Sommaren har inte kommit till Göteborg ännu och Roger Jonsson lånar ut en tändare till en man som kommer och ber om eld. Jag tar några bilder av de två männen när de försöker skydda lågan från den kalla vinden.
Men det hela börjar långt tidigare. I januari 2006.Jag är på väg genom ett grått Göteborg under min julledighet från Bildjournalistutbildningen i Sundsvall.
– Köp en tidning och läs allt om Göteborgs bostadspolitik! Nej förresten, det finns ingen bostadspolitik i Göteborg! ropar en röst över Brunnsparken.
Mannens blick möter min, hans ögon är pigga och hans hår är ljust grått. Han är varmt klädd i en blå militärjacka. Framför sig har han några Faktum-tidningar uppställda.
– Vill du ha tidningen signerad, undrar han.
– Varför skulle jag vilja ha den signerad? frågar jag.
Han förklarar att han är landslagsstjärna och spelar i VM-landslaget för hemlösa. Efter sommaren ska de spela VM i Sydafrika. Engagerat berättar han om Taffelberget och de gröna kullarna. Han skriver en trasslig autograf på tidningen följt av nummer tio. Rogers nummer på fotbollströjan.
I bakhuvudet finns skoluppgifter vi har fått med oss - att komma tillbaka med ett socialreportage som berör. Han sträcker fram sin hand och presenterar sig med ett fast handslag som Roger Jonsson. Han låter mig följa med på en fotbollsträning med landslaget.
Valhalla sporthall ligger öde när vi möts nästa gång. Landslaget får spela gratis i hallen. Roger och de 4 lagkamraterna är ivriga på att få komma iväg till Sydafrika efter sommaren. Målet är att ta sig minst till semifinal.
Efter att skoluppgiften presenterats så finns Rogers telefonnummer kvar i min telefonbok. Det var aldrig tänkt att projektet skulle pågå i ett decennium. Än mindre att det skulle utvecklas till en vänskap.
Den här texten är läst av Roger och alla bilderna är godkända och det känns som att det vilar ett stort ansvar på mina axlar. Allt för att få reda på vem mannen med den trassliga autografen egentligen var.
Roger är uppvuxen i Biskopsgården.
En fredagskväll 1976 så är 22-årige Roger på fest hos en granne på Höstvädersgatan. Rogers mamma knackar på dörren och har blod över hela ansiktet. Roger tappar besinningen när han ser sin mor och rusar upp till sin pappa Nils på övervåningen som han misstänker har slagit hans mamma. Roger och pappa Nils slåss med varandra. En vecka senare hittar någon Nils hängandes medvetslös över ratten på familjens folkabuss efter att ha fått en hjärnblödning.
Alla är och hälsar på Nils på sjukhuset. Alla förutom Roger. Tio dagar senare är Nils död. Vad som har orsakat hjärnblödningen är oklart.
– Det var aldrig meningen att resultatet skulle bli så katastrofalt, säger Roger och torkar en tår från ögat.
Men han säger att han har pratat med sin pappa i tankarna och bett om förlåtelse. Han säger att han vet att pappan förstår att det aldrig var meningen att han skulle dö.
Senare träffar Roger en tjej som heter Anette. De blir kära i varandra och flyttar ett stenkast bort till en annan lägenhet. Anette är gravid när flytten genomförs och knappt ett halvår senare kommer sonen Göran.
Göran med sitt porlande barnskratt. Göran med sin lilla leksaksmus som far runt i cirklar över golvet när man drar upp den. Och navelstumpen som trillar av en morgon när Roger byter blöja på honom. Under den här tiden jobbar Roger på företaget Koppvariator tillsammans med sin bror. Det ligger nerför slänten från lägenheten. En fem-minuters cykeltur. Så Roger kommer alltid fem minuter för sent. Livet är bra, men det är någonting som gnager i Roger. Året är 1980.
I februari 2011 så möter jag Roger på Drottningtorget. Vintern är inne i sin mest intensiva period, svinkallt med andra ord, men snön lyser med sin frånvaro. Det var ett tag sedan vi sågs. Jag frågar hur han mår och triumferande drar han upp sin stickade tröja till hakan och blottar en t-shirt med en parafras på logotypen för hårdrocksbandet AC/DC - på Rogers t-shirt står det istället AD/HD.
Roger har blivit diagnosticerad med vuxen-ADHD och vi tar treans spårvagn till Olskrokstorget. Därifrån promenerar vi till akutboendet Tillfället där det finns en vårdcentral. Sjuksköterskorna kramar om Roger när han kommer. Han skojar med dem och ser till att alla får en kram innan han går in till läkaren.
Efter att ha förklarat för läkaren att medicinen som han får hjälper så får Roger ett förnyat recept.
