska volontärer får allt svårare att ansluta sig till kurdiska styrkor som strider mot IS. Tony från Göteborg är en av de som valde att resa till kriget, och hamnade mitt i en infekterad regional konflikt. – Många åkte dit för en fräck Facebookstatus, utan att någonsin delta i strid, säger han.

När Tony vaknade morgonen den 14 november 2015 reagerade han på ljudet av bilar. Han befann sig i Peshmergas högkvarter i Sinjar, en stad i norra Irak som hade ockuperats av IS. Det hade bara gått ett par månader sedan han först kom till Irak för att ansluta sig till kriget mot IS. Nu hade han deltagit i striden om Sinjar, som hade rasat i två dagar. Med hjälp av amerikanskt flygunderstöd hade kurdiska styrkor tagit sig in till stadens centrum, ett hus i taget. Till slut hade IS dragit sig tillbaka helt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bilarna Tony hörde tillhörde Sinjars invånare, som inte kunde vänta på att få återvända hem.

– Det var en helt otrolig känsla. Det var första gången som man inte hörde skottlossning på de veckor jag varit där, minns han.

I ett sommarvarmt Göteborg känns det där långt borta. På Tonys köksbord ligger hans tygmärken från olika kurdiska bataljoner utspridda, tillsammans med hans kurdiska residence card och en kurdisk licens för att använda kalashnikovs. Tony tar promenader varje dag och styrketränar lite för att hålla i gång kroppen. I höst tänker han återvända till Irak. Sammanlagt har han varit där i arton månader sedan september 2015, majoriteten av tiden som soldat i de kurdiska Peshmergastyrkorna. 

Märker att sonen blir påverkad

Den enda svenska militärtjänstgöring Tony gjort utöver lumpen är en avbruten officersutbildning, men han har jagat hela sitt liv och är van att hantera vapen. Både hans farfar och morfar stred i det finska vinterkriget, pappan gjorde militärtjänstgöring i både Sverige och Finland.

– Jag tror absolut att det har påverkat mig, trots att min familj hela tiden har försökt tona ner det, säger Tony och fortsätter:

– Jag gör själv likadant inför min son, krig är inget roligt. Men jag märker ju att även han påverkas.

Två gånger tidigare har Tony rest till konflikter som volontär. Första gången till Balkankriget på nittiotalet, på flykt undan sitt då kriminella liv i Sverige. Han blev kvar på Balkan i tre månader. Andra gången försökte han ansluta sig till USA:s krig till Afghanistan 2004, men kom inte hela vägen. Tony levde förhållandevis lugnt efter det, och försörjde sig bland annat genom att köra lastbil och vara dykinstruktör. För tre år sedan började nyheterna om IS, som Tony kallar Daesh, att dyka upp. 

– Jag följde rapporteringen, och hade dessutom en bekant i Irak som berättade om vad som pågick där. När Daesh sedan utropade kalifatet började jag kolla på vad olika regeringar gjorde för att bekämpa dem. Det verkade mest hållas möten, utan att det faktiskt hände något.

"Daesh hade förklarat krig mot hela världen"

2015 hände flera saker som påverkade Tony beslut. Bland annat tyckte han sig se tecken på att IS hade stöd även i Sverige. Han nämner IS-flaggor som synts i Göteborg, och att någon ska ha utropat kalifatet även här, men minns inte detalj när det skedde eller var han läste om det. Han kände allt starkare att kriget angick honom, även om han själv egentligen inte hade några band till Irak eller Syrien.

– Daesh hade förklarat krig mot hela världen, även Sverige, säger Tony. 

Under samma period tog det slut med flickvännen, och hans då trettonåriga son flyttade till sin mamma på heltid.

– Då stod jag där. Antingen hade jag kunnat passa på och göra en massa roliga saker, eller så kunde jag åka ner och försöka påverka. Jag kände efter i kroppen. Var jag i tillräckligt bra form, skulle jag klara det? Framför allt kände jag att var och en måste ta sitt eget ansvar, vi måste ju sätta stopp för det här. Därför bestämde jag mig att åka ner hösten 2015. 

Vad sa din son när du berättade att du skulle åka?

– Han blev inte så glad. Exakt vad han kände vet jag inte.

Tror du han förstod varför du åkte?

– Inte just då, han var bara tretton år. Nu tror jag han förstår mer. Jag har själv svårt att se den korrekta bilden av kriget, för det här är ett problemområde som heter duga. Men han förstod vad Daesh var och att de inte är något bra. 

