Ann-Sofie Hermansson och Åsa Regnér är båda födda på mitten av 60-talet.
– Vi tillhör en generation som uppmuntrades att delta och vara aktiva. Men vi var inte riktigt beredda på det motstånd som fanns, säger Åsa Regnér.
I dag tillhör de båda samhällets politiska maktelit: Ann-Sofie Hermansson, som kommunstyrelsens ordförande i landets näst största stad. Åsa Regnér som minister med tre olika områden på sin lott: barn, äldre och jämställdhet.
– Vi lärde känna varandra på en facklig sommarkurs för över 20 år sedan, säger Åsa Regnér. Sedan dess har vi varit kompisar.
Arbetade fackligt
Det var i mitten av 1990-talet. Ann-Sofie Hermansson och Åsa Regnér var unga socialdemokrater som arbetade fackligt och hade ambitioner om att göra världen bättre.
Tillsammans med en handfull andra likasinnade unga kvinnor såg de ett behov av att träffas och samtala om de svårigheter de stötte på just för att de var unga och kvinnor. Så för att stärka varandra bildade de en "hemlig" klubb. Råbiffarna.
Här kunde de tala öppenhjärtigt om sina erfarenheter och hitta strukturer i sina upplevelser – i stället för att se dem som personliga misslyckanden. Kommentarer och bemötanden från manliga kollegor analyserades utifrån ett jämställdhetsperspektiv.
– Under våra träffar pratade vi om vikten att driva båda jämlikhets- och jämställdhetsfrågor och att det hör ihop, säger Åsa Regnér.
Mycket har hänt
Båda konstaterar att det hänt mycket på jämställdhetsområdet sedan Råbiffarnas dagar. Då dominerades den debatten av arbetsmarknadsfrågor och synen på yrkesroller.
– LO:s första rapport om klass och kön kom vid den här tiden. Den visade på en så stor ojämställdhet att man inte kunde tro det var sant, så den skickades tillbaka. De fick räkna om helt enkelt. Men det stämde och det var chockerande, säger Ann-Sofie Hermansson.
– Det låter som det här var under dinosaurietiden, fortsätter hon. Men då var det till exempel helt uteslutet att en man i fackföreningsrörelsen skulle säga att han var tvungen att gå ifrån för att hämta barn på dagis.
Men varför kallade ni er Råbiffarna?
– Jag tror det var för att vi åt råbiff, säger Ann-Sofie Hermansson.
– Och så tyckte helt enkelt att vi att vi behövde bli lite råare och biffigare, säger Åsa Regnér.
