Det kom en mast till Sotenäs kommun. Den placerades intill Soteleden, ett par hundra meter ifrån Olof Östenssons hus. En månad senare föll den. Någon skruvade ur de nio bultarna, sågade av staglinorna och välte det 72 meter höga åbäket.
Det var Olof Östensson som upptäckte att masten var borta, när han på morgonen gick den korta sträckan från huset till ladugården. Ett par timmar senare kryllade skogen av poliser och journalister.
Det var den fjärde juni 2003.
Drygt fyra månader senare står Olof Östensson vid platsen där masten föll. Där står en ny mast nu, en stadigare, förankrad i fyra tjocka betongfundament. Endast ett par knäckta ungbjörkar vittnar om vad som hände den där natten.
Olof Östensson står ett par meter ifrån masten och han berättar om frustrationen som finns i grannskapet, den som växer ur känslan av att bli överkörd, av operatörerna och av myndigheterna. Han kallar mastbyggarna för en ockupationsmakt. Han tror att det bara är en tidsfråga innan det händer någonting.
- De kommer att ta den här masten också, säger han. Det är jag övertygad om.
I drygt två år har de dykt upp, inte som svampar ur jorden utan som fackverk från ovan. I kommun efter kommun, i församling efter församling, i skogsdunge efter skogsdunge inte bara i konungariket Sverige utan i hela europeiska unionen har helikoptrar kommit farande med den sista pusselbiten till ännu en 3G-mast.
Längst upp sitter sändarna; rektangulära, platta saker. Mot dem ska bilder studsa från telefon till telefon, och ljud: tunga, informationsrika paket som ska få oss att öppna våra plånböcker.
Det är det som är tanken. Att vi ska betala för att skicka de där paketen. Vi ska skicka dem från telefon till telefon, från sändare till sändare, och eftersom det rör sig om riktigt tunga paket så måste vi ha många sändare, så de ska orka kasta paketen mellan sig.
Vad paketen ska innehålla är än så länge oklart, men om allt går som det ska kommer svenska städer, byar och skogar inom en snart framtid att prydas av 8 000 till 10 000 nya master. Sammanlagt kommer nästan 20 000 nya basstationer med i genomsnitt tre sändare på varje att sättas upp och de kommer att täcka drygt 99 procent av svenskarna och 41 procent av Sveriges yta.
En av basstationerna råkade hamna i Hindås, i ett skogsparti intill huset där Ann Catrine Rydell bor med man och fyra barn. Sändarna skulle sitta i en mast som Banverket skulle ha upp och använda för sin kommunikation.
Först tänkte Ann Catrine Rydell så här:
- De kan väl få sätta upp sin stolpe.
Sedan insåg hon hur stor den skulle bli.
Då började hon läsa om strålning.
Det var framför allt oron över strålningen som fick Ann Catrine Rydell och hennes grannar att skriva överklaganden och samla in protestlistor. När ingenting hjälpte, när masten låg i delar på marken, färdig att monteras ihop och resas, tejpade Ann Catrine Rydell och en annan granne fast sig vid en av delarna. Polis tillkallades. De två kvinnorna lossades från masten och forslades bort. Ett par dagar senare satt de där igen, upptejpade i fackverket. Ny polistransport. Vid ett annat tillfälle satte de sig i vägen för en transportbil. I februari, när Ann Catrine Rydell var på skidsemester, restes masten. Där står den nu, ett åttiotal meter ifrån huset, och kikar in i familjens kök. I september dömdes Ann Catrine Rydell och grannen till 40 dagsböter för att ha hindrat transportbilen.
