Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/8

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Mai, 18, utvisad – men till vad?

Efter fem år i Sverige utvisas föräldralösa Mai Luu Huong, 18, till hemlandet Vietnam. Men där väntar inget på henne. Ingen familj. Inget hem. Inte ens några handlingar som kan visa vem hon är. GP följde hennes sex sista timmar i Göteborg.

Spår 3, Centralstationen, Göteborg
Mai Luu Huong ringer de sista samtalen.
Om några minuter går tåget med vilket hon ska eskorteras ut ur landet, av två manliga poliser. Hela hennes liv är nedpackat i polisens prickiga plastkassar.
Men vi backar till 21 juli 2009. Den dagen kommer Mai som ensamkommande flyktingbarn med ett plan från Hanoi. Hon är 13 år. Så här berättar hon för Migrationsverket:
”Jag vet inte var jag är född eller vilka mina biologiska föräldrar är. Jag togs om hand av adoptivföräldrar som sa att jag är född den 5 december 1995. Jag vet inte hur de kan veta detta eftersom jag hittades flytande i en korg på vattnet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se


Min adoptivmamma dog när jag var åtta år. Då bodde jag på pappas båt i Vinh Thuc, en liten ort nära Quang Ninh. Det är familjehemmet som hjälpt mig att förstå att jag bodde på en ö. Jag har gått fyra år i skolan. Vi hade inte råd så jag slutade. Jag hjälpte till i hushållet på båten och var med och fiskade ibland. Annars gick jag mest omkring.
Styvpappan dog av sjukdom när jag var 13. Då kom en kamrat till honom och sa att jag kunde bo hos dem och hans familj. Jag hade aldrig träffat honom. Han sa att han skulle se till att ordna med pappas begravning, men jag gick aldrig på den. Jag vet inte var mina fosterföräldrar är begravda. Vi hade inga släktingar.

Pappas vän var snäll. Han sålde pappas båt och berättade att han ville att jag skulle få en utbildning och åka utomlands. Vi flög tillsammans från huvudstaden där jag överlämnades till två västerländska män och resan fortsatte med bil. Så småningom lämnades jag på parkeringsplatsen utanför Migrationsverket. Jag har inte råkat illa ut under resan eller i hemlandet.”

I mars 2010 får Mai avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Migrationsverket anser att hennes berättelse är vag och knapphändig och att det inte finns någon risk för henne att med återvända till hemlandet. Men eftersom barn inte kan utvisas om ingen vuxen eller ett barnhem tar emot i hemlandet blir Mai kvar i Sverige.
Hon börjar skolan och får ett hem hos en familj i Lerum. Sommaren 2013 gör Mai, tillsammans med sin gode man, ytterligare en ansökan till Migrationsverket där hon vill att verkställigheten prövas.
Andra ensamkommande barn från Vietnam har fått stanna i Sverige. I ansökan trycks det på att Mai är mycket orolig för vad som ska hända om hon skickas tillbaka.
Hon har inga vietnamesiska identitetshandlingar och hon finns inte registrerad någonstans.
Men inte heller det är skäl nog för att få stanna.


Lagen ger ett ”mycket begränsat utrymme för att ta hänsyn till faktorer som svikna förhoppningar, oro för att återvända samt sociala och ekonomiska problem”.
Mai är då 17 år och har bott i Sverige i fyra.
Migrationsverket motiverar sitt beslut med att hennes anknytning till Vietnam är starkare än den till Sverige. I december 2013 fyller Mai 18. Och kan utvisas.
Hon gömmer sig inte. Tillsammans med svensk polis träffar hon representanter från vietnamesiska myndigheter, som lovar att hon ska få de dokument hon behöver för att klara sig i Vietnam.
Men när och hur utvisningen ska ske får hon inga besked om.

