Språkfrågan: Ord som retar gallfeber på oss

Alla har vi något att reta oss på i språket. Inte sällan handlar det om små vanliga uttryck som vi tycker används för mycket.

ANNONS
|

Så här kan det låta: ”Jag antar att du också har lagt märke till det ökade bruket av fördröjande eller pauserande uttryck i det talade svenska språket. Ett exempel är så att säga. Jag har kanske fått det på hjärnan men det förekommer en överanvändning och detta i alla sammanhang”.

Brevskrivaren är inte ensam om att reta sig på så att säga, oftast uttalat satt säga. Andra retar sig på liksom, typ, va eller ett enkelt ö-ö-ö.

Begreppet inlärd irritation förklarar en del. Det är ingen medfödd egenskap att reta sig på liksom eller satt säga. Först ska man lägga märke till uttrycken, sedan ska uttrycken leda till irritation. När väl irritationen är på plats, blir det lättare att lägga märke till varje exempel. I svårartade fall slutar man lyssna på vad talaren har att säga och ägnar i stället sin energi åt att räkna antalet satt säga. Detta är inget beteende att vara stolt över, men det är ganska vanligt.

ANNONS

Det är inte ett uttrycks vanlighet i sig som irriterar. Ord som den, det, är, var, du och jag är mycket vanligare än liksom eller typ, men dem retar vi oss inte på. Vi lägger inte ens märke till dem.

Vid sidan om inlärd irritation behöver vi också begreppet smärttröskel. Om talaren använder tre liksom per minut, hör vi dem antagligen inte. Det är just när vår individuella smärttröskel (för många exempel per tidsenhet) överskrids som den inlärda irritationen slår till. En del öron är givetvis känsligare än andra. När vi väl skaffat oss några riktiga hatobjekt, är smärttröskeln låg.

Dessutom är det nog så att det beror på vem talaren är. En person som vi har förtroende för tillåts antagligen ha lite fler liksom än någon som vi ogillar.

Ett klokt sätt att bearbeta sin irritation är att försöka analysera vad man har de olika uttrycken till. När säger man satt säga? Jo, när man ska förklara något och menar att den givna förklaringen inte är den enda och eviga.

Ordet liksom kallas ibland för en vaghetsmarkör. Frågar man en försäljare om priset på en bil, ingår nog inte liksom i svaret. Frågar man hur bilen är att köra, kanske det kommer ett liksom i beskrivningen. Så här kan man fortsätta med de andra uttrycken.

ANNONS

Uttrycken i sig är alltså inte konstiga eller onödiga, men de kan naturligtvis överanvändas. Frågan är om vi inte alla har uttryck som vi använder lite väl ofta.

ANNONS