Tollered, tisdag 28 oktober 2003. Över Gatan hänger ett rep med en banderoll: "Stoppa masten". Gatan är namnet på en smal liten väg som leder upp till Ingemar Lindbergs hus. Och till masten. Den står på kullen ovanför skolan, halvfärdig då länsstyrelsen har beslutat om inhibition, att bygget ska stoppas tills frågan om bygglov är avgjord. I fredags skickade mastkonstruktören hit tre killar från Motala. De hade fått veta vart de skulle, inte mer. Nu har de varit igång hela helgen, de har dragit kablar och gjutit och när mörkret fallit har de satt på sig pannlampor. I morse fick Tolleredsborna nog, plockade fram banderollen och spärrade vägen. Hantverkarna ringde polisen.
Där står de nu, i backen nedanför masten: poliserna, Ingemar Lindberg, Maria Sjöstrand, de tre mastbyggarna, Västnytts reporter och fotograf, reportern från Göteborgs-Posten. Det är fuktigt och rått och ingen av dem vill vara här. Polisen säger att de egentligen inte kan stoppa ett svartbygge. Egentligen borde de få fortsätta bygga.
- Det känns som en Kafkasituation, säger Ingemar Lindberg.
Det är maktlösheten han syftar på. Att processen, alltså mastbygget, bara fortskrider, trots alla protester och beslut. Men till slut säger polisen att mastbyggarna får ge sig av, i väntan på ett beslut. I kommunhuset i Lerum sitter stadsbyggnadskontoret i möte. Efter ett par timmar kommer beslutet. Bygget ska stoppas. Mastbyggarna får åka hem till Motala.
Så visst har Ingemar Lindberg och de andra makt. Visst lönar det sig att protestera.
Åtminstone i dag.
Drygt en vecka senare beslutar kammarrätten att upphäva inhibitionen. Mastbyggarna kan fortsätta sitt arbete. Ett par dagar senare landar en helikopter på fotbollsplanen utanför Tolleredsskolan. Rektorn rusar ut och undrar vad som pågår. Föräldrar blir upprörda och ringer polisen. När helikoptern ska lyfta den sista delen av masten på plats, sätter sig två pappor i fackverket. De får sitta i tio minuter innan de lyfts bort av polisen.
I mitten av december upphäver länsstyrelsen bygglovet för masten. Beslutet överklagas av operatören och medan de juridiska kvarnarna fortsätter mala står masten där, ett femtiotal meter ifrån skolan.
Kvidinge. Särö. Hedemora. Kilsta. Morup. Örby. Skedskamma. Torvalla. Nisshyttan. Tjuvkil ...
Mönstret är detsamma överallt, mastbyggarna kommer med sina master, får bygglov, som överklagas.
... Hackås. Ekeby. Arild. Rörtången. Björnekulla klint. Pålsjö. Ramlösa. Ättekulla. Rönneå. Tegneby. Sunne ...
Det skrivs protestlistor, möten sammankallas, demonstrationer anordnas.
... Överboda. Alingsås. Nyhyttan. Mora. Horred. Nacka. Sjöbo. Vänersborg. Hudiksvall. Emmaboda. Ed ...
I de flesta fall kommer masten upp, trots protester.
I vissa fall övergår protesterna i handgripligheter.
Det är inte bara masten i Sotenäs som har utsatts för sabotage. I början av juli brann en teknikbod vid en mast i Grohed utanför Uddevalla. I september sågade någon av en staglina och lossade ett par bultar vid en mast i Bösarp. Den 4 juni hade någon huggit av åskledaren till en mast utanför Motala, varpå blixten slog ner. En mast i närheten av Bovallstrand fick under försommaren sin jordkabel avskuren.
I ett försök att dämpa upprördheten har operatörerna tagit fram, inte tio, utan nio "budord". Där står bland annat, i det tredje budordet, att operatörerna ska visa hänsyn vid lokalisering av masterna. Men det intressanta är inte vad som står i budorden, utan att de har valt att kalla dem för just budord.
