Det är en helt vanlig måndagsförmiddag i maj i Vasaskolan. Barnen lyssnar febrilt när fritidsledaren Marcus Aronssson läser första kapitlet ur boken Kråkslottet. De sexton förstaklassarna har under stim och stoj röstat fram den som ny högläsningsbok och Tobias Carolusson var en av dem som stöttade förslaget genom att bestämt räcka upp handen.
Det är tredje terminen i rad som han anländer i färdtjänstbil och med personlig assistent till Vasaskolan, som ligger snett bakom Näckrosdammen och är en kristen friskola. Hit är han välkommen och här känner han sig trygg.
Redan som sjuåring kände Tobias till alla prång i den gamla tegelvillan med sina vältrampade parkettgolv. Då var han en livlig och nyfiken kille och det här var hans lågstadieskola. I dag är han 33 år och pratar i meningar om två, tre ord efter en cykelolycka.
Och nej, Tobias Carolusson hade ingen hjälm den där ljumna fredagskvällen i augusti 1996 då han susade ned för Stigbergsbacken tillsammans med sin flickvän, sin bror och några kompisar.
De hade ätit och druckit gott och var på väg till en pub i centrum. Tobias Carolusson vred på huvudet i farten för att se om de andra hängde med. Han vinglade till och flög handlöst in i en betonggris nedanför Johanneskyrkan. Skallen knäcktes som ett äggskal.
Försökte stoppa blodflödet
Hans två år yngre bror fattade sig snabbt genom att springa in till restaurang Haket på Masthuggstorget och be dem kalla på en ambulans. Han fick med sig en frottéhandduk och försökte stoppa sin brors blodflöde, samtidigt som han andades rytmiskt in i Tobias öra för att få honom att börja andas igen.
Inom loppet av en timma låg Tobias Carolusson på ett operationsbord på Sahlgrenska sjukhuset. Operationen tog fem timmar. Därefter sövdes han ned för att hjärnan skulle få vila.
Efter en lång tids oro och väntan för familjen började den mödosamma vägen tillbaka för Tobias som fått en kraftig hjärnskada.
Med en obändig envishet började han träna på att stå och gå. Ett och ett halvt år efter olyckan kunde han gå korta sträckor utan att hålla i sig.
Före olyckan studerade Tobias Carolusson IT på högskolenivå och bodde i en egen lägenhet i Majorna. I dag är han fortfarande förlamad i höger sida och har personliga assistenter i närheten all sin vakna tid. Han bor fortfarande i en lägenhet i Majorna och har varit på Dalheimers hus flera gånger i veckan för att måla och skriva, tills han längtade efter en annan miljö.
Rektorn tände på idén
Det var hans mamma, Susanna Carolusson, som kom på att fråga om Tobias kunde få vara med i sin gamla skola, några dagar i veckan, för att träna sig på att läsa och skriva. Rektorn, som mindes Tobias som högstadieelev, tände på idén och läraren Kirsten Norinder välkomnade honom till sin klass.
Då var Anton Lindström sex år och väldigt intresserad av Tobias. Därför satt de oftast bredvid varandra. Nu har den stora nyfikenheten lagt sig.
- Han har ju slagit sig i huvudet för att han cyklade utan hjälm och kan inte lika mycket som andra vuxna, men han gillar matte precis som jag och han är ganska bra att jobba med för han är lugn, säger Anton och fortsätter att svara på frågor i sin skrivbok.
Själv sitter Tobias med en enklare skrivbok som innehåller alfabetets alla bokstäver och försöker lista ut korta ord som börjar på h. Han funderar länge innan han skriver in orden i de förtryckta rutorna.
När det är dags för matte föreslår läraren att Tobias skall samarbeta med Michaela Ljungstrand. De skall bland annat mäta sin skolbänk och sina skor med hjälp av sina egna blyertspennor, för att så småningom lära sig använda linjal och räkna centimetrar.
- Skorna blev två pennor långa på mig och två och en halv pennor på Tobias skor, förklarar hon innan hon skuttar ut på rast för att hinna först till klätterställningen på skolgården.
Kaffe på lärarrummet
I början tävlade barnen om vem som skulle hålla Tobias i handen under rasten. Men ganska snart hittade han sin väg in till lärarrummet och det är dit han går för att ta dagens första kopp kaffe.
Det går inte att ta miste på att Tobias gillar situationen där han sitter nedsjunken i lärarrummets bruna skinnsoffa, med glimten i ögat och en kaffemugg i handen. Han känner sig hemma och uppskattar vuxensällskapet och uppmärksamheten kring sin person.
Otryggt att bli jämförd
Men när det kom på tal om att han även skulle få gå på högstadieelevernas SO-lektioner på Vasaskolan, backade han. Det känns för otryggt att bli jämförd. Bättre då att stanna kvar i första klass och träna hos småttingarna, som han kallar förstaklassarna för, med värme i rösten.
Tobias minns sig själv som frisk, förklarar hans mamma Susanna och tillägger att han är motiverad att skriva och läsa även om han glömmer av vilka ord som står i början av meningen när han kommer till slutet av den.
Efter en halv skoldag blir Tobias trött. Assistenten Jörgen Wade som är jämnårig med Tobias, och har jobbat med honom i ett och ett halvt år, går fram och påminner Tobias lite finkänsligt om att han kan sätta sig ned en stund och vila.
Han beskriver Tobias som stolt och karaktärsfast, men också som en person som är jordnära och har en varm humor. Att vara nära Tobias under en del av dygnets timmar innebär ett lugnande tempo, förklarar han. Allting måste gå i Tobias takt, annars låser det sig.
Sjuåringarna är steget före Tobias hela tiden, både när det gäller att stoppa ned sina saker i bänken och att knyta skorna. Tobias trär mödosamt på sig sina med vänster hand. Snart är det matrast och pyttipanna. Efter det sångstund. Då tränar barnen psalmer inför skolavslutningen. Tobias sitter med och diggar till den vackra musiken, men han sjunger inte.
Massor av behov
Skoldagen är snart över och som kronan på verket väntar en promenad till Vasastan och en välbehövlig fika för honom och hans personliga assistent.
Tidigare gick Tobias i Vasaskolan även på tisdagar, men nyligen började han på en kurs i datakunskap på Särvux istället. På torsdagar går han på konstkurs på Art College. Målet är att få hjälpa till på ett fik någon gång i framtiden. Trots sin hjärnskada har han massor av behov. Ett av dem är att fortsätta vara social och få vara ute bland människor som inte är skadade eller sjuka.
