Mia Skäringer Lázár har just kommit hem efter en vecka i Sälen med familjen och tagit ledigt ett tag efter att ha turnerat med sin föreställning Avig Maria.
Läs också: Mia Skäringer Lázár var en "tickande bomb"
Vid sidan av karriären är hon engagerad i organisationen Suicide Zero och som ambassadör för den fanns hon med under Psykiatrikongressen i Göteborg i mitten av mars.
– Jag tror att det kan betyda väldigt mycket för andra som lider av psykisk ohälsa att jag som offentlig person delar med mig av mina erfarenheter. Att känna igen sig i någon och höra att man faktiskt inte är ensam, sa Mia då och berättade gripande om sina uppväxtår.
Några veckor senare hörs vi av via mail. Mia lovar att medverka i GP:s artikelserie om psykisk ohälsa. Hon svarar på frågor via mail och berättar med egna ord om sin kamp under tonåren.
Vad innebär det att vara ambassadör i föreningen Suicide Zero?
– Suicide Zero är en ideell organisation som verkar för att minska självmorden radikalt.Som ambassadör kan jag påverka utvecklingen i rätt riktning genom att vara öppen och inspirera andra människor hitta sitt eget sätt att hantera sig själv och livet, som så ofta min egen historia handlat och handlar om. Att verka som en motpol till Lyckohetsen genom att försöka visa mig som den jag är. En tillräcklig levande operfekt människa. Stark och svag. Att inte väja för de obekväma frågorna.
Varför har du engagerat dig i frågor om psykisk ohälsa ?
– För att det finns så otroligt mycket man kan göra bara genom att våga prata. Psykisk ohälsa är ju ett oerhört stort begrepp och även om jag bara har erfarenheten av mig själv så är jag inte rädd för att dela den.
– Jag önskar en öppenhet kring dessa frågor. Att man ska våga lägga sig i och inte ta en omväg när en människa i ens närhet når dåligt. Att man ska våga be om hjälp. Och att hjälpen verkligen ska finnas. I dag är det mycket mer som faller mellan stolarna än som verkligen fångas upp. Det vill jag vara med och ändra på.
Tror du fler mår dåligt i dag än för 20 år sedan?
– Jag tror pressen på människor har ökat. Lyckohetsen. Alla sociala medier där man ska visa upp sig. Det fanns inte riktigt en sådan "titta på mig"-mentalitet när jag var tonåring. Man kunde köpa en dyr tröja och gå omkring i skolan med den, men det var allt. Min mamma kunde inte heller lägga ut bilder på falukorven och makaronerna hon stekte upp till oss när vi kom hem efter skolan. Hon kunde inte jämföra sig med andra morsor 24 timmar om dygnet.
– Ja, jag tror människor mår sämre. Jag tror att människor har lätt för att förlora kontakten med sig själva. Den sunda inre rösten. Balansen. Den gamla hederliga magkänslan. Man vill vara perfekt inom för många områden. Seven-eleven-lycklig. Det blir en jakt på det som ska infinna sig i stället för det som är nu.
– Samtidigt ska man ju komma i håg att det finns en mycket större öppenhet för psykisk ohälsa idag. Bara att gå till en terapeut var ju i princip otänkbart på 70-talet och 80-talet. Det kunde man ju inte säga till någon annan att man gjorde. Skammen kring dessa frågor har minskat och det är ju positivt.
Ser du att någon grupp är särskilt utsatt?
– Jag känner starkt för våra unga människor. Det är också de som hetsar varandra allra hårdast. När man är tonåring har man inte heller så mycket förmåga att blicka framåt och känna att det här går över. Det är lätt att gå under i sina känslor.
– Det behöver göras en stor insats bland annat i skolan, eftersom alla tonåringar/ barn inte har föräldrar som kan fånga upp. Ett ämne där man får lov att prata om känslor, ångest, hur man hanterar svårigheter i livet, var man kan söka efter hjälp o s v. Och det här ämnet är ingenting man kan stoppa in en termin vid sex tillfällen. Det här ska vara en ventil under hela skoltiden anpassat till alla åldrar. Den vanligaste dödsorsaken bland tonåringar är självmord. Men det pratar vi aldrig om.
Fakta: Mia Skäringer Lázár
Yrke: Skådespelare och författare
Ålder: 38år
Familj: Man, tre barn och två hundar.
Bor: Utanför Göteborg
