Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Joakim Lamotte.

Lamotte om den uppluckrade feminismen

Julen nalkades och jag letade klappar till döttrarna. Med viss ambition att inte köpa de mest könsstereotypa leksakerna föll valet på en bilbana som de säkert skulle tycka om. Det hoppades jag i alla fall, samtidigt som tvivlet gnagde.

Julen kom och vi flängde runt i landet för att besöka släkt och vänner. Överallt öppnades det julklappar och döttrarna var saliga av glädje över Barbiedockor, Hello Kitty-ryggsäckar, prinsessklänningar, My Little Ponys, rosa tjejlego och annat som småtjejer förväntas uppskatta. Julklappen från mig öppnades i raketfart, men hamnade fort i skymundan.

Dagarna gick och till slut tog jag saken i egna händer och byggde ihop bilbanan i fyraåringens rum. Entusiastisk försökte jag visa hur bilarna skulle manövreras, men hennes fokus låg redan på dockvagnen lite längre in i rummet. Jag gav upp och hjälpte i stället henne att byta klänning på favoritdockan.

Fyra år har gått sedan hon föddes och vid varje högtid har det varit likadant. Jag har pliktskyldigt gått och köpt radiostyrda bilar eller liknande för att ge henne alternativ, men efter att alla paket öppnats har det varit lättare att hitta en nål i en höstack än att finna min present bland dockor och tyllklänningar.

Vissa hävdar att tjejer och killar av naturen gillar att leka med olika saker, men hur går det att veta när de från födseln indoktrineras att antingen älska Hello Kitty eller Spiderman? Vi har skapat ett samhälle där det blivit omöjligt för tjejer att värja sig mot det rosa fluffet och personligen överväger jag att kapitulera. Det märkligaste i sammanhanget är att det inte är vi pappor som prackar på flickorna de stereotypa attiraljerna. Vi får i stället stå lydigt vid sidan om och betrakta när tjejkompisar, mostrar, fastrar, mormödrar och farmödrar travar upp högar av ovannämnda framför våra döttrars tindrande ögon.

Onekligen sker det något med kvinnor och den feministiska inställningen när de blir mammor. Hur många tjejer känner jag inte, som innan de fick barn stred mot patriarkatet, men nu målar sina döttrars rum och all inredning i skimrande rosa. Eller de mammor som motar sina män i grind när de försynt för på tal att det hade varit trevligt att få ta ut lite mer pappaledighet. För att inte tala om medelålders kvinnliga kompisgäng som spexar till lördagskvällen med att gå på ladies night för att "på skoj" dregla över manliga strippor.

Kanske är jag överdrivet känslig mot hur barn fostras in i könsroller, men om det nu skall pratas jämställdhet så måste strålkastarna även riktas mot de kvinnor som i tysthet upprätthåller gamla strukturer. Medan vi män synas under lupp så lyckas kvinnor ducka för den feministiska radarn. Därför är det dags att börja granska alla likvärdigt, oavsett kön, i kampen för ett jämställt samhälle.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.