Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/8

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

När mörkret faller över Biskopsgården

Skotten har vinit på gatorna och två barn har sprängts till döds. När mörkret faller över Biskopsgården vågar många inte längre gå utanför sina hem. Men nu har invånarna i stadsdelen fått nog.

Abdurahim Mohamed Yousuf visar in oss i en lång källarkorridor. Den är gemensam för byggnaden och sträcker sig under hela bostadshuset som ligger parallellt med Friskväderstorget. Här nere finns tvättstugor och torkrum, till och med en dörr till en förskola.
– De brukar hänga här nere. Oftast på kvällen. De kan sitta här hela natten. Ibland är de till och med kvar till nästa morgon. Många röker och förstör, säger Abdurahim Mohamed Yousuf som bor i huset.
Han pekar på takplattorna ovanför honom. På en av dem har någon klottrat siffrorna 418, de tre första siffrorna i Biskopsgårdens postnummer. Andra takplattor är antingen sönderslagna eller nedklottrade.
– Ibland är de upp till tjugo stycken samtidigt . Killar mellan 11 och 17 år. Jag har sagt till dem flera gånger att de inte kan hänga här nere, att de skrämmer folk. Säger man till dem snällt så brukar de försvinna. Men efter tio minuter är de tillbaka. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Abdurahim Mohamed Yousuf är en av flera grannar som fått nog av otryggheten i Biskopsgården.

Han visar oss genom den långa källarkorridoren. Korridoren har inga fönster – den enda ljuskällan är lysrör uppe i taket. Abdurahim går nästan tvångsmässigt och rättar till detaljer som håller på att falla sönder. På en vägg har färgen flagnat bort och en bit bort sitter en av takkåporna till ett lysrör löst.  
Abdurahim tar fram en nyckelknippa och öppnar dörren till ett av torkrummen. Han tar ett steg in i rummet men ångrar sig snabbt och vänder sig om med rynkat ansikte. Hela torkrummet stinker starkt av marijuana och hasch.
– Jag kan inte vara där inne. Alla torkrum stinker så, säger Abdurahim.
Och ni torkar era kläder här inne?
– Ja, vad ska vi göra. Vi har inget val. Men det blir bara värre och värre. En gång hade ungdomarna till och med tagit in soffor och ställt här inne, säger Abdurahim Mohamed Yousuf.
–Det är Texas här. Folk vågar inte gå ut på kvällen. Jag lämnar inte lägenheten efter klockan 19, säger grannen Ismail som passerar oss i korridoren.
Eftersom han själv har småbarn och av rädsla för repressalier från ungdomarna i området vågar han inte vara med på bild eller med sitt riktiga namn, säger han.

Abdurahim Mohamed Yousuf nickar åt Ismail och håller upp en elektronisk bricka framför en liten LED-skärm på väggen. Skärmen plingar till och visar bokningsschemat för tvättstugan. Flera av tvättiderna på dagtid är uppbokade. Inte en enda person har bokat en tvättid efter klockan åtta.
– Det är ingen som vågar tvätta på kvällarna. Folk är rädda, säger Abdurahim Mohamed Yousuf och fortsätter:
– Bara häromdagen kom en kvinna och vädjade om hjälp. Hon vågade inte tvätta sina kläder på grund av alla ungdomar som satt här nere. Det är hemskt att det ska behöva vara så.
Själv säger han att det är sällan han är rädd för att säga till.
– Pratar du med dem en och en är de oftast snälla. Problemet är grupptrycket och när de hänger tillsammans. Flera av de yngre killarna har sagt till mig att de är rädda för att hamna utanför gruppen. Att de måste hänga med sina bröder, säger Abdurahim Mohamed Yousuf.

"En del vet nog inte hur svenska samhället fungerar" säger Feisal Mohamed Ali (till vänster).

"Redan skrivit mitt testamente"

Solen lyser fortfarande upp betongen när GP lämnar den underjordiska källaren vid Friskväderstorget. Vid lekplatsen leker några barn och utanför ett kafé samtalar en grupp pensionärer. Några meter bort utanför matbutiken, mitt på torget, står en husbil med polisloggor parkerad.
–Skriv inte skit om Biskopsgården. Skriv något bra, säger en ung kille som passerar.

Många är först skeptiska till att tala öppet med GP. Flera talar om rädslan för att ungdomar ska utsätta dem eller deras anhöriga för något om de talar med media. Medelålders män säger att de är rädda för barn.
Även om många säger att de tycker om Biskopsgården bubblar ett tydligt missnöje bland samtliga vi talar med. Många säger att det får räcka nu. Granatattacken ett par hundra meter bort var droppen. En åttaåring låg och sov när någon plötsligt kastade in en handgranat genom lägenhetsfönstret.

