Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: New York-besöket var inte så coolt ändå

Det var ju helt enkelt ganska glamoröst för en gångs skull. Jag hade fått en hotellsvit som liknande Richard Geres i Pretty Woman och jag klev omkring som Julia Roberts minus lårhöga stövlar och gjorde så stora rådjursögon jag kunde i de gigantiska rummen. Hotellet låg på Manhattan och följande dag skulle det hållas en mottagning till min ära på det tjusiga generalkonsulatet i New York. Dit skulle det komma specialinbjudna gäster och jag skulle hålla tal på engelska. Detta var flott. Detta var sånt man hör andra skryta om: ”När jag var i New York och gjorde marknadsföring för min roman…” Besöket skulle generera flera bra statusrader på Facebook: ”…having lunch with my american publisher” och ”…going to meet my readers in Brooklyn”. Folk skulle känna sig som flugor på tapeten och såna som jag slutat känna igen ute på stan för att de fått cylinderkropp och hamsterkinder skulle äntligen få vatten på sin kvarn: ”Inte konstigt att hon är så spänd när hon är stor i USA.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men först skulle jag åka tåg till New Jersey på nån ”event”. Trots nervositeten lyckades jag kliva av på rätt station. Där fick jag stå och vänta i tjugo minuter innan en kvinna som fått fel ankomsttid på mailen dök upp. Fran körde mig i sin bil till ”in-the-middle-of-nowhere” som visade sig ligga ungefär tjugo minuter bort i ett mörkt hål. I bilen fick jag veta att ungdomarna jag skulle träffa på det lilla biblioteket var tio till antalet och de hade fått boken med posten så sent som dagen innan så ingen hade läst den och om jag ville kunde vi köpa en smörgås på vägen. I telefon med förlaget rasade jag som vore jag Herta Müller på Sverigebesök som satts på ett tåg till Hjo.

Ungdomarna var snälla men en uteblev så det var ganska glest i publiken och från scenen levererades ingenting som glimrade. På vägen tillbaka råkade jag gå av tåget på ”Penn Station, Newark” istället för ”Penn Station, New York” och medan jag gråtfärdig stod och väntade på den oupplysta perrongen kom det fram två reko killar och upplyste mig om att det här var ”a place not so good”. Mjölktåget som dök upp till slut tuffade fram i fem kilometer i timmen och när jag med magen skrikande av hunger slocknade i Richard Geres hotellrum kändes det som om jag hade varit på tågluff i Jugoslavien 1986.

På morgonen vaknade jag till morgon-tv:n. Där annonserades att majoriteten av alla amerikanska föräldrar använder örfilar och smisk i sin barnuppfostran och i reportaget tyckte de fräscha mammorna att det var så gott som nödvändigt. Sedan följde en intervju med en barnpsykolog som menade att ibland kan aga vara det enda som fungerar. När programledaren med vita klossar till tänder avslutade med att frimodigt erkänna att hon själv brukade göra det ville jag säga upp mig från mitt coola New York-besök och åka hem.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.