Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Insikten om att konditionen var så dålig blev en tankeställare för Ida Aspviken.

Missad vagn blev startskottet för Ida

Ibland får vardagshändelser större betydelse i våra liv än vi kan ana. För Ida Aspviken blev jagandet efter en spårvagn en väckarklocka och början på ett löparliv.

Under uppväxten i Luleå tränade hon fotboll. Ida minns löpningen på den tiden som något nödvändigt ont.

– Det var hemskt och jag hatade allt vad löpning hette. Jag fick tvinga mig själv varje gång för att komma ut och springa.

2011 flyttade hon till Göteborg. Hon minns hur hon satt i Slottsskogen och tittade på Göteborgsvarvet och ruskade på huvudet åt de som sprang.

– Ja, det var nästan så att man satt och hånskrattade åt folk som kunde vara så galna att de frivilligt sprang två mil, berättar Ida.

Men i dag har Ida ändrat sig.

Vad var det som hände den där morgonen på hållplatsen?

– Jag var på väg till jobbet och såg spårvagnen vid hållplatsen och började springa för att hinna ikapp den.

– Men jag fick ge upp efter bara några meter.

Ida väntade in nästa spårvagn istället. Men insikten om att konditionen var så dålig blev en tankeställare för henne.

– Jag insåg ju att jag inte orkade springa ifatt den där spårvagnen. Samtidigt var jag 29 år och kände någonstans att det här inte var okej.

Ida bestämde sig för att göra något åt saken. Hon började springa. Det gick inte helt friktionsfritt och hon åkte på en del överbelastningsskador den första tiden.

– Jag gick nog mycket på adrenalin i början och hade väl inte byggt upp tillräckligt med muskler för att springa. Jag fick ont efter ett tag och fick varva löpningen med snabba promenader för att komma tillbaka.

Senare under den sommaren ökade hon distansen på löprundorna till tre kilometer och kände sig stolt över det.

Snart satte hon upp nya mål och kom snart upp i sträckor på fem och sedan sju kilometer.

– Jag minns att just tre-kilometersgränsen var väldigt stor att passera. Senare under sommaren sprang jag Midnattsloppet som är en mil. Det är just det som är så kul med löpningen. Man känner hur man orkar mer och mer, menar Ida.

Vad var det just med löpningen som fångade dig?

– I början var det nog fascinationen över hur konditionen förändrades. Att först inte kunna springa ens några meter efter en spårvagn, till att kunna springa Midnattsloppet. Det märks så tydligt vilka framsteg man kan göra.

I dag har hon löpningen som livsstil och det är en annan känsla nu, menar Ida.

– Jag trodde aldrig att löpningen skulle ge mig så mycket. Springandet har nästan blivit en religiös upplevelse för mig. Man blir väldigt kreativ av det. Jag har löst många problem och grubblerier under mina löprundor.

År 2014 fick Ida äran att bli ambassadör för Midnattsloppet.

– Det var stort och kändes som att det här med löpningen blev mer seriöst. Jag lärde mig en massa saker och åkte på löparresa till Portugal med dem och fick egna träningsprogram med personlig tränare.

Vad är ditt bästa tips till den som kanske vill börja springa men inte kommer sig för?

– Man kanske kan börja med att springa till jobbet. Och att lyssna på musik när man springer. Särskilt i början tror jag att det kan vara bra att fokusera på musiken när det är jobbigt. Sen kan det vara kul att börja dokumentera sina rundor, för att tydliggöra sina framsteg på ett annat sätt.

Hon springer tre gånger i veckan. Det blir ofta upp mot en mil och då är hon oftast ensam i löpspåret.

– Att springa i grupp är inte riktigt min grej. Det kan bli ibland med någon kompis. Men att springa ensam tycker jag är en stor del av själva tjusningen med löpningen. Har man som jag ett jobb där man är omgiven av mycket människor hela dagarna, så är det ganska skönt att vara för sig själv en stund.

Hon vill gärna testa att springa lite längre i framtiden. Samtidigt funderar Ida över resan hon gjort. Från den där händelsen med spårvagnen till att bli en hängiven löpare.

– Jag tänker på hur långt jag kommit på bara två och ett halvt år. Hur mycket tid jag har framför mig till att träna för sådant som maraton och vilken kul grej det kan bli. Det är en sak som löpningen har lärt mig, att det hela tiden går att skaffa sig nya drömmar.

Hann inte. Ida Aspviken sprang efter spårvagnen men blev helt slut och vagnen försvann i fjärran. Nu är hon en hängiven löpare.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.