– Det blir bara värre och värre. Det borde finnas ett poliskontor här dygnet runt, säger Nur Ismail.
– Jag har redan skrivit mitt testamente. Varje dag när jag går hemifrån lämnar jag en lapp ifall det skulle hända något. Snart orkar jag inte längre, säger Ali Mahad.
– Det finns det här projektet Trygg i Västra Hisingen som polisen och kommunen har. Min bild är att det inte har någon effekt, säger Mohamed Yarow som vi möter inne i den närliggande moskén.
– Det har varit så här i många år. Min son tar spårvagnen till skolan. Varje dag när han går mellan torget och hållplatsen är jag orolig. Jag ringer honom hela tiden och kollar att han är okej. Det känns inte som att vara i Sverige, säger en pappa.

Av Sveriges femton mest utsatta områden ligger sex i Göteborg, mer än någon annan stad i Sverige. De präglas av parallella samhällsstrukturer och socioekonomiska problem.

I närheten räcker en ung kille i adidasbyxor över pengar till en annan ung kille. Han tittar sig över axeln och på ett gäng poliser som står ett tiotal meter bort och samtalar med en kvinna och hennes barn.  Sen stoppar han snabbt ner pengarna i sin minimala axelremsväska. 
Många vi möter säger att droghandeln bland unga är något som sker helt öppet. De beskriver unga osäkra pojkar som går från att skolka i skolan och hänga i grupper på nätterna, till att helt plötsligt komma i dyra kläder för tusentals kronor och helt nya självförtroenden.
– Jag ser unga killar som kommer in med nästan överdrivet självförtroende. Helt plötsligt har de tusentals kronor på sig i sina små väskor. Det är inte svårt att förstå var pengarna kommer ifrån, säger en företagare i Biskopsgården.

En del menar att problemen börjar redan i skolan.
– Det här är inte bara en polisiär fråga. Det handlar lika mycket om skolan. Lyckas barnen inte där söker de andra vägar. Och skolan här fungerar inte. Jag har sett lärare som kommit ut på rasterna och gråter. Det finns ingen disciplin, säger Mohamed Yarow.
Han nämner speciellt Sjumilaskolan som bara det senaste året varit drabbad av usla skolresultat, läraravhopp och till och med hot om miljonviten från Skolinspektionen på grund av den dåliga skolmiljön. Nästan alla på skolan är dessutom antingen nyanlända eller har ett annat modersmål än svenska – en faktor som flera föräldrar i Biskopsgården pekar ut som ett stort problem.
– Min son är elva år. Han gick på Sjumilaskolan från förskolan till och med tredje klass. I fyran bytte han till en skola inne i stan. Men jag blev direkt uppringd av den nya skolan. De sa att det var problem, min son kunde inte prata svenska. Kan du tänka dig. Min son är född och uppvuxen i Sverige men har inte ens lärt sig svenska. Hur ska han klara sig då, säger en pappa som själv har utländsk bakgrund.
– Jag skulle aldrig placera mina barn på Sjumilaskolan. Stäng ner den och börja om, säger Abdurahim Mohamed Yousuf.

Utanför Sjumilahallen sköts en oskyldig småbarnspappa ihjäl när han var på väg till en fotbollsträning i oktober 2015. 

Daniel Neck är områdespolis i Biskopsgården och har god kännedom om ungdomsgängen. Han bekräftar bilden som invånarna har. En av de kända samlingsplatserna är just källarkorridoren under Friskväderstorget.
– Vi är nere där titt som tätt och stör dem. Det händer att en och annan får åka med. Vi vet vilka de är, det är kända namn i regel. Men vi försöker framförallt rikta in oss på nya individer i det här sammanhanget. Det är nya grupper hela tiden. Nu inför sommaren hade vi till exempel en grupp på 10-15 individer som vi hade ganska stor oro kring. Vissa är vi fortfarande oroliga för.
Enligt Daniel Neck är drogerna en viktig del i varför vissa fastnar i kriminalitet. De flesta debuterar när de är mellan 14 och 15 år. Det är också i denna ålder som många av pojkarna kommer i kontakt med äldre killar som redan gett sig in på en kriminell bana. Men det är först efter högstadiet som problemen verkligen visar sig.
– Hela ditt sociala skyddsnät förändras när du går ur nian. Då går du inte längre i din skola där alla känner dig och du måste börja om. Många av de här killarna har inte betyg för att komma in på gymnasiet och behöver läsa upp dem. De börjar läsa förberedande program där det ofta är dålig koll på närvaro, många är inte ens där. Det är också i denna period som föräldrarna brukar tappa kontrollen, i takt med att ungdomarna blir mer självständiga. Ofta har de sen tidigare nosat lite i det som de äldre killarna håller på med. De får mer status ju mer saker de gör. Och här ungefär börjar de åka in och fastna i grupperingen, säger Daniel Neck.

