Efter förra söndagens reportage om cancersjuke Sebbes sista tid och död kom en mängd läsarbrev till redaktionen. De flesta berättade om hur gripna de blivit av Sebbes och hans familjs vardag, om hur det är att leva så nära döden.
Men flera tänkte ett steg till. Så här skrev Cecilia:
"När jag fick läsa reaktioner på reportaget blev jag förvånad. Och faktiskt lite brydd. Lever svenskar i allmänhet så inpackat att det behövs en sådan här upptryckning i ansiktet för att det ska gå upp för oss hur tunt livet är? Att så många tycker sig behöva denna typ av mentala väckarklocka är förvånande."
Varför blir vi så berörda?
- Identifikation är ett nyckelord, säger Lotta Polfeldt, kurator vid Rädda Barnens kriscentrum.
Hon arbetar med barn i sorg, just nu särskilt med barn som drabbades av tsunamin, barn som mist syskon eller föräldrar.
Vi reagerar på det vi känner igen, på det som "skulle kunna vara vi". En pojke i en sjukhussäng i Göteborg eller ett barn som förlorat sina föräldrar under en semesterresa är för de flesta lättare att relatera till än svältande barn i ett avlägset land. Det är helt naturligt, menar Lotta Polfeldt.
Ska jag ha skuldkänslor för att jag inte orkar ta in all smärta, för att jag byter kanal på tv:n?
- Nej, vi måste själva få bestämma hur mycket vi kan ta in. I vardagslivet orkar vi inte överväldigas, säger Lotta Polfeldt.
Det är när vi inte kan värja oss som vi får en mental väckarklocka. Men dess starka signal klingar ganska snabbt av. Det är lite ledsamt att vi människor fungerar så, tycker Lotta Polfeldt, men det behöver inte alls betyda att signalen är meningslös. Allt handlar om att hitta nivåer i engagemang och förståelse av vår omvärld.
- Larmsignalen kan väcka insikter om att ta vara på varje dag. Att skaffa den där hunden man så länge velat ha. Hjälpa grannen att handla. Ringa sin gamla mamma oftare eller skänka pengar.
Samtidigt som engagemanget avtar snabbt så kräver omgivningen, både den nära kretsen runt en sörjande och samhället, att den som sörjer ska gå vidare.
- Samhället är extremt otåligt. På en kollektiv nivå finns åsikten om att det är osunt att gräva ner sig, att man inte ska hålla på och dalta med sörjande för länge, säger Lotta Polfeldt.
Varför verkar vi ha lättare att hantera kollektiv sorg, att skicka pengar efter en katastrof, än att gå fram till en granne som mist en anhörig?
- Därför att det är som att bjuda upp till dans. Du riskerar att bli nobbad, säger Lotta Polfeldt.
Hon pratar om en stor tankefälla: människor är rädda för att förvärra sorgen, vi tror att det ligger hos den som går fram att säga något tröstande. För att ta steget måste vi acceptera att vi inte kan göra allting bra igen. Vi kan inte få den döde att komma tillbaka, vi kan bara finnas där.
Att vi reagerar på andras sorg beror också på att vår egen väcks till liv. Det kan handla om erfarenheter som ligger långt tillbaka i tiden, gamla ouppklarade relationer och sorger över saker som gått oss förbi. Men också en sorg över framtida förluster, sådana man vet är oundvikliga, som att ens gamla föräldrar snart ska dö.
När vi hör berättelser om hur barn dör väcks den omöjliga tanken. Den som handlar om hur det skulle vara om det var mitt eget barn. Lars Lilled arbetar som samordnare efter brandkatastrofen på Backaplan, där 63 unga människor dog. Han delar inte den allmänna uppfattningen att vi lever i en ytlig tid.
- Vi bär på en genuin, hälsosam längtan efter att få sätta ner foten i sorgen, att få prata om djupa existentiella värden.
Att vi ändå har svårt att närma oss döden beror på att vi tycker så fruktansvärt mycket om att leva, och att vi älskar dem omkring oss, menar Lars Lilled. Men också på att vi svenskar är inbäddade i ett trygghetssystem som riskerar att lura oss. Vi vill så gärna kontrollera livet, leva sunt och tror oss kunna kontrollera även döden.
- Det finns ingenting som kan försätta människor i panik så som tanken på att det ska hända våra barn något. En kraft som är till för att hjälpa oss att skydda barnen. Och för oss som lever så tryggt blir tanken extra outhärdlig.
Är det någon skillnad på den sorg som drabbar en enskild familj och den som drabbar många samtidigt?
- Hemma vid köksbordet är det självklart samma katastrof. Men en familj där 13-åringen tar sitt liv får så lite bekräftelse, anhöriga kan känna sig väldigt ensamma. Efter katastrofer finns ett helande i stora processer - men där är risken att du hamnar i ett tempo och i ritualer som inte är dina egna, säger Lars Lilled.
Han är övertygad om att det finns en extra resurs i oss som gör att människor klarar av att leva vidare när de mist allt.
- Jag själv begriper inte hur jag skulle kunna stå på benen, det finns något oerhört intressant och imponerande i människans kapacitet. Men det är tur att dörren till det där rummet inte står öppen alltid, säger Lars Lilled.
"Ta dig i kragen."
"Tiden läker alla sår. "
När vi pratar om sorg åker
klyschorna fram.
Sorg är individuell och unik. Och den är normal och naturlig. Däremot är samhällets information om hur man förhåller sig till sorg oftast inte normal, naturlig eller till mycket hjälp. Det tycker Anders Magnusson, som startat Svenska institutet för sorgbearbetning. Han definierar sorg som "de motstridiga känslor som orsakas av en förändring eller ett slut på ett välkänt livsmönster".
