Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Peter lämnade Brödraskapet Wolfpack

Peter Svensson, 38, var fullvärdig medlem i det våldsammaste gänget av dem alla - Brödraskapet Wolfpack. Men han valde att lämna den kriminella världen. Nu berättar han om vikten av att en bra avhopparverksamhet för att lyckas. – Jag vill visa för andra att det går.

Det började med en cykel. Peter Svensson stal den för att kunna cykla de två kilometer han hade mellan hemmet och skolbussen. En dag ville en äldre kille köpa cykeln.
– I stället för att känna att det är fel att ta något och sälja så sa jag: "jag vet var det finns bättre cyklar". Dagen därpå kom jag med några mountainbikes som jag sålde.
Peter berättar att han i skolan hade fått stämpeln som problembarn, han betraktades vara stökig. Han fick höra att han inte skulle bli något om han inte lyckades bättre i skolan.
– Jag kände hopplöshet. Men jag kom med de där mountainbiksen den dagen fick jag höra "vad duktig du är Peter". Jag var 11-12 år och yngst bland grabbarna. Jag såg upp till de äldre. Det jag kände var en tillhörighet, jag fick bekräftelse, jag fick en ny gemenskap och kände att det här är jag bra på. Det hade jag inte känt innan.
Sedan gick det snabbt. Brotten blev allt grövre.
– När man får höra att man är duktig så vill man hela tiden bli bättre på det. Kriminaliteten fyllde en funktion i mitt liv.

Som 20-åring dömdes han första gången till ett fängelsestraff. I samband med detta fick han erbjudande om att gå med i Brödraskapet Wolfpacks Göteborgsavdelning. Detta var 1998 och det kriminella gänget expanderade mycket i Göteborg. Han var medveten om att det var det våldsammaste gängen av de alla och att medlemmarna begick brott.
– Men är man kriminell så vill man vara med i det gänget som det skrivs mest om i media och där det är våldsammas. Ju våldsamt ett gäng är desto mer dras man till gänget.
Detta trots att våldet inte bara sker mot personer utanför gänget utan även mellan medlemmarna.
– Man hoppar över de raderna. Man ser märkena, motorcyklarna och att det är ett stort och våldsamt gäng. Man ser bilder på några motorcyklar och tänker gemenskap. För mig blev det återigen en bekräftelse. Det blev nästa avancering, man blev riktigt kriminell. Och man hade väst.
Han visar två bilder som han hittat hemma. Bilderna är ur en förundersökning och visar hans klubbväst.
– Det blev en stolthet, säger han om att få den efterlängtade västen.

Läs även: Här är stödet för avhoppare från kriminella gäng dåligt

Men det varade inte så länge.
Vägen till att bli fullvärdig medlem börjar med att man under minst ett år är hangaround.
– Det är en smekmånadsperiod där allt är frid och fröjd och jätteroligt. Sedan kommer man in i vardagen och rutinerna, säger Peter och fortsätter.
– Allt handlar om att du måste tillföra något till klubben, du måste visa att du är värdigt att avancera till nästa steg. Det handlar om allt från att städa klubblokalen, köra medlemmar, transportera vapen och narkotika, till att göra våldsbrott för gänget.
Västen skulle bäras på träffar och interna möten.
– Någonstans kände man att det kanske inte var något speciellt med det här. Samtidigt trodde jag att det skulle bli bättre när jag blev prospect,
Efter ett år nådde han dit.
– Men det var samma skit det också. Skillnaden var att man fick vara med på festerna och dricka alkohol och vara lite delaktig.
Efter ytterligare en period blev han fullvärdig medlem vilket bland annat innebar rösträtt vid möten. Han berättar att inte heller det kändes speciellt utan handlade mycket om att lösa internt och externt tjafs. Och det förekom våld mellan medlemmar. Han berättar att han tvingades utsätta en annan medlem, en kompis, för en grov misshandel som straff.

I maj 2007 dömdes Peter till fängelse i fyra år för bland annat grov misshandel, utpressning, övergrepp i rättsak och vapenbrott. Han avtjänade sitt straff på anstalten Österåker. Och det var här som han fick nog. Då hade han åkt in och ut på anstalt de senaste åren.
– Min tro på det kriminella... Jag hade trott att det var rätt men jag kunde inte längre rättfärdiga brotten jag begick. Jag kände att jag inte kom någonstans i den världen. Jag var less på det livet och ville lämna det. Men samtidigt kände jag mig ensam och vilsen. Jag var livrädd för att förändras även om jag hade viljan att göra det.
Peter rekommenderades att ta kontakt med Fryshuset. De hade ännu inte startat en avhopparverksamhet men hade planer på det. I samband med detta startades även Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet i Göteborg. För att kunna finansiera Peters livsstilsförändring behövdes ekonomiskt stöd. Kunskapscentrum fick med Socialtjänsten på tåget som stod för den delen. Tillsammans jobbade dessa tre verksamheter för att hjälpa Peter. I början handlade det om att skapa en relation. Eftersom han fortfarande satt inne kom hans kontaktpersoner på besök med jämna mellanrum. Och när han muckade i slutet av april var det representanterna från Fryshuset som plockade upp honom.


