Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Svårt att få rätt i ett förtalsmål

Varför är det så svårt att vinna en förtalsprocess mot en tidning? Det är en aktuell läsarfråga som jag fått. Därför här en förenklad lektion i ämnet.

I veckan är det meningen att ett uppmärksammat förtalsmål ska inledas i Stockholm. Justitiekanslern (JK) Göran Lambertz företräder skådespelaren Mikael Persbrandt mot Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg.
Bakgrunden är att kvällstidningen påstod att Persbrandt tagits in på en behandlingsklinik för akut alkoholförgiftning, vilket inte var sant och man bad senare om ursäkt.
JK kan åtala tidningars ansvariga utgivare vid felaktiga publiceringar "om det föreligger särskilda skäl".
Det händer ytterst sällan. Normalt sett får den enskilde själv stämma tidningen. Men just denna gång såg JK "särskilda skäl" för första gången på 15 år.
Grovt förtal lyder åtalsrubriceringen. Med det menas att man utpekat någon "som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning". Straffet är böter eller upp till två års fängelse.
Ytligt sett är utgången solklar. Expressen ljög, om än omedvetet, och har erkänt det. Och Persbrandt har rimligen haft obehag av publiceringen.
Men Tryckfrihetsförordningen (TF) är en demokratisk grundsten och till för att garantera en vid yttrandefrihet och det finns därför ett antal hinder på vägen mot fällande dom.
Först och främst ska juryn anse att målsägaren är identifierad av en bred krets och att uppgifterna i artikeln verkligen är nedsättande.
Enkelt uttryckt: är det skamligt att inför många bli utpekad som omhändertagen alkoholmissbrukare?
En annan fråga juryn ska ta ställning till är om det var försvarligt att publicera uppgifterna. Med det menas i det här fallet att en offentlig person måste tåla hård kritik och tuffa avslöjanden - men var går gränsen?
Och slutligen måste juryn avgöra om påståendena var sanna eller om fanns det skälig grund för dem?
Det vill säga: Även om nyheten i efterhand visat sig vara falsk, var det vid publiceringsbeslutet rimligt för utgivaren att tro att uppgifterna var korrekta och att de kunde publiceras trots att det inte var möjligt att då kontrolleras dem i detalj?
I det aktuella exemplet: Superkändisen Persbrandt hade vid den här tiden blivit mycket omskriven för ett rätt yvigt offentligt festande. Gör det Expressens misstag förlåtligt, även juridiskt?
Det är ovanligt att ansvariga utgivare åtalas för förtal. En förklaring är att det är dyrt att driva ett tryckfrihetsmål - det innebär kostnader för en advokat som får många att avstå. Och utan advokat är man i regel chanslös.
Sedan är det inte helt enkelt att få rätt ens med en bra jurist vid sin sida.
Utöver att domstolen ska finna att målsägaren utsatts för en nedsättande beskrivning som inte var motiverad och att påståendena också saknade all sannolikhet, så är det särskilda jurysystemet ännu ett hinder.
Till en början måste minst sex av de nio partipolitiskt tillsatta i juryn vara eniga om att förtal har skett för att domen ska bli fällande. Och om juryn i tingsrätten friar så kan beslutet inte upphävas av de tre domarna i målet - och heller inte ändras i hovrätten.
I debatten har på senare tid krav ställts på högre skadeståndsbelopp i tryckfrihetsmål. Tanken är, fattar jag, att ansvariga utgivare och tidningar ska bli mer etiska och sanningsenliga om de hotas av miljonskadestånd.
Persbrandt uppges kräva en halv miljon i skadestånd. Men det högsta skadestånd jag kunnat finna hittills är 100 000 kronor som Carola, Runar Sögaard, Lill-Babs, Ingvar Carlsson, Birgitta Dahl, Mona Sahlin och Ian Wachtmeister fick vardera när en porrtidning 1994 publicerat falska porrbilder med dem.
Exempel på mer normala ersättningar är att Björn Borg fick 75 000 av tidningen Z när han påstods ha använt kokain (som han senare erkände) och att Gudrun Schyman tillerkändes 50 000 när hon hängdes ut på ett "sexlöp" av Expressen.
Göteborgs-Posten förtalsfacit då?
Jo, ansvariga utgivare för GP har åtalats för förtal av privatpersoner tre gånger de senaste 20 åren - och friats av juryn vid alla tillfällena.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.