"Ofta droger involverat"

Han säger att det är en liten grupp ungdomar som står för oron i området. Enligt Hisingspolisen rör det sig om sammanlagt 20-25 individer som står för de flesta kriminella handlingarna. Ofta åker de fast för drogrelaterade brott.  Just narkotikaförsäljningen är ett prioriterat område för polisen i Biskopsgården. 
– Ofta blir de tagna första gången för ringa narkotikabrott.  Vår uppgift är sen att upplysa sociala myndigheter om att det kommer nya, säger Daniel Neck och tillägger:
– Det är inte polisens uppgift att ha koll på var barnen finns. Däremot att meddela föräldrarna om vi upptäcker dem i fel sammanhang. Och det gör vi ju.
Det har börjat skymma. Polisens mobila kontor har lämnat Friskväderstorget och bytts ut mot vanliga polisbilar som cirkulerar i området. Gårdarna har börjat fyllas med ungdomar. Några hänger på torget. Andra umgås vid fotbollsplanerna och utanför matbutikerna. 

På San Siro och Camp Nou träffas många unga killar med hopp om framtida stjärnkontrakt.

Vid fotbollsplanen San Siro har ett gäng unga killar samlats för att spela fotboll. Intill planen står två kvinnliga fältassistenter i västar och tittar på.
– Jag gillar Biskop. Det är fint här. Jag är inte rädd, de flesta är schysta. Vi vill bara spela fotboll, säger en kille. 
– Ni får gärna hälsa på när vi har riktig träning, säger en annan.
När vi frågar vilka killar i området det är som folk är rädda för blir det tyst. Ingen vågar peka ut vilka dessa ungdomar är. Uppdelningen mellan norra och södra Biskopsgården är dock viktig för många av dem, säger en del.

Uppdelningen mellan norr och söder har främst använts av myndigheter och media för att beskriva de två kriminella gäng som skjutit mot varandra, en konflikt som kulminerade i skjutningen på Vår Krog och Bar. Men uppdelningen har även fått spridning till civilsamhället. En ung kille berättar om en kompis som inte vågar spela fotboll med ungdomarna i norra Biskopsgården, för att han själv bor några kilometer söderut.
På Facebook och andra sociala medier hittar vi ungdomar i stadsdelen som förskönar både kriminalitet, gängkrig och uppdelningen mellan norra och södra Biskopsgården. En del lägger upp bilder på vapen. 
En har lagt upp en selfie. På bilden syns en ung kille som håller en pistol och en kalashnikov. Hans ansikte är täckt av en luva.

Vi söker kontakt med flera av dessa ungdomar för att fråga hur de tycker det är att växa upp i Biskopsgården. Några är först villiga att ställa upp. Men en efter en ändrar de sig.
"Jag kan inte träffa dig tyvärr" skriver en av killarna.
En annan som först tackat ja uppmanar oss att möta upp honom. 
"Din hora! Fuck dig mannen" skickas senare från hans konto.
Någon timme senare får vi ytterligare ett meddelande.
"Förlåt, det va min kompis. Förlåt".
Efter en stund skriver han igen.
"Sorry, kan inte göra det".

Rörelsen på Friskväderstorget minskar i takt med solen. Många säger att de ogärna handlar på kvällen.

Självklarheten att kunna känna sig helt trygg i sitt hemområde existerar inte i Biskopsgården. I resultatet från en trygghetsundersökning från förra året svarade visserligen 78 procent av invånarna i Biskopsgården att de kände sig trygga i någon mån. Motsvarande siffra för grannstadsdelen Torslanda var 94 procent. 
– Vi är positivt överraskade, kommenterade Daniel Neck på Hisingspolisen resultatet då.
Studerar man undersökningen i detalj visar det sig däremot att enbart 34 procent av de boende i Biskopsgården svarat att de känt sig "mycket trygga" i området, till skillnad från Torslanda där motsvarande siffra var 73 procent.
– Frågar du folk så säger säkert många att de känner sig trygga. Men det handlar om att man accepterat hur det är här. Är du tyst och anpassar dig, visst, då är du trygg. Men jag kan inte acceptera det, säger en man.
– Rädslan har blivit normaliserad här, säger en kvinna. 