För av alla de makter som sägs styra våra liv, så är det väl bara Herren själv som inte har investerat i den tredje generationens mobiltelefoni. Det ursprungliga beslutet att förse Europas medborgare med 3G fattades av EU:s ministerråd och parlament. Det statliga bolaget Telia har köpt in sig på en licens och är delägare i ett av de företag som bygger master runt om i Sverige. Wallenbergs finansbolag Investor äger 40 procent av 3G-operatören 3. Stenbeckssfärens finansbolag Kinnevik äger Tele 2. Schibsted, som äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet, är delägare i operatören Orange (som fick en licens men har dragit sig ur). Bonniers deltog tillsammans med Telenordia i skönhetstävlingen om 3G-licenserna, men förlorade. Och så har vi alla banker och kreditinstitut som har lånat ut pengar till denna mångmiljardsatsning. Bara i Sverige har utbyggnaden av 3G-nätet beräknats kosta från 20 upp till svindlande 328 miljarder kronor beroende på i hur stor utsträckning operatörerna lyckas samarbeta om masterna.
När mastmotståndarna tar fram sina banderoller och plakat är det alltså inte frågan om någon Davids kamp mot Goliat, utan om Davids kamp mot Goliat och hans sju bröder.
Och där, mitt i kampen, klämda mellan ilskna invånare och pressade operatörer, står kommunen. I de flesta fall har de beviljat bygglov med en snabbhet och smidighet som har väckt förvåning. Det finns dock kommuner som har försökt att ställa sig på mastmotståndarnas sida, men de har snart fått sig en knäpp på nosen.
Som Trelleborg. En tisdagskväll i slutet av mars 2003 beslutade byggnadsnämnden i Trelleborg att säga kategoriskt nej till 3G-master i kommunen. Beslutet överklagades, och i september skickade länsstyrelsen tillbaka ärendena till byggnadsnämnden med förmaningen att nämnden inte kan stödja sitt beslut på att anläggningarna sänder ut strålning. Nu ska byggnadsnämnden i Trelleborg pröva varje bygglovsansökan för sig, utan att ta hänsyn till strålningen. Beslut väntas i slutet av januari eller februari.
Och det är inte bara länsstyrelserna som hötter med fingret åt kommunerna. Förmaningarna kommer neddimpande från alla håll. Regeringen, Socialstyrelsen, kommunförbundet, Statens strålskyddsinstitut; alla har de sagt samma sak:
- Ni ska inte bry er om strålningen!
De flesta kommuner har lyssnat, och beviljat bygglov. I Trollhättan och Falköping har man i stället plockat fram miljöbalken, satt fingret på ett par paragrafer, vänt ansiktet uppåt och sagt:
- Det ska vi visst det!
Under våren 2003 har miljönämnden i Trollhättan förbjudit operatörer att sätta upp antenner och master vid fyra platser i kommunen. Skaderisk och människors oro, har angetts som orsak, allt enligt Miljöbalkens försiktighetsprincip. Besluten är överklagade till länsstyrelsen.
I Falköpings kommun har miljönämnden nyligen beordrat avstängning av två 3G-sändare. I närheten av sändarna bor en kvinna som är elöverkänslig, och det är hennes hälsa som ligger till grund för beslutet. I sin överklagan menar operatören att beslutet "inte kan grundas på en enskild persons reaktion, utan hänsyn måste ta till att människor i allmänhet inte anser att elektricitet eller mobiltelefoni är en olägenhet".
Men, som sagt, de flesta kommuner har snällt beviljat bygglov. Enligt Björn Gillberg, chef för Miljöcentrum, kan vissa av dem komma att ångra sin tjänstvillighet. Han har gått igenom ett hundratal bygglovsansökningar för 3G-master, och menar att underlaget i de flesta fall inte borde ha medgett en prövning. Han kallar beslutsprocessen för rättsvidrig och som sådan kan den, så småningom, bli föremål för skadeståndsprocesser.
Just nu är Björn Gillberg fokuserad på en annan typ av skadestånd. Det handlar om människor som fått se en mast skjuta upp i närheten av sitt hus, och med den en förfulning som antas sänka fastighetsvärdet. Att han riktar in sig på fastighetsvärdet beror på att "det är något som alla kan förstå".
