Det luktar sorg på spårvagnen. Det fullkomligt stinker. Klockan närmar sig kvällen och vi är fem människor på spårvagnen. Fem människor med våra hjärtan på utsidan.
Där sitter den äldre mannen i sina fotriktiga skor, grova strumpor och tweedkavaj. Han tittar oroligt omkring sig som om han är förföljd. Förföljd av elaka ungdomar som ser små farbröder som lätta byten. Han håller tygväskan hårt under armen och händerna ihop som i en bön. Snälla, låt mig komma hem säkert.
Kvinnan bredvid honom ser inte. Hon är för upptagen med sitt. Det är hon alltid. Hon har prydlig, dyr kostym och stram frisyr. Hon ser bra ut. Det tycker hon i alla fall själv. Men kanske, tänker hon. Kanske om hon lagt lite mindre tid på sitt yttre och sitt behov av att få bekräftelse och lite mer tid på sin familj, då hade hennes man kanske inte tagit barnen och stuckit. Om hon inte legat med den 19-årige praktikanten hade hon sluppit sova i sin trevåningsvilla själv i natt. Kanske.
Mannen i min egen ålder gråter. Om det inte var för de stora, stilla tårarna hade man aldrig kunnat gissa att han grät. Hans rygg är rak, blicken fokuserad och inte ett ljud kommer ifrån honom. Inte ens en snyftning. Han är besviken på sig själv. Han lovade att bara gråta under sträckan från hennes lägenhet till vagnen och sen fick det vara nog. Men här sitter han nu och tårarna går inte att stoppa. Han ser sin spegelbild i fönstret och förstår inte vad det var hon inte älskade? Han är precis allting man ska vara. Han väger inte ett gram mer än när de träffades. Han är ju smal, hur kan hon inte älska honom?
Där sitter kvinnan som är på väg från en fest till en annan. Den senare ska visst ske i en busskur på Järntorget. Mjölkpaketet hon har i handen är fyllt. Hon pratar med alla, om alla, till alla, men ingen lyssnar. Hon sjunger sånger, berättar historier, drar skämt, men ingen lyssnar. Hon berättar om socialens ovilja att hjälpa henne träffa sin dotter innan hon bevisat en förändring. Förändring, huh, de ska få se på förändring. Hon var ju nykter i hela tre timmar förra fredagen, eller var det två?
Och där sitter jag. Med mitt lilla hjärta i handen och tittar på människorna omkring mig. De ser inte ärret på magen som sträcker sig från revbenen ner till under byxkanten – påminnelsen om cancern som skapar dödsångest varje gång jag tar av mig tröjan på kvällen. Jag vet ju egentligen ingenting om dem. De vet ingenting om mig. Men lukten talar sitt tydliga språk.
Tummen upp!
Parfymen Ghost från Byredo låg under min gran och har redan gjort mig beroende!
Tummen ner!
Människor som önskar ”barnfria flyg”. Jag önskar flyg fria från såna människor.