Även om alla har starka åsikter, är det särskilt kvinnor som är rädda för att ha med sitt namn och bild i tidningen. 
– Du måste förstå. Vi måste tänka på våra barns säkerhet. Vi kan lika gärna få ett skott in i köket. Jag vågar inte ens gå och handla på Willys när det blir mörkt. Tänk själv att du ska handla mat till dina barn klockan halv åtta på kvällen och behöva se dig över axeln hela tiden. Vad är det för liv? säger en kvinna.
Flera säger att de tröttnat på att prata med polis och media.
– Varför ska vi prata? Polisen har redan talat med folk i området. De vet vilka som håller på. Hade det varit ett annat land hade polisen gått in och tagit de här killarna direkt. Den svenska polisen gör ingenting, säger en annan kvinna.
De andra kvinnorna som sitter bredvid henne nickar instämmande.

Jörgen Thorén är lokalpolisområdeschef på Hisingen.
– Att några få skapar rädsla bland så många, det är skandal. Men vi ligger på dem hela tiden. Det ska vara tufft att vara kriminell. Samtidigt är det här någons barn, vi menar att det finns ett föräldraansvar. GP skriver att nu får det vara nog. Det är den kraften vill åt. Polisen kan inte ensam stoppa det här, säger han och fortsätter:
– Vår målsättning är att jobba mycket med närvaro och vara på de mest brottsutsatta områdena, vi jobbar jättemycket med detta. Vi har faktiskt fördubblat vår närvaro och Biskopsgården är det mest polistäta området av alla på hela Hisingen. Men det räcker givetvis inte. Tyvärr spelar det ingen roll hur många poliser vi är. Vi kommer aldrig kunna vara där hela tiden, säger han.

Han nämner särskilt det så kallade "medborgarlöftet", ett samarbete mellan kommunen och polisen där man enats om vissa insatser för att lösa gängproblematiken i området. Från kommunens sida erbjuder man fältassistenter på kvällstid och informationsträffar fyra gånger per år. Polisen å sin sida lovar ökad polisnärvaro i Biskopsgården och ett intensifierat arbete mot narkotika- och vapenhandeln i stadsdelen. Enligt Jörgen Thorén har satsningen redan gett resultat och den öppna narkotikaförsäljningen ska ha minskat drastiskt på både Vårväderstorget och Friskväderstorget. 

Polisen har sedan i våras jobbat extra mycket med synlighet i området.

Bara under månaderna mars, april och maj beslagtog polisen tio vapen och drygt 20 kilo narkotika i Biskopsgården och av personer kopplade till stadsdelen. Under samma period har man genomfört 164 så kallade hotspot-patrulleringar, upprättat 103 polisanmälningar gällande ringa narkotikabrott (bruk) och skrivit 40 polisanmälningar gällande innehav av narkotika. Majoriteten av narkotikan handlade om cannabis och amfetamin.
Räcker det? Folk vi pratar med känner sig fortfarande otrygga?
– Det är inte alls roligt att höra sådant här. En sådan här händelse med en explosion gör tyvärr alltid att vi hamnar på ruta ett när det gäller tryggheten. Polisen är bara en liten pusselbit för att förändra hela denna problematik. Stadsdelen har en lika stor uppgift att skapa bostäder, jobb och utbildning till exempel. Sen handlar det minst lika mycket om individens eget ansvar, säger Jörgen Thorén.

Många har fått nog

– Jag flyttar härifrån nu. Jag skrev på papper i dag.
Kvinnan på innergården i Biskopsgården håller hårt om den vita pärmen med det nya hyreskontraktet i. Hon kramar den i sin famn med båda armarna.
I bakgrunden ekar invånarnas mantra. En oskyldig åttaåring har dött. Han låg och sov när någon kastade in en handgranat genom lägenhetsfönstret. Inte ens i hemmet är man trygg.
– Jag orkar inte med livet här längre. Skotten och allt våld. Jag är rädd för mina barn, säger kvinnan.
Det vilar något ledsamt över hennes ansikte, trots att mungiporna formar ett leende. 
– Förr vågade vi röra oss fritt och tala öppet. I slutet av 90-talet kunde vi fortfarande gå ut och ha roligt på kvällarna. Nu är man orolig hela tiden. Det är inget liv, säger kvinnan.

På fotbollsplanen Camp Nou ett par hundra meter bort sparkar några småpojkar boll. En av pojkarna säger att han inte känner sig trygg på grund av allt som händer här.
Är du rädd?
– Ja. Man vill inte dö.

 

Visa att du står upp mot våldet!
Gå in och gilla vår Facebooksida Nu Är Det Nog

 

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.