Tagit många unga fångar

Tony har många bilder från Irak på sin mobil. En av dem visar änden av ett kalt rum. En ung kille står på knä med händerna bakom ryggen. Tony står bredvid med en pistol riktad mot killens huvud. Han bläddrar snabbt vidare. Kanske för att han sett bilden så många gånger, varit i den situationen så många gånger, att den inte representerar något speciellt. Kanske för att han inte vill titta på den någon längre stund.

– Många gånger är det väldigt unga killar vi har att göra med. Vi har tagit många fångar och … Jag har en son på femton år. De här stolpskotten som går med Daesh är samma storlek och samma ålder. Då är det jävligt svårt. Samtidigt har vi ont om tid att få fram information när vi väl har tillfångatagit någon. Så fort Daesh får reda på att vi tagit en viss person ser de till att allt han vet blir inaktuellt. 

Bilderna är omväxlande från vardagen och stridslinjerna i Irak, tillsammans med några bilder Tony hämtat hem från internet. En av dem är en bild som påståtts tillhöra USA:s ambassadör i Libyen, efter att han torterats av en islamistisk grupp i Benghazi 2012. Senare har det visat sig att bilden använts för att påvisa tortyrträning av argentinsk militär så tidigt som 2004, och alltså omöjligt kan föreställa den amerikanska ambassadören. Tony bläddrar vidare, och stannar vid en bild av ung killes huvud och övre torso. Resten av honom är bortsprängt. Han tillhörde IS, men lyckats ta sig in ett Peshmergakontrollerat område med ett bombbälte. 

– Den yngste vi grep var elva år, säger Tony. Hans pappa satt i Mosul och beordrade sin son att ta på sig att bombbälte. 

Västerlänningar både hjälp och distraktion

Alla Tonys uppgifter, som den med pojkens pappa, går inte att kontrollera. Däremot det finns bilder och filmer som visar att han varit på många av de platser han berättat om. Han syns i tv-inslag om Peshmerga av amerikanska CNN och tyska Deutsche Welle. GP har också haft kontakt med Tariq Ahmed Jaff, en överste i Peshmergas 9:e brigad. Efter en kort ledighet över jul och nyår tillbringade Tony ungefär nio månader under hans befäl 2016, i området runt Kirkuk och Daquq i Irakiska Kurdistan. 

”Jag träffade Tony under en riskfylld period, då Isis var på höjden av sin styrka och aktivitet. Han anpassade sig snabbt till situationen och Peshmergasoldaterna. De har älskat och respekterat honom från första stund”, skriver översten. ”Tyvärr är många volontärers mål inte att slåss mot Isis. De vill samla in pengar och framställa sig själva som hjältar, när de i själva verket är ett gäng förlorare. Tony var en riktig soldat som kom för att hjälpa till.” 

Det är inte per automatik en god gärning att åka ner som volontärsoldat till Irak och Syrien. Många är amerikaner som tidigare stridit i USA:s armé på olika platser i Mellanöstern. Hur många svenskar som åkt ner finns det inga säkra uppgifter på. För Peshmerga har tillströmningen av framför allt västerländska volontärer både inneburit en välkommen hjälp och en besvärande distraktion. En död västerlänning i Peshmergas frontlinje är dålig publicitet. Ibland har internationella soldater flyttats till områden med få eldstrider just av det skälet. Där ägnar de dagarna åt att patrullera, rengöra sina vapen och vänta. Tristessen, snarare än krigets fasor, har fått många att återvända hem.

Tony såg många som anslöt sig till Peshmerga ”för en Facebookstatus”.

– De kommer ner utan en krona, tigger pengar på Facebook så att de kan ha en PS4 på rummet, tar några coola bilder med ett vapen och en Humvee, sedan åker de hem utan att ha sett röken av en strid.

Volontärer dömda för våldtäkt och sexuella övergrepp

När han kom till 9:e brigaden i Kirkuk hade några västerländska volontärer precis skickats hem efter bland annat ett fylleslagsmål. 

I andra fall har besvärande uppgifter om volontärer kommit fram efter hand. En amerikan visade sig bland annat vara dömd för sexuella övergrepp, misshandel och vapenbrott i USA. En britt, som i sina Twitterinlägg kallade sig för ”Isis-slaktaren”, var dömd i sin frånvaro till sju års fängelse för två våldtäkter. Sådana avslöjanden är en black om foten för Peshmerga, som vill ses som en strukturerad, reguljär armé.

Tony har också ett kriminellt förflutet. Han har bland annat dömts för grovt rån och grovt vapenbrott. Själv säger han att det tillhör det förflutna, att den sista domen är tio-femton år gammal. Vad GP kan kontrollera har han inte dömts för något brott de senaste fem åren, vilket är så länge brottsdomar sparas i tingsrätten. Hans befäl i Peshmerga fick inte reda på de tidigare domarna förrän i år.

