Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: "Makthavarna gör inget åt idioterna"

Hur mycket feminister ni än är så är jag det hundra gånger mer än ni kan säga. Jag var också riktigt tidig på bollen. Det var bara inte så inne på Sveriges Radio och Sveriges Television under nittiotalet. Man kallades uppkäftig om man påpekade saker. När jag till exempel påpekade att min manliga kollega hade sextontusen i månaden medan jag bara erbjöds tolvtusenfemhundra sa personen bakom skrivbordet rakt ut att jag skulle vara glad för att jag fått ett bra jobb. När jag klagade hos facket kom de ”överens” med arbetsgivaren om att min lön var skälig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan blev en tjej på jobbet trakasserad av en gubbe med status. Hon var praktikant och han brukade sexskämta med henne och tog henne på rumpan när hon klättrade upp på en pall för att plocka ner cd-skivor. Jag gick till chefen och sa att det var oacceptabelt. Ingenting hände. Inte heller när jag åkte på jobbresa med en man som tagit med sin älskarinna och jag tvingades dela lägenhet med dem för att de var för snåla för att betala mig ett hotellrum. Jag tyckte, till skillnad från arbetsgivaren, att jag skulle slippa se min chef och hans vänsterprassel nakna. Men det fanns ingenting att göra…

Vid det här laget hade jag dock hunnit vänja mig. Min karriär hade ju inte börjat så jämställt. På ett av mina första jobb hade tre manliga överordnade mobbat mig och min kvinnliga kollega grovt. Jag fattade ingenting. Först hade de tyckt att vi var roliga, men efter att vi hävdat vår mening en gång för mycket var det plötsligt vårt fel att deras projekt floppade. Kunde det verkligen stämma, som de sa, att vi var så obegåvade? I magen kände jag att problemet låg någon annanstans. När jag några år senare stötte på en av dem på stan berättade han att han varit kär i mig och lidit svårt av den uteblivna responsen. Nej, jag hade inte fattat, när jag satt på middag hos honom och hans fru, med deras barn krypande under bordet, att han gick och suktade efter mig. Som straff tyckte han i alla fall att det var en bra idé att ge en ung människa ordentligt med skit. 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men det har jag ingen större lust med. Idioter finns det gott om och de kommer fortsätta att finnas till. Det riktiga problemet handlar om alla makthavare som skulle kunna göra något åt idioterna, men som konsekvent vägrar markera mot, exempelvis, det utbildade medelklasslödder med ”rätt” åsikter som ägnar sig åt att diskriminera kvinnor. Vad är det som är så farligt med att hamna i konflikt med dessa meriterade människor? Att det i ett annat läge skulle kunna vara ombytta roller förstås. Och tänk vad mycket mer komplicerat allting blir när förövaren råkar vara ens gamla kömpis i stället för ett primitivt nättroll.

En fråga: När det nu är så modernt med feminism, ska man inte se till att skippa de lama genuskurserna och börja jobba med det enda verktyg som man vet funkar för att skapa förändring – lagen?

!

Lykke Lis nya skiva är vad vi behöver i stället för en ny vårgarderob.

?

Undrar om det här med att köpa handkräm av ett fint märke är ytterligare ett ålderstecken?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.