POLISEN, STAMPGATAN 28, GÖTEBORG
Jag och fotografen Lisa Thanner träffar Mai vid en av Pressbyråerna på Centralstationen.
Vi ska följa med henne till polisen och har ingen aning om att det är sista gången Mai går dit.
– Jag har tagit ledigt från skolan på förmiddagen. Men jag ska tillbaka efter lunch, säger hon.
Då ska hennes lärare på Lerumsgymnasiet, Ingrid Löwing, hjälpa henne att ringa till gränspolisen och till Migrationsverket. Mai vet inte riktigt, men hon tror att Ingrid kanske kan få veta när hon ska utvisas.
Kanske kan hon få dem att skjuta upp den lite. Mai har ju inte ens en väska. Dagen efter ska hon tillsammans med familjehemsmamman Naimeh Kavalmadi åka till Allum och köpa en stor väska. En riktigt stor som rymmer alla kilon hon får ta med sig.


På frågan om hur hon känner sig svarar hon kort.
– Jag är rädd! Det är klart att jag är rädd.
Sedan stryker hon händerna över låren och de tunna jeansen som inte skyddar mot den kalla Göteborgsvinden.
Inne hos polisen måste vi be om tillåtelse att fotografera Mai.
Men luckan dras igen med ett ”vänta lite”. En dörr öppnas och ut kommer Tommy Hallberg och två av hans kollegor. De tillhör gränspolisen och är de personer som står för handräckningen. Det vill säga, de ser praktiskt till att människor förs ut ur landet.

Mai står alldeles stilla med ryggen mot mottagningsluckan, när hon koncist får beskrivet för sig vad som ska hände de följande timmarna. Att de ska följa med henne hem till Lerum, att hon ska packa, att hon ska åka tåg och sedan flyg till Vietnam.
– Tåg till Norrköping eller Karineholm. Det är i nuläget lite oklart. Är du med på det här? Förstår du vad jag säger?
Poliserna håller upp sina legitimationer och visar att det är dags att gå.
Mai nickar nästan obemärkt med stora, stilla ögon. En polis går före, två andra efter henne ut genom dörren.
Hon säger att hon inte har någon väska.
De svarar att de redan köpt kassar till henne.

HÖJDENVÄGEN, LERUM
”Vad är det som händer?”
Mahmood Jabbari möter oss förvirrat i ytterdörren, men hälsar oss hjärtligt välkomna. Han är pappan i huset.
Rakt innanför ytterdörren går trappan ned till radhusets källare. Högst upp i trappan står redan två av de civilklädda poliser som vi mötte på polisstationen.
Mahmoods son Hamed är nyvaken, ange­lägen om att inte vara i vägen, men är samtidigt fylld av frågor. Han kallar sig Mais styvbror.
– Ska hon åka nu? Men vi har ju inte kunnat ordna något konto till henne, hon har ju inga identitetshandlingar. Hur ska vi kunna föra över pengar till henne?
Hamed får få svar på sina frågor.


I källaren sitter Mai på golvet i sitt flickrum och viker trosor, tröjor, strumpor. Hon packar ned ett svenskt-vietnamesiskt lexikon.
– Jag kanske ska plugga, säger hon.
Då och då reser hon sig och sveper med blicken över bilderna på väggarna, den obäddade sängen, gosedjuren, glaset med vatten och hyllan med smink. Säger tyst att hon inte får glömma laddaren till telefonen.
Polisen Tommy Hallberg står under den timme packningen tar hela tiden lutad mot dörrposten.
På väggen hänger 23 bilder på Mai tillsammans med kompisar och nedanför, på skrivbordet, sitter en stor nallebjörn med en Chicago Bull-keps på sitt huvud.
– Men den kan jag nog inte ta med mig, säger Mai stilla, mitt i en rörelse mellan garderoben och de två halvpackade påsarna på golvet.
På skrivbordet står också en öppen Aladdin-ask. Den var hennes vinst i julklappsspelet med familjen; mamma Naimeh, pappa Mahmood och de fem vuxna barnen.
Mais svenska familj är flyktingar från Iran. De kom till Sverige 1989.


Dottern Hifa var då två år. Nu stryker hon bak sitt långa hår i en rörelse och säger tyst att den där tentan hon har i juridik i morgon, den kommer inte att gå bra.
Pappa Mahmood står i köket och gråter.
– Jag har bara sett honom gråta tre gånger i mitt liv, säger Hifa. Det var när hans mamma dog, när Hamed överraskade honom på ­sjukhuset då han vårdades för sin hjärtinfarkt. Och så nu, när Mai ska åka. De står ­varandra nära. För pappa är alla barn hans barn.

