Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
September 1944. Skadade tyska soldater i tågtransport från Norge via Göteborg. Bilden troligen tagen vid Olskrokens Station.

Olskrokens sista permittenttåg

Varje natt vibrerade lägenheterna på Södra kustbanegatan av världskriget. Men i augusti 1943 tystnade det.

På välunderrättat håll upplyses det att stämningen bland de tyska officerarna och manskapet har sjunkit avsevärt efter kungörelsen om att permittenttrafiken genom Sverige skulle stoppas. De räkna nu med få eller inga möjligheter att få den efterlängtade årliga permissionen och förefalla mycket deprimerade. Den officiella förklaringen att föranstaltningar i god tid träffats för permittenttrafikens fortsättande på annat sätt har vunnit liten tilltro.
Så skrev GP den 20 augusti 1943 om slutet på ett föga glansfullt svenskt kapitel under andra världskriget.

Det hade börjat drygt tre år tidigare. I april 1940 hade Tyskland blixtsnabbt ockuperat nästan hela Norge, de norska trupperna drog sig norrut och frampå sommaren var striderna koncentrerade till de branta bergen och fjordarna runt Narvik.
Den svenske statsministen Per Albin Hansson underströk att ingen part fick använda svenskt territorium och demonstrerade handlingskraft genom att genast säga nej när norrmännen vill köra ett ammunitionståg från Finland till Norge. Det var besvärligare att säga nej till det oövervinnerliga Tyskland när Hitler som bäst höll på att lägga under sig Europa och skulle snart kasta ut engelsmännen i Engelska kanalen via Dunkerque.
De nazistiska propåerna var också begjutna med honung: kunde det möjligen, undrade tyskarna, gå för sig att som en rent humanitär åtgärd skicka lite kläder och mat till nödlidande soldater?

Sverige vek sig. Det humanitära tåget visade det sig vara en jättelik provianttransport. De medföljande "sjukvårdarna" föreföll inte vara några utpräglat vårdande naturer.
Och sommaren 1940 - när Hitler poserade framför Eiffeltornet - ville tyskarna börja skicka soldater på permission genom Sverige.

Motiveringen var enkel. Eftersom norrmännen hade kapitulerat pågick formellt inget krig och följaktligen kunde inte Sverige säga nej.
Den svenska regeringen gav suckande med sig.

Därmed satte den för svenskarna - och än mer för norrmännen - plågsamma permittenttrafiken igång.
Under permittenttrafikens dryga tre år transporterades över två miljoner tyska soldater med tåg genom Sverige - ofta från Oslo till Trelleborg via Olskrokens station i Göteborg. De göteborgare som stod vid perrongerna och tittade på de långa seten med boogiewagnar kunde också - i synnerhet frampå våren 1941 - notera en kuslig detalj.

Tågen gick tomma från Norge till Tyskland, men proppfulla från Tyskland till Norge.
"Permittenttågen var egentligen trupptransporter.
De var kanske en större fråga än när den tyska Engelbrechtdivisionen kördes från Norge till Finland efter midsommarkrisen 1941 då Gustav V hotade att abdikera (eventuellt, historikerna tvistar) om inte regeringen sade ja. Det handlade om 14 712 man.
Men 1943 var Tyskland inte oövervinnerligt längre och när fronterna började störta runt Hitler blev den svenska neutraliteten strikt och GP kunde skriva:

Och på natten vid halv ett-tiden kom tåget söderifrån på sin sista färd mellan Tyskland och Norge på mark förbi Göteborg. Det gick lika perfekt som alla andra tåg på svenska järnvägar - men för sista gången. Godstågen ha slutat tidigare, hädanefter veta hyresgästerna i husen utmed Södra Kustbanegatan, att de tåg, som skaka fastigheterna natt och dag äro svenska tåg.
Det blir lättare att finna sig i skakningarna.

När det näst sista permittenttåget hade passerat Olskroken några timmar tidigare, meddelade GP i samma reportage, var det ovanligt mycket folk på Olskrokens station. Under hela färden från Oslo hade folk tysta stått och tittat på de sista tågen. Det var inga demonstrationer, utan - enligt GP - bara svenskar som lugnt konstaterade att ett tråkigt avsnitt av svensk politik avslutades.

På Olskrokens station fanns också lösningen på ett mysterium som under hela kriget gäckade nazisterna.
Ty ett ständigt förtret för de tyska ockupationsmyndigheterna i Norge (och för quislingarna) var att Göteborgs- Handels och Sjöfartstidning hade en så häpnadsväckande effektiv distribution till Oslo.
GHT hade betraktats som fiende till Tyskland ända sedan 1933 då chefredaktören Torgny Segerstedt hade skrivit att Hitler var en "förolämpning". (Görings klumpiga officiella protest mot denna artikel skapade en sådant internationellt rabalder att Segerstedt senare i en ovanligt uppsluppen spalt dementerade att Göring hade anställts på Handelstidningen som reklamchef. )
I mäktiga brösttoner sågade Segerstedt dagligen Hitler. Ofta hyllade han den norska kampen. I dag står hans byst utanför universitetsbyggnaden vid Karl Johan.

Mer än ett halvsekel senare berättade Torgny Segerstedts dotter, GP-medarbetaren Ingrid Segerstedt-Wiberg, hur det hade gått till. GHT lyftes diskret ombord på permittenttågen vid uppehållet på Olskrokens station.
Det var tyskarna själva som ombesörjde distributionen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.