– Vissa befäl blev besvikna när de läste om min bakgrund, säger Tony. Hade de vetat det vid första mötet hade jag inte fått vara kvar. Som tur var hade jag hunnit bevisa vem jag är och vad jag kan. 

Den brottsdömda britten och amerikanen var båda var soldater i 9:e brigaden under Tariq Ahmed Jaff. Efter avslöjandena har Jaff i intervjuer meddelat att västerländska volontärer inte längre är välkomna i hans brigad. Tony är dock ett undantag. 

Beroendeframkallande att kriga

Tony visar en trasig IS-flagga som han tog under en strid. Trots att han är anställd i Peshmerga som sergeant var den ekonomiska ersättningen under hans tid i Irak ytterst sporadisk. Det är inte för pengarna han åker tillbaka.

– Har du en gång varit i strid är det ytterst beroendeframkallande, jag har aldrig varit med om något liknande. Nån har sagt: jag har aldrig känt mig så levande som när jag varit nära döden. Så är det. Dessutom gör man en god sak, Daesh måste ju bort.

Tony har varit hemma i Göteborg sedan april. Det blev en dramatisk sorti från regionen. Kirkuk var förhållandevis lugnt i början av 2017. Tony hade lämnat 9:e brigaden för att bli prickskytt och instruktör i guvernörens egen styrka, Task Force Black. Men han saknade striderna. Av en bekant lockades Tony att ansluta sig till striderna om IS-kontrollerade byar söder om Sinjar. Där blev allt genast mer komplicerat.

Även om striderna i Syrien och Irak har många fronter och deltagande styrkor, har kriget alltid varit tydligt för Tony – det handlar om att bekämpa IS. Men i regionen finns gott om interna stridigheter, som i grunden bottnar konstruktionen av den Irakiska nationalstaten och den kurdiska diasporan. Redan tidigare hade Tony hamnat i eldstrider med shiamiliser, där målet var att skydda kurdiska områden och högt uppsatta militärer snarare än att bekämpa IS.

Det som skedde i februari i år var att den grupp som Tony för tillfället stred, som var finansierad av PKK, med hamnade i konflikt med Peshmergastyrkor. PKK och Peshmergas relation var ansträngd sedan länge, men hade lappats ihop tillfälligt under kriget mot IS. När konflikten nu blossade upp igen vägrade Tony delta.

– Året innan hade jag befordrats till sergeant i Peshmerga, de var fortfarande mina bröder. Jag skulle över huvud taget aldrig lyfta mitt vapen mot någon kurd, säger han.

"Egentligen tycker jag allt krig ska förbjudas"

Enligt Tony blev han utfryst och placerad ensam i ett hus. Han tog kontakt med Peshmergastyrkor i närheten, liksom den svenska ambassaden i Irak, för att kunna ta sig därifrån. När gruppen som höll honom fick reda på kontaktförsöket vägrade de låta honom gå. Tony började bli rädd för vad gruppen skulle ta sig till. De var, enligt honom själv, ostrukturerade och oberäkneliga. ”Banditer” snarare än soldater, säger han i dag. Tony lyckades få tag på sin bror i Sverige, som i sin tur kontaktade Aftonbladet. Historien om att en västerlänning kidnappats i Kurdistan spred sig snabbt till kurdiska medier, och Tony kunde snart återförenas med Peshmerga.

– Då kunde jag också ringa min familj. Min son var i princip beredd att säga upp pappakontraktet om jag inte kom hem, säger Tony.

Efter ett par veckor kunde han återvända till Sverige, för första gången på 15 månader. De första veckorna bodde han hos sin bror.

– Jag var nog inte vaken mer än två timmar per dygn den första tiden. När man är mitt i det känner man inte hur trött man är, det är först när man sätter sig ner och pustar ut som det slår en. Det var svårare att förklara för mina fyra brorsdöttrar som hängde utanför dörren: ”Farbror Tony, farbror Tony, varför sover du så mycket?”, minns han med ett leende. 

Tony har fortfarande kontakt med sina vänner i Irak. Vapensmeden Azez i Kirkuk. Ismail, som har en dotter i Sverige och som har hand om Tonys vapen medan han är borta. General Araz, som talar svenska och delade befälet över 9:e brigaden med överste Tariq Ahmed Jaff. Tony har även haft sporadisk kontakt med svensken Jesper Söder, som stridit mot IS i Syrien och själv satt fängslad i början av sommaren. Med det avskräcker inte Tony.

– Egentligen tycker jag att allt krig ska förbjudas, det är inget roligt med krig, det är det värsta som kan hända. Men någon gång i framtiden, om det här blir stort, kan jag titta mina barn i ögonen och säga att jag försökte förhindra Daesh. Ungefär så tänker jag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.