En göteborgare kan säga sletet i stället för slitit och fröset i stället för frusit. Man kan, om man vill, nöja sig med att konstatera att dialekten skiljer sig från standardspråket, men man kan också försöka upptäcka dialektens grammatiska regler. Göteborgskan är inte felaktig svenska; det är en annan svenska med andra grammatiska regler.
Känsliga läsare varnas nu för att den här artikeln fortsättningsvis innehåller ett rikt mått av grammatiska termer som kan uppfattas som obehagliga och kränkande av den som framgångsrikt förträngt alla minnen av skolans grammatikundervisning.
Såväl i svenskan som i göteborgskan finns det en distinktion mellan svaga och starka verb. De svaga verben böjs enligt tre mönster, eller konjugationer som det heter i grammatiken.
Enligt första konjugationen böjs kasta (kasta-kastar-kastade-kastat). Detta är det i särklass vanligaste böjningsmönstret i svenskan, och det är så inlånade verb böjs, till exempel mejla-mejlar-mejlade-mejlat. Enligt andra konjugationen böjs köpa (köpa-köper-köpte-köpt) och enligt tredje konjugationen böjs enstaviga verb som bo (bo-bor-bodde-bott). Så är det i standardspråket, och så är det i dialekten, men det är inte alltid självklart vilket mönster ett visst verb följer. Verben koka och baka följde i äldre tider andra konjugationen, baka-bakte och koka-kokte. Numera hör man oftast baka-bakade och koka-kokade.
Eller, vänta nu! Säger du verkligen bakade, kokade och kastade i imperfektum? De flesta, även de som inte talar utpräglad dialekt, säger faktiskt baka, koka och kasta också i imperfektum. Testa dig själv med meningar som "hon baka en kaka i går" eller "då kasta han iväg den". Från inspelningar vet vi att det är mycket vanligt att ändelsen – de saknas i talspråket – i Göteborg liksom i landet i övrigt.
Starka verb utmärks av att de har olika stamvokaler i olika böjningsformer. Ett exempel är springa-sprang-sprungit med vokalerna i-a-u. I göteborgskan skulle verbet snarast böjas springa-sprang-sprönget. Att vi får sprönget i stället för sprungit är lätt att förklara utifrån göteborgska uttalsprinciper. Kort u kan ofta uttalas ö: kungen blir köngen, putta blir pötta och sprungit blir sprönget. Att vi får ändelsen –et i stället för –it förklaras av att kort i ofta uttalas som kort e, alltså att fisk kan uttalas fesk.
I andra grupper av starka verb ser vokalväxlingen annorlunda ut. Ett vanligt mönster i svenskan är växlingen i-e-i, som i skriva-skrev-skrivit. Samma växling hittar vi i orden riva, slita, smita och flera andra. Göteborgskan har i stället mönstret i-e-e: skriva-skrev-skrevet. Och för de andra verben är den tredje formen (supinumformen): revet, sletet och smetet.
Det här mönstret med i-e-e är inte unikt för göteborgskan utan det återfinns även i omgivande dialekter, exempelvis i västgötskan. Det är naturligtvis det som förklarar att vi hittar mönstret i Göteborg. Det var en böjning som de flesta inflyttare hade med sig när de kom till Göteborg för 100 eller 150 år sedan.
Men sedan finns det en del andra verb i den här gruppen där göteborgskan inte följer mönstret med i-e-e. Dit hör lida, rida och strida, där den tredje formen snarare är lidet, ridet och stridet än ledet, redet och stredet. Det typiska för de här orden är att de har ett d efter stamvokalen, och d efter vokal kan uttalas svagt eller strykas helt: röd blir rö och blod blir blo. I västgötadialekter kan man hitta uttal som leet, reet och street för standardsvenskans lidit, ridit och stridit. Här följer göteborgskan standardspråket snarare än västgötskan.
Även verbet vrida borde följa det här mönstret, men där har något annat hänt. Jag tror att den vanligaste böjningen i göteborgskan är vri-vre-vritt. Det som hänt här är att infinitiven vrida blir enstavigt vri, och enstaviga verb brukar ha svag böjning (bo-bodde-bott), vilket skulle ge vri-vridde-vritt. Imperfektformen vridde har emellertid inte lyckats utmanövrera vre(d). Jämför hur gedde och gådde inte lyckats utmanövrera gav och gick.
Det finns ytterligare två verbgrupper där dialekten avviker från standardspråket, dels mönstret y-ö-u, som i frysa-frös-frusit, dels mönstret u-ö-u, som i skjuta-sköt-skjutit. Här har dialekten mönstren y-ö-ö respektive u-ö-ö. Vi hittar böjningar som frysa-frös-fröset, bryta-bröt-brötet liksom skjuta-sköt-skötet, ljuga-ljög-ljöget. I den senare gruppen återfinns verbet bjuda, som hanteras på ungefär samma sätt som vrida. Det blir enstavigt: bju-bjö-bjött (eller bjutt, eller bjytt).
Det finns fler mönster för hur starka verb böjs, men det är framför allt i mönstren slita-slet-sletet, frysa-frös-fröset och skjuta-sköt-skötet som dialekten och standardspråket skiljer sig åt.
Till supinumformerna sletet, fröset och skötet kan vi bilda participformerna sleten, frösen och sköten. Participformer är sådana som vi exempelvis har efter är och blev: han är sleten, frösen, sköten och så vidare.
Låt mig till sist stoppa in en brasklapp. Ovanstående är en beskrivning av verbböjningen i göteborgskan, men alla göteborgare talar inte på samma sätt. Alla följer inte mönstren precis så som jag beskrivit dem, men många gör det. Och än fler gjorde det.
Huvudpoängen är, i vilket fall som helst, att även dialekten styrs av grammatiska regler. Dessa går att bena ut med lite grammatisk fingerfärdighet.
