Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Louise, 20: Jag grät varje dag

Våga be om hjälp! Louise Waldenby blev sjukskriven efter kraven och betygsstressen i skolan. I dag skriver hon i GP om vägen tillbaka och hur hon lyssnade på sin kropp.

Läraren tittar på mig med en uppenbar trötthet: ”Vi tar det en gång till, två upphöjt till tre är lika med…?”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

”Sex” svarar jag.

Läraren suckar högljutt och ett fniss hörs från klasskamraterna runt om mig.

”Åtta Louise, åtta är svaret, kan du snälla lära dig det”.

Jag hade gärna lärt mig, om det inte vore för att provet i franska direkt efteråt hade stulit all min hjärnkapacitet. För att inte tala om redovisningen i psykologi efter lunch. Freud är trots allt inte att leka med.

Hemma pågår en skilsmässa och i korridorerna verkar det som att starkast överlever. Det är mycket på samma gång helt enkelt. Att ta in allt detta som 17-åring blev helt enkelt för mycket. Min vilja att existera på alla platser samtidigt fick kapitulera, fastän jag envisades med att fortsätta försöka. Det går ju inte att bara ge upp, eller?

Det slutade med att min hjärna sa ifrån. Jag glömde saker konstant, jag grät varje dag, jag började få panikångestattacker och min kropp kändes som att den var fylld av bly. Till slut ruskade min psykolog om mig och sa: ”Men nu får du väl ändå ta och ge dig. Utbildning i all ära, men ditt välmående kommer i första hand. Jag sjukskriver dig.”

Att jag, som 18-åring, blev sjukskriven från skolan måste ändå vara ett tecken på att något måste förändras.

Jag är långt ifrån ensam. Utan att tänka efter kan jag rabbla upp minst tio kompisar som känner stress inför framtiden, stress över betygen och stress över att inte prestera tillräckligt bra.

Med så mycket krav och så många val behöver vi vägledning. Skolan måste bli bättre på att guida oss elever genom en djungel av möjligheter, krav och betygskriterier.

Vad hände med mig då? Kroppen kändes ofantligt tung och jag släpades runt på Vallgatan, Andra Långgatan och Kungsgatan. Upp och ner, fram och tillbaka, konstant dragen av mina vänner.

Då tipsade skolsystern på min dåvarande skola om att jag borde testa yoga. Jag packade väskan, tog med en kompis och gick dit. Halva tiden gick och jag kunde varken slappna av eller fokusera på ledaren. Istället riktades tankarna mot allt annat här i livet: Vad ska jag äta ikväll? Hur var det man sa bil på franska nu igen? Yogakarriären var helt enkelt över.

Några veckor senare bokade jag in ett gympass. Naturligtvis blev det fel och jag hade anmält mig till ett yoga-pass. Jag blev lite irriterad men tänkte: Jaja, jag kanske ska ge det en andra chans då.

Tå för tå, kroppsdel för kroppsdel – jag blev så lättad att jag började gråta i omklädningsrummet efteråt. Inte, som tidigare, av förtvivlan utan för att jag äntligen hittat en ro i mig själv.

Jag tog med mig det jag lärt mig på yogan till skolan och gick iväg fem minuter när jag kände att jag behövde få fokus. Det behövde inte vara några avancerade övningar utan bara en så enkel sak som att sätta sig i skräddarställning, låta händerna vila på knäna och sträcka på ryggen samtidigt som jag tog tio djupa andetag. Du låter alla tankar vända inåt, hur känns det i bröstkorgen när du tar ett djupt andetag? Skaver det någonstans?

Skola i all ära, men välmående kommer först. Lyssna på din kropp, ge inte upp skolan utan låt det ta lite tid. Lär dig prioritera ämnen du tycker är roliga och som du har lätt för, för att sedan kunna lägga lite extra krut på det som är lite svårare. Men känner du att det är omöjligt att ha bäst betyg i alla ämnen – sträva inte efter det då. Det kommer att gå bra i alla fall. Sist men absolut inte minst: våga be om hjälp.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.