- Skadestånd är vårt sätt att ta itu med miljöbusarna, säger han.
Det är inte bara själva masten, och dess förfulning av miljön, som kan tänkas sänka fastighetsvärdet. Också oron för strålningen har samma effekt. Det kallas psykisk emission. Vilket innebär att också sändare som sitter på befintliga byggnader eller master kan bli föremål för skadeståndsprocesser. Liksom de överdimensionerade flaggstänger, med sändaren dold i själva knoppen, som operatörerna har börjat använda i stället för de otympliga masterna.
Björn Gillberg beräknar att inom kort få upp ett eller två fall i miljödomstolen. Om han vinner, om domarna blir prejudicerande, kan det samlade skadeståndet till fastighetsägare runt om i landet räknas i miljarder. Ett liknande mål har redan avgjorts i Danmark, där en fastighetsägare tilldömts ett skadestånd på 50 000 danska kronor, en åttondel av fastighetsvärdet, på grund av en mobilmast.
Sedan Björn Gillberg och Miljöcentrum började engagera sig i 3G-frågan för drygt ett år sedan har ett hundratal människor hört av sig. Och Björn Gillberg tycks vara en av de personer som mastmotståndarna hoppas ska spela rollen som David, i kampen mot bröderna Goliat. En annan kandidat heter Olle Johansson, docent i neurovetenskap vid Karolinska institutet. Det var han och hans forskargrupp som 1995 tog fram den första studien som visade att mobiltelefoner påverkar människor. I dag kallar han 3G-utbyggnaden för "det största mänskliga experimentet någonsin", och han säger att han inte kan förstå hur SSI och andra myndigheter kan säga att det inte finns tillräckligt med forskning som visar att strålningen är skadlig. Enligt honom finns det hundratals studier.
- Några har definitivt fel, säger Olle Johansson. Men några har rätt.
För drygt ett år sedan lät SSI två amerikanska forskare gå igenom forskningsläget vad gäller sambandet mellan användandet av mobiltelefoni och cancer. Enligt forskarna "saknas säkra belägg för ökad risk för tumörer" och SSI drog slutsatsen att "kunskapsläget känns betryggande". När Uppdrag Granskning gick igenom samma rapporter som de två amerikanerna baserade sina slutsatser på, fann man att inte någon av forskarna vågade ha bestämda uppfattningar om cancereffekter på lång sikt. I en intervju säger Ulf Bäverstam, forskningschef på SSI, att man kanske inte ska använda ordet "betryggande".
En av dem som tittade på Uppdrag Granskning var Peder Jonsson, delägare i pr-byrån Kreab. Dagen efter programmet ringde Peder Jonsson till SSI:s informationschef och föreslog att Kreab skulle hjälpa till med att föra ut myndighetens budskap. Ett par veckor senare fick Kreab uppdraget.
En av de grupper som pr-byrån lär få svårast att övertyga, är de elöverkänsliga.
De kallas stormfåglar, och mastflyktingar. Som stormfåglar besitter de en extra känslighet, som flyktingar lämnar de sina hem.
En av dem heter Marika Langefjord. Hon bor i Tossene i Sotenäs kommun, där hon driver en butik med ekologiska varor. För ett år sedan upptäckte Marika att hon var elöverkänslig. Symptomen är, bland annat, flimmer för ögonen, huvudvärk, hjärtbesvär och magkramper. Då, för ett år sedan, kändes det bättre att vistas utomhus, utom räckhåll för hemmets ofrånkomliga elektronik. I somras restes en 3G-mast på bergsknallen ett par hundra meter bort, och i dag känns det värre att vistas utomhus än inomhus.
Att Marika Langefjord är känslig för mobiltelefoner blir vi varse när vi tar fram våra telefoner ur fotografens bagagelucka. Vi stoppar telefonerna i fickan, i tron att de är avstängda. Marika Langefjord står ett par meter ifrån.