Den första tiden utanför anstalten handlade det om att lösa allt praktiskt som att lära sig åka tunnelbana, köpa kläder, skriva in sig på arbetsförmedlingen och så vidare. Eftersom han bara hade haft tillsynspermissioner, det vill säga fyra timmars övervakade permissioner varannan månad, blev det tufft att komma ut.
– Det var en chock. Det blev så mycket intryck så jag pallade bara halva dagar och fick gå hem och lägga mig sedan.
Han var också i stort behov av stöd. Han pratade exempelvis mycket med den kvinna han haft som samtalskontakt på Österåker och sina klientcoacher från Fryshuset.
Efter två månader började han kunna hantera vardagen. Då började han träffa nya människor, tog tillbaka sitt körkort och betalade av skulderna till Kronofogden. Peter hade många dippar.
– I perioder kändes det jävligt tufft, säger han och fortsätter.
– Det är därför det är viktigt att man har en relation med sin kontaktperson för annars pratar man inte och kan inte få hjälp.
Peter bestämde sig för att sätta upp ett mål. Han skulle testa att leva detta nya liv i fem år.
– Om jag inte trivs så går jag tillbaka till det gamla livet.


Femårsdagen kom - likaså krisen.
– Det blev jättejobbigt för mig. Jag tänkte "vad ska hända nu? ska livet stanna upp nu. Jag har uppnått alla mina mål, ska jag bara vara här?".
Men han hade ändå ingen tanke på att gå tillbaka till det kriminella livet.
Lösningen blev att sätta upp nya mål med livet.
– Jag har hittat mina drivkrafter. Jag kör Göteborgsvarvet, Lidingöloppet, Vansbrosimningen, Vätternrundan -uthållighetsträning. Sedan har jag familj och barn. Och så har jag mitt arbete.
I dag jobbar Peter som metod- och utvecklingsansvarig på Passus som är Fryshusets avhopparverksamhet. Han hjälper andra att gå samma väg som han gått. Att han själv gjort den resan ger honom en annan möjlighet att skapa en relation med avhopparna.

Eftersom Peter hade skött sig under sin tid inom Brödraskapet Wolfpack var det inga problem för honom att lämna gänget. Dessutom var det interna konflikter i gänget just då som kan ha hållit dem upptagna med annat.
Peter var den som stod på kontraktet på deras klubblokal på Ångpannegatan på Hisingen. När vi träffas har han inte varit där sedan han åkte in. Vi går dit tillsammans. Han pekar mot ett stort fallfärdigt hus och berättar att det var i källaren där som de höll till. Han berättar om var i huset de olika rummen - såsom förrådet, baren och sovrummen låg. Fönstren har insynsskyddat glastankemönster inte att titta in.
Peter berättar om skottlossningar och mord på och runt deras klubbhus.
Han pekar på en fastighet på andra sidan vägen och berättar om den spelklubb som Brödraskapet hade tillsammans med Hells Angels. En spelklubb som det blev mycket tjafs runt.
– Tillslut kom man fram till att de hade ena natten, vi dagen, vi hade nästa natt och de hade dagen.
Hur känns det att vara här?
– Jag känner ingenting faktiskt. Jag är så långt borta från det. Hade det varit första tiden efter jag kom ut hade det varit skitjobbigt.

Passus, där Peter jobbar, har varit med och tagit fram intervjupersoner till den rapport som Brå presenterat om stödet till avhoppare. Han delar bilden av att stödet till avhoppare ser olika ut beroende på var i landet man bor. Och de avhopparverksamheter som finns är det inte alla som känner till.
– Det är många som i brist på information som inte får den hjälp de behöver, säger Peter.
Han berättar att de han möter som vill hoppa av vill ha ett Svenssonliv med arbete, bostad och familj. Men vägen dit är olika för alla. Vissa kräver stöd 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, andra anpassar sig snabbare. Därför tas en individuell handlingsplan fram.
– Vi försöker vara den här tillfälliga tryggheten, den tillfälliga passagen i livet. Länken mellan det kriminella och samhället.
Peter berättar att de vill jobba med personen i minst ett år innan de släpper taget.
– Man har så mycket skeva värderingar, man har kriminella tankemönster. Även om man har lämnat kriminaliteten så är man inte redo att gå ut i samhället. Man måste lära sig ett nytt tankesätt.


Man måste också hitta en sysselsättning som man kan lägga sin tid på - i stället för kriminalitet. De behöver också lära sig att sköta det vardagliga sysslorna. Och så behöver man hitta en ny gemenskap.
– Ett ickekriminellt nätverk, få en ny gemenskap så man börjar känna att man fyller en funktion, säger Peter och fortsätter.
– Man är duktig på att plocka bort delar. Man ska plocka gemenskapen till gänget, du ska plocka bort tillhörigheten men man måste också ersätta det med andra delar som fyller samma funktion men i positiva sammanhang. Plockar man bort för mycket från en människa skiter man i allt.
Men det viktigaste för att kunna bryta en livsstil är, enligt Peter, att ha rätt personer runt sig. Personer som tror på en.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.