Lycklig går han ut till sjuksköterskorna igen. De ger honom en vintermössa och ett par varma yllevantar innan vi vandrar ut i kylan.
Roger har i hela sitt liv haft problem med sina tankar. Han berättar att de rusar i ilfart innanför pannbenet och att de är svåra att kontrollera. Redan som barn hade han svårt för att sitta stilla och stubinen var kort.
– Det som hände med farsan hade delvis med min ADHD att göra. Hade signalerna i hjärnan kommit fram som de skulle så hade jag inte agerat på ett så tanklöst sätt.
Under tiden som jag har följt Roger med min kamera så har jag märkt att han har haft svårt för att vara stilla. Det ska hela tiden hända minst två saker, i bästa fall tre eller fyra. De allra bästa bilderna finns nog bara på min näthinna.
Som när han grabbar tag i en lyktstolpe i Brunnsparken vänder på sig själv och helt plötsligt står med benen rakt ut. Ett ögonblick som varar i en halv sekund men som jag är för långsam för att fånga med min kamera.
– Hade jag fått diagnosen för 40 år sedan hade livet förmodligen sett helt annorlunda ut. Men på grund av kaoset som uppstod i mitt huvud kändes det som att jag var tvungen att ta amfetamin, det fick mig att fungera normalt, säger han.
Amfetaminet ja. En av de där mornarna på cykeln från lägenheten i Biskopsgården i början av 80-talet styrde Roger cykeln till en kompis istället för till jobbet. En kompis som han visste hade en lösning på de rusande tankarna. Amfetamin.
– Helt plötsligt kom tankarna fram som de skulle och inte pö om pö, som tidigare, säger Roger.
Men drogerna har även lett till att Roger hamnat på fel sida lagen och bland annat avtjänat kortare fängelsestraff.
Det här var inte första gången som Roger provade droger, men det var nu han fastnade för dem.
– Det har varit jobbigt att bli betraktad som en kriminell i samhällets ögon.
Roger har alltid pratat varmt om sin son Göran. Han har berättat att Göran inte dricker alkohol, att han är gift och har sju barn. Att han jobbar på Stena Line och bor i Angered och att han är fyra år äldre än jag. De har alltid haft kontakt med varandra, sporadiskt. Ibland har det gått fem år mellan gångerna de har setts.
Vi möts på äldreboendet i Kallebäck som Roger bor på sedan en tid tillbaka. Sommaren är över och året är 2015. En timme innan utsatt tid ser Rogers rum ser för jävligt ut. Vi städar tillsammans, jag tömmer ölburkar i vasken och torkar av bordet.
Vi sätter oss och spelar schack i väntan på att Göran ska komma. Roger erkänner att det är lite pirrigt att träffa sin son, men mest kul. Det var två år sedan de sågs senast. Göran är lite försenad. Jag förlorar partiet och frågar Roger om Göran är lik honom.
– Han är mer lik sin farfar än mig faktiskt.
Det knackar på dörren, Roger går och öppnar. De kramar om varandra ordentligt. Göran har ett fast handslag när han skakar min hand, och samma gnista i ögonen som sin pappa. Göran är snäppet längre än Roger, den fysiska likheten är inte slående. Men likheten i humorn visar sig snabbt.
– Jag har skaffat en padda, säger Roger och syftar på sin nya Ipad.
– Jaha, vad heter hon då? kontrar Göran.
– Hon heter Siri, svarar Roger blixtsnabbt.
Så där håller det på. Ordvitsar, rappa kommentarer och snack om brudarna som jobbar på boendet. Göran och Roger sätter sig ner vid bordet och pratar. Göran visar bilder på sina barn i telefonen och Roger frågar vad den senaste heter. Han är 10 månader gammal och Roger har aldrig träffat honom.
Göran ska vara föräldraledig för första gången i höst och han säger att det är lite nervöst.
– Om jag ska vara ärlig så bestämde jag mig redan när jag fick mitt första barn. Jag bestämde mig för att jag ska vara där för mina barn hela tiden. Till 100%. De skulle inte behöva uppleva det som jag har fått uppleva. Den inställningen har jag haft sedan dess, säger Göran.
Vi sitter i den gemensamma matsalen på boendet. Roger äter köttbullar och mos till lunch. Göran och jag tar varsin kopp kaffe.
– Jag accepterade att Roger var den han var när jag var 22-23 någonting. Nu är jag 38. Innan det hade jag ingen fadersgestalt. Jag fattade först inte vad jag hade gått miste om, det var först när jag träffade andra och fick förhållanden som jag insåg hur bra andra familjer hade det. Det livet var helt främmande för mig och då blev jag bitter och avundsjuk. Det var ett liv jag aldrig hade sett tidigare, berättar Göran.
