Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Louisa berättar för att hjälpa andra som skär sig

Som 11-åring började Louisa Lavebäck att skära sig själv. Nu är hon snart 20 år och vill berätta sin historia för att kunna hjälpa andra.
Vi måste kunna föra en öppen dialog om unga människors psykiska ohälsa, både i det offentliga rummet och på det personliga planet, säger Louisa Lavebäck.
Vi måste kunna föra en öppen dialog om unga människors psykiska ohälsa, både i det offentliga rummet och på det personliga planet, säger Louisa Lavebäck.

Dörren är låst. Från andra sidan hörs syskonens röster, mamman som lagar mat. Louisa sitter uppkrupen i sin säng.

Det gör förtvivlat ont när hon skär – men för en stund lättar ångesten.

Louisa Lavebäck var bara elva år när hon skar sig själv första gången. Det fortsatte hon sedan regelbundet i fyra–fem år. Ibland var det en gång i veckan, ibland flera. Alltid i hemlighet, ensam på sitt rum. Ingen visste och ingen märkte något förrän en dag i sjuan då de närmaste kompisarna slog larm till skolsköterskan.

– De sa inget till mig innan, utan tog bara mig med till skolsköterskan, säger Louisa Lavebäck.

Där kunde den då 13-åriga Louisa ha fått hjälp. Men mötet med skolsköterskan blev inte räddningen. Louisa gick inte på bokade möten och mot alla regler kontaktades inte hennes föräldrar.

– Jag sa att jag skulle berätta själv och det tyckte hon var ok, säger hon.

Men Louisa berättade aldrig hemma och skolsköterskan släppte det hela.

– Då tyckte jag att det var jätteskönt eftersom jag slapp hela krånglet med att försöka förklara för mina föräldrar. 

Louisa var duktig på att dölja sina sår och ärr: stora armband, hårband på armarna och alltid långärmat – till och med på sommaren.

– Det var en stor del av hela grejen att dölja alltihop, säger hon. 

Hemma fanns yngre syskon och en hund som alla tog mycket tid för föräldrarna. Louisa var tonåring och det ansågs vara okej att hålla sig på sitt rum och vara på dåligt humör.

Det var i perioder med mycket stress som Louisa skar sig. Det blev ett sätt att avleda uppmärksamheten från jobbiga tankar och känslor.

– Jag kunde inte tolka mina egna känslor, det var en känslostorm hela tiden under de här åren. Att skära sig var en lättnad, säger hon.

Hon beskriver det också som ett rop på hjälp och en vilja att bli sedd.

Med tiden blev det allt jobbigare att dölja såren – trots att hon försökte hitta andra ställen än armarna att skära sig på.

Till sist fick Louisas föräldrar vad deras dotter hade gjort i hemlighet under flera år. Hon gick i nian då en närstående råkade se skärsåren och sa det genast högt till hela familjen.

– Jag kan inte föreställa mig hur det kändes för dem att få reda på det bara så där, säger hon.

För Louisa var det betydelsefullt att lämna högstadiet, som hon beskriver som en jobbig tid. På gymnasiet började hon bli mer medveten om vad det egentligen handlade om när hon skar sig. Räddningen kom till sist i form av skolsköterskan på gymnasiet.

I journalen som skickades mellan skolorna stod det om Louisas självskadebeteende.

– Det var det första skolsköterskan på gymnasiet tog upp med mig och han förklarade hur allvarligt det var, säger hon.

Det blev början på en lång rad samtal dem emellan.

– Han höll koll på mig hela gymnasietiden, säger hon.

För första gången kände Louisa att det fanns en vuxen utanför hemmet som tog henne på allvar. Hon fick hjälp att redan ut sina känslor och hon blev sedd som den hon var. Efter hand slutade hon att skära sig.

I dag är Louisa snart 20 år och tiden med självskadebeteende är över.

Louisa önskar att hon hade fått hjälp redan på högstadiet och att föräldrarna hade kontaktats. Då tror hon att mycket hade blivit annorlunda. Kanske hade hon varit motvillig till hjälp i ett första skede, men känslan av att få förståelse från någon vuxen tror hon hade varit starkare.

– Man känner sig utsatt och ensam på grund av vad man gör mot sig själv. Jag hade vänner som tog det väldigt seriöst, det har jag haft tur med. Men de var ju också bara barn, säger hon.

I mitten av mars i år skrev Louisa ett inlägg på sin blogg med rubriken Våra tabubelagda ärr. Hon skriver: ”Det tar fortfarande emot att tala om vad jag har gjort mot mig själv. Därför finns det en del av mig som helst av allt inte ens vill låta andra läsa om det. Det finns bara en enkel anledning till varför jag nu delar med mig av det: jag är inte den enda.”

Responsen blev stor från familj och vänner. Det blev väldigt känslosamt för alla, eftersom ingen hade pratat öppet om Louisas självskadebeteende tidigare.

– Det kunde vi nu och det kändes väldigt skönt, säger hon.

Bakgrunden till blogginlägget – och att hon valt att kontakta GP – är insikten om att hon långt ifrån är ensam om att skära sig. Louisa vill att tabustämpeln suddas bort, att vi öppet ska börja tala om självskadebeteende hos unga så att fler kan få hjälp.

– Man behöver inte skämmas, säger hon.

Läs mer: Här kan du få hjälp 

Louisa förstår att människor runt en person med självskadebeteende kan känna sig handfallna. Hennes uppmaning är ändå att våga fråga.

– I slutändan hjälper det. Klargör att du finns där för den personen och visa ditt stöd. Det är det viktigaste, säger hon.

När vi träffas för intervjun har Louisa en ärmlös klänning på sig. Ärren på armarna finns kvar, men har bleknat. Den 20-åriga Louisa bryr sig inte om att dölja dem.

– Ärren är en del av mig – det är så här jag ser ut.

Har du erfarenheter av självskadebeteende? Hör av dig till GP:s reporter Caroline Karlsson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.