Fyra prickiga plastkassar är packade och Mai går uppför trätrappan, där tränings­kläder hänger på tork över räcket.
Uppe i köket möter hon sin bror, sin syster och pappa. Allt brister. Hittills har Mai inte fällt en tår, men nu rinner de tillsammans med det mänskliga och okontrollerade ljud som kommer när något gör som mest ont.
– Du måste andas, alltid när det är jobbigt så måste du andas! säger Hamed och håller om henne.

Medan Mai packat har hennes lärare Ingrid Löwing kommit tillsammans med Lerumgymnasiets rektor Eva Lannö. Alla gråter. Mai får små presenter. Det pratas om hopp och om att det måste gå bra. Om att inte släppa taget om varandra.
Hamed har ringt sin mamma och berättat vad som sker.
Hon är på jobbet i Mölnlycke och kommer inte att hinna hem.

GRÄNSPOLISEN S:T SIGFRIDSGATAN, GÖTEBORG

Det är lunchtid, men Mai vill inte ha någon mat.
Utanför den grå fyrkantiga byggnaden i Örgryte stannar familjens bil. Mamma Naimeh kliver ur och går snabbt mot dörren.
Hon måste få säga hej då, hon hann ju inte hem till Lerum från sitt arbete i Mölnlycke. Hennes kollega känner till situationen, säger hon. Hon kunde bara gå därifrån, men tåget tog sin tid.
Men Naimeh släpps inte in till Mai.
Mais lärare och hennes rektor har kört efter polisens bil in till Göteborg. Nu har de hunnit växla pengar som de vill skicka med Mai, pengar som skänktes när man berättade om Mais öde vid julavslutningen vid Lerums gymnasium.
Ingrid ringer Mais kompisar. En representant från socialtjänsten är också där. Sammanlagt står vi nio personer i foajén under de tre timmar som Mai sitter i rummet tillsammans med polisen.
– Om hon är rädd? Ja, och vi får inte komma in nu. Området är skyddsklassat och hon sitter inlåst i ett rum. Vi står vid ytterdörren. Vi får gå bara gå in en och en och prata med henne, säger Ingrid Löwing.
Men så småningom får både skolpersonalen, representanten från socialtjänsten och Naimeh komma in till Mai.
– Det var något med hennes fingrar, säger Naimeh och torkar sig under ögonen när hon kommer tillbaka ut i foajén.
– Naglarna var så mörka. Jag frågade om hon frös, men det gjorde hon inte, sa hon.
Kvart i tre öppnas dörrarna och de civila polisbilarna, där Mai sitter i en, kör mot centralen.

SPÅR 3, CENTRALSTATIONEN, GÖTEBORG
Mai har sin platsbiljett i vagnen närmast loket. Men det tar tid innan hon och poliserna släpps ombord. Familjen hinner komma än en gång. Och en vän från skolan. Mai har fått en mugg varm dryck.
Naimeh och Mahmood kan inte sluta gråta. Mai är det tredje barnet de har tagit emot i sitt hem. Och för första gången är familjen med om en utvisning.
– Det gör så ont i hjärtat. Hur ska det gå för henne? En sådan fin flicka, säger Naimeh.
Hennes dotter Hifa kramar om Mai hårt. Hifa försöker att muntra upp Mai, säger att det kommer att ordna sig, att Mai måste vara stark nu!


Hifa är fullt övertygad om att banden mellan Mai och familjen inte kommer att brytas. De kommer att fortsätta att vara en familj.
– I sommar ska vår äldre syster gifta sig i Thailand. Mai ska komma dit, bara hon får ID-handlingar så hon kan resa, säger hon.
Mai pratar minst av alla. Hon står tyst, omgiven av de människor som är hennes enda familj. Stilla kramar hon om alla, en och en.
Klockan 15.20 Mai går på tåget tillsammans med de två poliserna.
15 minuter senare stängs dörrarna.
 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.