Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Min önskan inför 2016 är därför att ni feminister som känner er träffade skaffar lite ryggrad och tar strid även för de kvinnor som inte befinner sig inom er närmsta privilegierade bekantskapskrets.

Lamotte: Vill inte se min chefs bröst

Med anledning av medialt uppmärksammade händelser och egenupplevda företeelser började jag skriva om amning, bröst och det offentliga rummet. Det skulle jag få ångra, visade det sig snart.

Inte sällan rasas det i media mot restaurangägare som bett ammande kvinnor att vara återhållsamma. Själv satt jag på ett café häromdagen då ett kvinnobröst, hastigt och lustigt, trillade fram ur bh:n och stirrade enögt på mig. Bröstets ägare sträckte sig mot bebisen som befann sig i velourpappans trygga bärsjal. Försiktigt överlämnades det lilla Jesusbarnet till sin mamma för att, efter lite trevande, sluta bebisläpparna runt den ljusbruna vårtgården.

Det var inte av prydhet jag då vände bort blicken, utan av vanligt hyfs blandat med förundran över vad det är som får kvinnor att oblygt visa upp det som innan graviditeten aldrig skulle exponerats offentligt. Att påtala det här är som att begå åsiktsmässig harakiri, eftersom opinionen för kvinnors rätt att visa brösten, när som helst, i alla sammanhang är starkare än någonsin.

I grunden är jag oberörd av några fladdrande tuttar i det offentliga rummet. Men när de där tuttarna helt plötsligt tillhör en nära släkting eller kollega så måste jag ändå tillstå att det är något som skaver. Lika lite som man vill ertappa sina föräldrar i sänghalmen, lika lite vill man se sin chefs behag vid fikabordet.

Ungefär här råkade jag nämna för min fru vad jag skrev för text, och sällan har hon blivit så arg. Om den publicerades skulle det få äktenskapliga konsekvenser, sade hon och berättade om hur kvinnor redan skuldbeläggs för sitt ammande, och hur känslan av att sitta instängd hemma de första månaderna med en nyfödd bebis får dem att krevera. Ska de, som moderna kvinnor, inte kunna röra sig fritt bland folk och kunna ge sina barn mat utan att grottmänniskor som jag har synpunkter på saken, undrade hon? Jag grep efter halmstrån och försökte finna argument för att varken bröst eller bebis tar skada av en skylande filt, men trasades sönder av min frus erfarenheter. Hon som ammat två barn vet precis hur det är att sitta på en restaurang, omgiven av dömande mäns blickar, och svettigt kämpa med en filt som glider av den skrikande bebisen, som längtar efter sin mammas mjölk. I försöken att behaga oss bakåtsträvande män slår kvinnor redan knut på sig själva, menade min fru. Inte nog med att jag slapp kräkas i flera månader, bli uppsvälld som en spärrballong och sedan nästan avlida av förlossningssmärta, nu hade jag mage att även komma med åsikter om hur amningen borde skötas. Där och då ville jag kräla tillbaka under den sten jag kommit från, och fick lova att hålla käft och ta långa djupa andetag nästa gång jag kände för att bete mig som en sexistisk idiot.

Fler krönikor: Joakim Lamotte

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.