Analys: Att det funnits en hotbild mot de åtta misstänkta för skjutningen på Vår Krog & Bar är ingen överraskning för oss som följt den 30 dagar långa rättegången. Att vansinnesvåldet skulle slå mot deras släktingar i Norra Biskopsgården var kanske mer förvånande.
Det stod hämnd stämplat på den sprängladdning som slängdes genom fönstret på Dimvädersgatan, igår morse.
På adressen är en av de som dömdes för morden på Vår Krog & Bar folkbokförd. Där bor hans familj, där fanns också denna natt gäster.
En av dem, en liten pojke, dog i attacken.
Även anhöriga till en annan av de åtalade fick, under häktningstiden, se explosiva föremål detonera nära sin bostad. Det var ett angrepp som kunde slutat lika illa som det senaste.
Konflikten mellan kriminella grupper i Norra och Södra Biskopsgården – som startade på allvar med ett mord den 5 juli 2012 – har numera resulterat i tolv döda människor och ett trettiotal skadade.
Två av dem är totalt oskyldiga småbarn:
Dels fyraåriga Luna som förolyckades i samband med bilbomben i Torslanda i juni i fjol, dels den åttaåring som nu mördats.
Det är lätt att bli uppgiven inför en situation där lösningen tycks omöjlig att hitta.
Tidigare samtal mellan de inblandade och temporära fredsfördrag har hittills varit verkningslösa.
Det räcker med en enda löjlig förolämpning för att dra igång fortsatta skottlossningar.
Flera erfarna polismän talar om att föräldragenerationen, idrottsledare, fritidsledare, religiösa ledare, lokalpoliser eller ofta anlitade advokater möjligen kunde initiera förhandlingar.
Ingen tror dock på det scenariot.
- Nej, de som håller på idag, förgrundsfigurerna i dehär striderna, är oerhört brottsmotiverade, kränkta och hämndlystna, summerar Robert Karlsson, chef för utredningssektionen.
Vi pratar alltså om en förlorad generation, tungt beväpnade konstellationer i skyddsvästar som aldrig kommer att vika ner sig.
Uttrycket långa fängelsestraff ger bara kort avkylning stämmer bra in på läget i stadsdelen.Någon hamnar på anstalt, någon annan kliver fram, någon tredje står på tur.
Det är i sanning en never ending story.
Ett antal personer i Vårvädersligan (Södra Biskopsgården) sitter i dagsläget inne, liksom en betydande del av deras fiender från Norra. Ytterligare några har lämnat Sverige och flytt till sina forna hemländer.
Ändå händer det här.
Det som krävs nu är ett seriöst, hårt och medvetet, arbete med killar i 10–12-årsåldern.
Där har givetvis inte polismyndigheten ansvaret. Det faller istället på föräldrar, skola, socialtjänst, idrottsklubbar och anställda inom fritidssektorn.
Resurser måste skapas, och detta åligger våra folkvalda.
Ungdomar i Biskopsgården behöver ett hopp, en tro, att det finns plats för dem inom det ordinarie civilsamhället.
När det inte längre är ett attraktivt alternativ att vara gangster, först då kommer problemet att försvinna.
