Tomas Sjödin: Vad roligt det skall bli!

ANNONS
|

Sett från rymden blir kyrkogårdar under några mörka dagar en stjärnhimmel. Som om himmel och jord byter plats. Alla konstiga frågor, de som inte är konstiga när man mist någon, vaknar: ”Hur har de det nu? Kan de se oss? Känner de vår saknad?” Frågor som ingen kan besvara, men de lysande gravfälten blir ett budskap ut mot himlarymderna: ”Vi har inte glömt er! Ni både finns hos oss och fattas!”

När en människa man levt länge med plötsligt inte är där längre förändras ens verklighet. Hela verkligheten. Man måste lära sig leva i en värld man inte riktigt känner igen. Man famlar efter fästpunkter. Även synen på döden påverkas, inte minst snittet eller brottytan mellan död och liv. På ett sätt är den tillvarons mest definitiva gräns, ändå är min erfarenhet att den skarpa linjen inte är så skarp, något som blir tydligt när man står ensam kvar. Just där bor en djup suck, men också ett hopp: Kärleken tar sig utan att fråga om lov över många gränser, också denna. En människa man älskat i livet fortsätter man självklart att älska trots att döden skilt oss åt. Någonting pågår mellan oss och de vi mist. Mot den kärleken är döden maktlös.

ANNONS

Ibland hör jag mig själv säga ”Tänk om vi bara kunde få en timme tillsammans!” Detta i stunder då behovet av att få berätta blir allt för starkt. Och vardagslängtan väcker den större frågan: Kommer vi att ses igen? På riktigt? Frågan är inte ny. Sporrad av de första kristnas tro kunde Dostojevskij skriva i slutet av Bröderna Karamazov: ”Vi ska stå upp och vi ska träffa varandra igen; överlyckliga kommer vi att berätta för varandra om vad som hänt.”

När vi rör vid frågor som dessa sitter ingen med facit i hand. Önskedrömmar blandas med tro och så måste det nog vara. Men det är inte förbjudet att räcka varandra fragment av de hopp vi bär i våra fickor. Mitt fragment är att tron på ett återseende har blivit starkare med åren. Jag tror på allvar att vi ska träffa varandra igen.

En man sökte upp mig och ville visa mig en bild på en ärjat järnkors på en kyrkogård i Småland, detta för att han tyckte att inskriptionen på korset sammanföll så förunderligt väl med slutraden i min senaste bok. Texten på järnkorset, som finns på Rydaholms kyrkogård, lyder ”Det står Guds folk en rolighet tillbaka” och är ett gammalt sätt skriva att en sabbatsvila är att vänta efter döden. Väl medveten om att rolig här syftar på lugn eller vila så är det någonting med kontrasten mellan kyrkogårdens allvar och ordet rolighet som lockar mig. Och något som sitter ihop med hoppet om återseende. Jag tror att den eviga vilan – som all annan vila – vimlar av liv och möten. Av återseendets lycka. Därmed skulle evigheten inte bara bli lugn, utan också rolig.

ANNONS

Läs mer: Det bästa du kan ge dina vänner är dina vänner

Tomas Sjödin
TEXT
Tomas Sjödin
ANNONS