Det är tack vare Roger som Göran har hållit sig drogfri hela sitt liv.
– Jag växte upp i gäng med droger och dittan och dattan. Men jag höll mig undan från den biten för att jag visste vilken väg det kunde ta. Det kan jag tacka pappa för, tack vare hans sätt att leva valde jag att säga nej till droger varenda gång. För jag visste vilken skada det kunde göra. Jag är ingen helyllekille men jag kunde ha tagit en helt annan väg än den vägen jag vandrar idag, säger Göran och tittar på Roger.
Roger fyller i:
– Och jag är görglad för det. Både för min egen del, för samhällets del, för Görans del och framförallt för barnbarnens skull. Men det är synd att farsan aldrig fick se dig, det som hände med honom hände ju 76 och du kom strax efter det.
Roger fortsätter:
– Trots livet som jag har levt har jag alltid känt mig så jävla välkommen hos dig och din familj. Det finns inget som jag uppskattar så mycket som att få vara med er, det är det häftigaste, säger Roger till Göran.
Göran tar en klunk kaffe och säger:
– Du måste förstå att det är ingen som förväntar sig saker av dig, du måste inse det. Du måste inte ge någonting, pengar eller vad det kan vara. Det handlar bara om kärleken som finns och att du är där, och närvarande. Och jag vet att det är jobbigt att prata om, men det är bra att höra det. Du är alltid välkommen, säger Göran.
Tiden går och det är dags för Göran att bege sig hemåt för att skjutsa sin 6-åriga son till hockeyträningen. Roger åker med i bilen till Angered där han ska träffa några polare.
Något år tidigare så sitter jag och väntar på min tur hos tandläkaren på Polhemsplatsen. Jag bläddrar förstrött i en bok om Gamla Ullevis historia. På en bild rensar en back bort ett inlägg. Det är en exakt kopia av en yngre Roger. I bildtexten står det: Nisse Jonsson och Jompa Andersson i bollduell. Derbyt mellan GAIS och IFK slutade med seger för det blåvita laget med 2-1. Segerskytt var Fölet Berntsson…
Aldrig tidigare har jag sett ett bevis på att Rogers pappa, som han talar så gott om, faktiskt har spelat i Blåvitt med Fölet och Bebben. Jag blir varm i hela kroppen när jag ser bilden. Boken blir min för en hundring. Jag slår in den i tidningspapper och på julafton åker jag till Roger.
Roger skiner upp när han ser bilden på Blåvitt-backen. Han stryker med handen över bilden och säger tyst:
– Åh, pappa.
I utbyte får jag en egensignerad fotboll av Roger som säger:
– Du är nog den personen i världen som känner mig bäst Tomas.
Ritalinet räcker inte alltid till för att stilla Rogers tankar. Senare den där julaftonen kommer en vän över med amfetamin. Själv beger jag mig hem till en julafton med tända ljus.
Hälften av pengarna som det här reportaget genererar går tillbaka till Roger. På äldreboendet i Kallebäck får han tre mål mat om dagen men rummet gapar tomt på möbler. I höst är det jag och Roger som åker och köper en soffa och sätter upp lite tavlor. Han älskar konst.
Känns den här texten okej Roger?
– Strålande!
Är det något du vill tillägga?
– Målet är framåt och uppåt!
Fakta/The story om Roger Jonsson
Projektet The Story of Roger Jonsson är en blogg och ett instagramkonto som har varit aktivt sedan julafton 2014. Roger Jonsson och Tomas Ohlsson hade bestämt sig för att sätta igång med bloggen samma dag som den första snön föll. På julaftonkvällenringde Roger till mig och ropade: Tomas, det snöar i Angered, nu kör vi! Bloggen finns på instagramkontot och har användarnamnet thestoryofrogerjonsson.
Fakta/adhd
Baserat på vetenskapliga studier uppskattas att 2,5 procent bland landets vuxna har diagonosen adhd (bland barn i skolåldern är motsvarande siffra omkring 5 %). I antal är det 26301 män som år 2014 hade minst ett uttag av något adhd-läkemedel. För kvinnor var motsvarande siffra 22943. (Totalt alltså 49244 vuxna, 18 år och äldre)
Beträffande utvecklingen av förskrivningen sedan 2006 så är användningen bland barn/vuxna 5 gånger så högre jämfört med år 2006 (gäller pojkarna/ männen). Motsvarande siffra för flickor/kvinnor är 8 gånger. Ökningen i användningen sedan år 2006 har i allmänhet varit högre bland de vuxna, i synnerhet kvinnorna, än bland barnen. Exempelvis i åldersgruppen 25-34 år, är användningen av metylfenidat omkring 12 gånger högre bland kvinnorna i dag jämfört med år 2006.
Källa: Socialstyrelsen