- Vems mobiltelefon är på?
Vi tittar på varandra. Ingens, tänker vi. En kontroll visar att fotografen är den skyldige.
Marika Langefjord har bott i sitt hus i tjugo år, i åtta år har hon haft ekoboden. Nu går det inte längre att bo kvar.
Ett par veckor efter vårt besök får jag ett brev från Marika Langefjord. I brevet ligger ett reklamblad från Marikas Ekobod. "TOTAL UTFÖRSÄLJNING. Butiken upphör 29 november." Så här avslutar Marika brevet:
"Nu stänger jag igen min kära lilla ekobod om två veckor och sedan börjar jag förbereda flytten. Men vart?"
Det finns fler som Marika. Sonja och Bo Fredberg är två av dem. Också de är elöverkänsliga, och har sett sig tvungna att fly sitt hem. De bodde i Södertälje, i en elsanerad stuga. När mastbyggarna dök upp bildade de en förening, Vågbrytaren. Fast masterna kom ju upp ändå, och när jag pratar med Sonja Fredberg befinner de sig i Dalarna, i skogen, på jakt efter någonstans att bo. Sonja har letat upp en stuga där det bor en gammal dam, vars telefon hon har lånat. Hon talar om det motstånd som finns.
- Vi är litet långsamma och tröga i Sverige, säger hon. Men jag tror att operatörerna biter sig i svansen om de tror att det här ska gå obemärkt förbi.
Enligt Sonja Fredberg har Vågbrytaren cirka 600 medlemmar i riksföreningen. Sedan finns ett antal lokala föreningar, och med deras medlemmar ska det finnas ett par tusen vågbrytare. Och organisationen håller på att växa. Under helgen 15-16 november hölls ett möte i Vadstena, med representanter från Vågbrytaren och andra lokala nätverk över hela landet.
Med mötet i Vadstena startades "Kampanjen mot 3G", med syftet att få upp frågan på riksnivå. En folder kommer att tryckas och spridas, knappar tillverkas och regeringen, SSI, Bris, Naturskyddsföreningen och andra organisationer kommer att uppvaktas. Målet är att stoppa utbyggnaden tills man vet att strålningen är ofarlig.
Men - tick, tack - tiden går. Snart är utbyggnaden klar. Är det inte ganska bråttom, rentav för sent?
- Det går ju att ta ner master, säger Steve Karlsson, en av deltagarna på mötet. Det är bättre att få ner dem på sikt än att inte göra någonting.
Det står ett tiotal master i Sotenäs kommun. Den som står i närheten av Olof Östenssons hus är omgärdad av ett högt, taggtrådsförsett stängsel. Två skyltar upplyser om att området är tv-övervakat, och Securitas har patrullerat skogen i en månad. Vid ett tillfälle, det var på natten, såg vakten någon röra sig bland träden. Polis tillkallades, utan resultat. Den enda riktiga närkontakt som vaktbolaget fick var med en uppretad älg.
Olof Östensson står utanför stängslet och han säger att det har spridit sig i bygden att masten är tv-övervakad, och nu är det nästan ingen som går hit. Det känns som om man är misstänkt om man skulle fastna i den där kameran. Till och med jaktlaget undviker området, säger han. På andra sidan taggtråden står masten. Den ser stor och tung ut, närmast orubblig. Längst upp sitter sändarna.
- Det här är ingenting som någon behöver, säger Olof Östensson.
Samma dag presenterar Ericsson sin delårsrapport. För första gången på länge går företaget med vinst. Och framtiden ser ljus ut. Enligt rapporten har orderingången för mobilnät ökat med 78 procent jämfört med samma period förra året. Ericsson har den senaste tiden tecknat kontrakt i flera länder om byggandet av 3G-nät.
Vd Carl-Henric Svanberg ler nöjt mot kamerorna.
- Nu har vi näsan ovanför vattenytan, säger han.
