Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Långt mellan golvet och budgeten

Mellan sjukvårdspersonalens beskrivningar av läget på golvet och politikernas interndebatt om vilken mandatperiod vården sköttes bäst är det hur långt som helst. Ja, där har du vårdens problem i ett nötskal.

Intill mig väser en man att sjuksköterskorna borde sluta klaga på sina löner. Har man fått en lön ska man nöja sig med det. Inte hoppa runt.
Ett par minuter senare hötter en annan man i publiken med näven och lämnar GP:s Pratbar om vården i Nordstan muttrande att "de måste ju få ordentligt betalt".
Uppenbarligen kan man tycka väldigt olika om vad personalen inom sjukvården borde tjäna.
Oavsett vilken ringhörna man ställer sig i bör man reflektera över att många av de yrkesgrupper det handlar om – sjuksköterskor, logopeder, sjukgymnaster – har lika lång och krävande utbildning som många ingenjörer. Som inte sällan tjänar dubbelt så mycket.
Om det dessutom är så att det SU lider av vad till och med en av politikerna i panelen kallar personalflykt – ja, då finns det skäl att se över hur attraktiv arbetsplatsen är. Ur alla tänkbara aspekter.
De senaste veckorna har vi på GP lagt stor energi på att granska vården. En stor del har handlat om just personalflyktens följder: vi har berättat om hur sjuksköterskor lämnar SU, hur vårdplatser stängs och operationer ställs in på grund av personalbrist. Vi har träffar folk som tvingats ligga på en brits i akuten i dygn och andra som väntat på operation i år.
Allt detta glimtar av verkligheten. Berättelser som ger detaljer om läget i vården.
Ingen av dem ger en heltäckande beskrivning av tillståndet. Av det enkla skälet att det är en omöjlighet.
Till vården kommer människor när de är som mest sårbara. De som tas omhand på ett bra sätt är evigt tacksamma. För de som möts av fel och misstag kan det sluta hur illa som helst. Alltså finns det lika många uppfattningar om vården som det finns patienter. Och anställda.
En Sifomätning GP beställt visar att 47 procent i regionen ger sjukvården godkänt. Nästan lika många, 43 procent, ger den underkänt.
Bra eller dåligt? Tja. Din uppfattning är lika mycket värd som min – men för de som bollas fram och tillbaka mellan vårdplatser som inte finns eller för kvinnan som berättar om hur det lilla barnbarnet för femte gången fått sin hjärtoperation inställd är procentstaplarna nog rätt ointressanta.
Och för att få syn på helheten måste man våga titta på detaljerna. Under GP:s Pratbar berättade specialläkaren Valeria Castro, undersköterskan Christine Martilla och sjuksköterskan Caroline Laursen med precision om sin vardag – och varför de slagit larm om att patientsäkerheten är hotad. Kontrasten när regionpolitikerna Jonas Andersson (L) och Håkan Linnarsson (S) äntrar scenen och kastar siffror ur olika budgetar mellan sig är slående.
Detta inte sagt för att raljera över varken det ena eller det andra – utan bara för att illustrera svårigheterna det handlar om. Vården i Västra Götalandsregionen är en enorm apparat. Mellan budgetbeslut och verkligheten är det långt. Allt når inte fram till dem som sitter på pengarna. 
Och även om det gjorde det så är resurserna begränsade. Men det är å andra sidan exakt därför vården måste skötas så bra det bara går. Det är tveksamt om någon som lyssnade på GP:s debatt gick därifrån med känslan att det är så i dag. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.