"Så glad att jag inte är kvar"

Efter elva år på Sahlgrenska fick sjuksköterskan Sandra Carlsson nog av en allt tyngre arbetsmiljö och bytte till Angereds närsjukhus. För Ing-Marie Wallgren räckte det inte att byta arbetsgivare - efter 20 år som sjuksköterska lämnade hon vården helt och hållet. Möt sjuksköterskorna som lämnat Göteborgs sjukhus.

ANNONS
|

Knappt tre år har gått sedan Sandra Carlsson slutade på Sahlgrenskas lungmedicinska avdelning. När GP träffar henne är det i stället på nya arbetsplatsen på Angereds närsjukhus.

– Jag trodde att jag skulle sakna Sahlgrenska när jag slutade, men nej. Det känns hemskt att säga, men jag är så glad att jag inte är där.

Hon påpekar att hon egentligen trivdes bra med både arbetsuppgifter, kollegor, patienter och anhöriga. I stället var det en stadigt försämrad arbetsmiljö som var den främsta anledningen till att hon lämnade.

– Det var massa sjukluckor, personalbrist och överbeläggningar. Även fast man brinner för det man gör kommer man till slut till en punkt där man inte orkar och behöver ändra någonting. När man känner att det man gör inte räcker till och inget blir bra – då är det inte så kul längre.

ANNONS

"Jag blev bitter"

Likadant var det för Ing-Marie Wallgren. Hon började arbeta somsjuksköterska 1993, och var på Östra sjukhuset fram till 2013.

– Jag gick hem varje dag och kände mig otillräcklig, säger hon. Det var omöjligt att både hinna med det administrativa och att vara ute bland patienterna.

Ing-Marie älskade att träffa patienter och att ingå i ett team. Men runt 2010 hade något förändrats.

– I vanliga fall är jag en glad person, men jag kände att blev gnällig och bitter. Det värsta var att jag höll på att tappa empatin för patienterna. Som sjuksköterska i dag sitter du mitt i smeten och ska ha kontakt med så många olika instanser. Då blir det bara ytterligare ett stressmoment när en patient ropar.

Flera av hennes kollegor lämnade avdelningen. En del vidareutbildade sig, andra bytte till hemsjukvården som har andra arbetsuppgifter och dessutom högre löner. Ing-Marie hade också nått sin gräns, men ville inte söka sig vidare inom vården.

– Min avdelning var ändå relativt välfungerande, jag visste att det var ännu värre på andra avdelningar.

Fick fler patienter

Sandra Carlsson upplevde en markant ökning av antalet patienter som hon skulle ansvara för under sina elva på Sahlgrenska.Som nyutexaminerad hade hon, tillsammans med en undersköterska, hand om fem patienter varje dag. Strax innan hon slutade hade hon visserligen fått backning av ytterligare en undersköterska – men då hade också patientantalet stigit till det dubbla.

ANNONS

– Det fanns dagar när man inte riktigt visste hur ens patienter såg ut. Man var där på morgonen och ställde in en medicinmugg och hoppades att de kunde svälja själva. Själv hade man massor att göra och var tvungen att gå vidare. Hade du en döende patient så tog också det väldigt mycket tid – något det givetvis måste få göra. Men de dagarna visste jag inte så mycket om de nio andra. Det var bara att hoppas på att det inte skulle hända något akut med dem.

"Fanns inga vikarier"

En hög omsättning av kollegor bidrog också till att trycket på henne, som en av de mer erfarna sjuksköterskorna, ökade.

– Man hann knappt lära upp de nya innan de försvann. Det innebar att det blev mer ansvar för oss som var kvar och mer att göra. Om någon blev sjuk fanns det knappt några vikarier att ringa in heller – de var redan inne eller också sjuka.

Varför lämnade så många?

– En del sökte sig vidare för att de inte orkade med det. Lungmedicin är en tung avdelning psykiskt. Vi hade akuta patienter och döende patienter på samma avdelning. De stora patientgrupperna är kol och lungcancer, men även andra diagnoser. Det är mycket död, och det passar inte alla för. Sen är det säkert många som slutade på grund av missnöje.

ANNONS

Vad skulle ha gjorts för att du skulle ha stannat kvar?

– Förbättrad personaltäthet och arbetsmiljö – och höjd lön. Det behövs mer luft i systemet så att vi känner att vi klarar det även fast någon är sjuk.

Lämnade yrket

Ing-Marie Wallgren tjänstledigt 2012 för att skola om sig, ett år senare sa hon upp sig från Östra sjukhuset och blev lokförare. Då var hennes ingångslön runt 27 000 kr, ungefär lika mycket som hon hade efter tjugo år som sjuksköterska.

– Och sjuksköterskeyrket som dessutom kräver längre utbildning. Det är inte okej att tjäna så lite när man har så mycket ansvar. Jag blev förvisso inte sjuksköterska för pengarna, men lönen är ändå ett mått på uppskattning.

Som lokförare har hon ungefär lika obekväma arbetstider som i vården – ibland kör hon morgontåget klockan fyra, ibland är ett arbetspass tretton timmar långt. Men då ingår tre timmars schemalagd vila, och hon kan göra sitt jobb i lugn och ro.

– Jag tyckte om att vara sjuksköterska, och hade kanske kunnat jobba kvar. Men jag tror inte att jag hade varit en särskilt trevlig människa då.

Har du tips eller vill du berätta om din upplevelse om vården mejla densjukavarden@gp.se.

ANNONS
ANNONS