Det var i december 2016 som Anna Wikars Rantala skadade handen i den butik där hon jobbar. Efter kontakt med företagshälsovården ordinerades hon vila och arbetsterapi. Skadan bedömdes vara lindrig och planen var att hon skulle vara återställd inom två månader. Men vad hon inte visste då var att hon bara var i början på en lång process.
Efter att hon successivt började trappa upp sina arbetstimmar märkte hon att smärtan inte försvann, utan i stället blev värre. På jobbet svällde handen upp och blev blå.
– Jag hade ont dygnet runt. Jag hade aldrig varit sjukskriven förut, och aldrig varit med om en olycka. Så jag började ifrågasätta mig själv till sist. Inbillade jag mig? säger hon.
Fel diagnos i fem månader
Efter fem månader med smärta besökte hon i maj privatkliniken Handcenter. Där konstaterades att hon tidigare fått fel diagnos – och att det skulle krävas en operation av tumrotens ledband för att bli bättre. Efter undersökningen fick hon en akutremiss till Sahlgrenskas handkirurgiska klinik – där kötiden för en operation bedöms vara mellan nio och tolv månader.
– Läkaren på privatkliniken sa att jag skulle stå på mig. "De kommer inte att ge dig en tid, jag vet hur deras kösituation ser ut. Ring och ligg på". Och det gjorde jag. Jag ringde på återbudstider två gånger i veckan, men det dök inte upp något, säger hon.
Under tiden var hon sjukskriven till 75 procent och fick sjukpenning från Försäkringskassan.
Ingen hjälp enligt vårdgarantin
Enligt vårdgarantin skulle hon bli erbjuden behandling inom 90 dagar – om inte hos Sahlgrenska så hos någon annan vårdgivare. När den tiden gick ut för knappt två veckor sedan trodde Anna Wikars Rantala att hon till slut skulle få hjälp.
– Men istället började ett annat kaos. Försäkringskassan sa att jag inte längre följde den godkända behandlingsplanen eftersom jag inte har blivit opererad ännu. Därför skulle jag inte längre få några pengar från dem, säger hon.
Från Försäkringskassan uppmanades hon istället att söka sig till Arbetsförmedlingen och leta efter andra, mindre fysiskt belastande, jobb. Därmed skulle hon tvingas att ge upp jobbet som hon har haft i sex år. Tills att hon får en ny anställning skulle hon då söka a-kassa.
– Det är ju absurt. Ska jag gå på a-kassa och lämna ett jobb som jag älskar när allting är dokumenterat från dag ett? De säger de att de bara följer sina regler. Även om de förstår att jag har gjort allt jag kan så har de inget spelrum åt något håll. Det är där jag faller emellan stolarna, säger Anna Wikars Rantala.
Utan sjukpenningen från Försäkringskassan tvingas hon nu låna pengar från både familj och vänner för att ens ha råd att betala sin hyra.
"Ingen tar ansvar"
Enligt lagen om vårdgaranti ska en vårdgivare – i det här fallet Sahlgrenska – som inte kan erbjuda patienten vård inom garantitiden aktivt hjälpa denne vidare till en annan vårdgivare. En hjälp som Anna Wikars Rantala inte anser sig ha fått. Istället har hon tvingats att göra egna efterforskningar.
På egen hand tog hon reda på att hon med hjälp av en så kallad betalningsförbindelse kunde söka sig till en annan klinik. Beskedet från Sahlgrenska var att hon skulle kontakta Valfriheten i Västra Götaland. Men efter flera fruktlösa försök att nå dem fick hon via omvägar höra att de inte hade någon på plats under semestertiderna.
– När jag till slut fick tag på någon där sa de att det är Sahlgrenska som ska stå för betalningsförbindelsen. Och det är i det moment 22 som jag fortfarande är i. Ingen tar ansvar, ingen gör vad de ska.
– Det har skett fel på flera ställen. Men det värsta är att det här är olagligt enligt lagen om vårdgaranti. En patient ska inte behöva spendera flera timmar varje dag med att ringa runt för att försöka få hjälp. Kan de inte erbjuda mig vård inom 90 dagar ska de hjälpa mig till en annan vårdinstans. Men det händer inte – allt är upp till mig själv.
